december 31, 2008

Årets glimtar och nya löften

Gott nytt år!

Mitt tvåhundrade inlägg skriver jag på sista dagen av ett händelserikt år.

Januari - Vi valde skola åt Hannes, en väldigt konstig känsla när man har en son som precis lämnat fyraårsåldern. Jag slog personbästa på Blocket och kungjorde även att jag avbryter min höjdhopparkarriär.

Februari - Jag sa upp mig, och tillbringade tre ångestfyllda månader kvar på jobbet, sliten mellan tre lojaliteter. Artigheterna lades också åt sidan när mammorna var på semester och sprang genom Heathrow för allt vad tygen höll.

Mars - Barnen och jag tog okarakteristiskt en taxi från Aspudden till åsen, och jag njöt av det! Vi var i Upplands Väsby för miljöns skull och blev en ensoffefamilj med hjälp av Blocket.

April - Jag tog hand om uppstoppade fåglar och spillde blod på galagolv. Och nu låter det som att det inte står helt rätt till i mitt huvud.

Maj - Jag började på mitt nya jobb och fick balans, nya uppgifter och en tjusig titel.

Juni - Började se konsekvenserna av att vara gift med Europas bästa hockeyjournalist. Tog in systematiken i provrummet inför beach 2008 och var så fin att jag fick komplimanger av ett skyltfönster!

Juli - Fastnade i en hoppkudde med Kungen av Finland, blev för övrigt nostalgisk över Helsingfors-promenaden med densamme.

Augusti - Jag sprang etapplopp i Stockholm, och min lilla pojke blev stor och började i skolan!

September - Rutinen för lämning satte sig, med hjälp av vissa knep. Vi snodde Rollo i fina Mälarhöjden och gjorde härliga fynd i Viby.

Oktober - Ensam månad hemma i Sverige, med avbrott för äppel-lerduve-skytte i Hudiksvall.

November - Upptäckte SL:s hittegods två gånger på en månad, skaffade städhjälp och hade vårt största barnkalas hittills.

Nu är vi framme vid decembers slut, det har varit den stressigaste tiden på jobbet någonsin, samtidigt som det förstås var både skol- och dagisavslutningar. Julen har varit mysig och lugn, i förrgår rensade vi källaren för första gången någonsin, och nu kan man till och med gå in där. Oh, the joy! I går sålde jag grejer på Blocket för 510 kronor, en följd av källarrensningen. En värdig avslutning på ett förtjänstfullt år.

2008 års nyårslöfte gick bra och var roligt att hålla. Som vanligt, så flyttar jag över det löftet till nästa år, och lägger till ett nytt: Nyårslöftet inför 2009 är att bli bättre på att uppmärksamma födelsedagar - ringa, skicka kort eller på andra sätt fira den som har en speciell dag. OBS! Nu vill jag inte ha några förväntningar på överraskningsorkestrar och blombud, det här är en tankeverksamhet som måste få utvecklas lite ifred.

GOTT NYTT ÅR 2009!

december 14, 2008

Alla är störst någon gång

Liten flicka på torg. Mobilfoto 2008.

Det finns många tuffa moment i en skol- och dagislämning, som jag tidigare har gnällt och rapporterat här på bloggen. Det finns också många härliga moment, som när Hilda lubbar upp ur tunnelbanan på Odenplan och deklarerar: "Jag ska skrämma fåglar!". En liten, liten tjej i lite för stor dunjacka springer ut på det jäktiga Odenplan med ett vrål som låter väldigt likt storebrors förlaga, och alla stannar, tittar, skrattar och myser. Hilda växlar mellan att vråla, skratta och stanna stolt med händerna i sidorna på superhjältemanér. Jag myser mest av alla.

Alla är minst någon gång

december 08, 2008

Skobby dobby doooo, lil sis!

Inte fullmåne än.

Nu har lillasyster yster landat på andra sidan jorden, och det känns konstigt. Samma tjej som mejlade mig för åtta år sedan (med rubriken "skobby dobby doooo") att hon sovit över hos mormor och ätit makaronipudding, och att hon fått ett "juste nytt rekord i Bopit 51".

Bara två år senare var storasyster i Chile, lillebror i USA och jag själv i Finland. Själv var hon kvar hemma med det bästa av två världar: ensambarn fast med tre syskon. Nu är det vi som är hemma i vår vardag, medan hon kastar sig in i saker som Full Moon Party och bara skriver hem om det nödvändigaste. Galenskap och Farligheter berättar hon väl om senare, när det går att skratta åt, och man har landat helskinnad på andra sidan.

Ta hand om dig, lil sis och håll ihop med L. Gör inget som inte känns rätt i magen!

december 06, 2008

Tango och klänningar

Silvermåne.

I dag är det Finlands självständighetsdag, och det firas naturligtvis även i Sveriges finska kretsar. På skolan var det tango i går, och trettio småttingar fick visa upp stegen för fotande föräldrar. Den som vill njuta av lite äkta finsk tango, kan klicka här och sedan luta sig tillbaka till tonerna av Olavi Virtas Hopeinen kuu. Allihopa! Hopeinen kuu luo, merelle siltaa, ei tulla koskaan voisi kai tällaista iltaa...

I kväll ska FTV på för presidentens bal. Årets tilldragelse! Tittarsiffrorna går i taket! Hysterisk skrattfest! Hm, kanske inte det där sista, men faktum är att ungefär fyrtio procent bänkar sig för den här kavalkaden av finskt kändisliv. Alla som är någon blir inbjudna, tillsammans med de som har åstadkommit något extra under året. Alla dessa 2 000 inbjudna skakar sedan hand med presidenten vid ankomst, och det tar ungefär halva kvällen, men ger samtidigt tittarna en god titt på klänningarna. Finlands Nobelfest!

december 05, 2008

ÄR DET LUCIA NU?!

Inget särskilt, du då?

För mig är det ett mysterium hur man kan skicka långa sms utan skiljetecken, som en vän till mig, eller med bara stora bokstäver, som mamma. Det är inte ofta jag får sms från mamma, men när de väl kommer, så öppnar man meddelandet och hoppar bakåt. Budskapet blir så annorlunda när det skriks. Se till exempel paniken i ett sånt här meddelande:
HEJ..BLIR DET NÅGON LUCIA I ÅR? KRAM MAMMA

Direkt tänker man "shit, har jag missat Lucia?!", och det var nog inte meningen.

november 29, 2008

Snuskig fantasi krävs

Jag vet nog vad du tänker på.

Vi har en överenskommelse med Hannes att han inte får googla utan att vi sitter bredvid, man vet ju aldrig vad man kan snubbla över för sidor, med en oskyldig sexårings sökord. I dag hade jag inte tid att sitta där precis när det var matlagning på gång, men eftersom han är lika envis som jag, så kom vi överens om att han fick sitta kvar om han ropade vad han tänkte söka och jag sedan ropade tillbaka om det var ok.

För att det här skulle fungera, blev jag tvungen att koppla på så snuskig och paranoid fantasi som möjligt. Hannes började med att ropa "Pirates of the Caribbean!" Jag tänkte några sekunder. Ropade "ok!".
Tystnad.
Hannes ropade "Stephenson!" - snabbt svar "Ok!"
"Tidsmaskin!" - "Ok!"
"Svärd!" - "Nej, ta nåt annat"
"Leonardo da Vinci!" - "Ok!"
Sen plötsligt ropade han riktigt högt: "Mamma - kom och kolla!" och jag släppte allt och sprang dit för att kolla vad som nu kommit upp.
"Kolla! Jag fick upp Mona Lisa! Nu söker jag på Louvren."

Puh. Måste kanske koppla på barnfiltret på datorn snart för att slippa tänka på sånt jag själv inte vill tänka på.

november 24, 2008

Why is everything different?


En av mina favoritscener i Vänner är när Monica kommer hem och Chandler har bestämt sig för att överraska henne med att städa allting under tiden hon var borta:

Monica: Can I come in now?
Chandler: Uh-huh
Monica: Why is everything different?
Ross: Bye!
Chandler: No, I don't see anything different other than the fact that the room got so much brighter when you came into it (forced laughter.)
Monica: Well, the end table is wrong, the couch looks bizarre and don't even get me started on the refrigerator magnets!

I dag räckte det att komma in genom dörren, så såg jag att allt var annorlunda. Men bra annorlunda. Städservice hade fixat precis allt som jag har gått och retat mig på, och lite till. Jag gick som ett barn på julafton och kände på lent kakel, sniffade i badrummet och förundrades över de raka rader av serietidningar och dvds som plötsligt stoltserade i vardagsrummet.

Hela kvällen har jag nu gått omkring och upptäckt nya saker. "Kolla här! De har putsat kanterna runt diskmaskinen?! Och mojset runt diskmedelskorken! Och under sängen, där man aldrig orkar!"

Äntligen! Inte en dag för tidigt.

november 23, 2008

Sexårskalas: check.

Vi klarade det. Ett år till nästa gång.

november 19, 2008

Någonting djupare än vardagen

Bra fråga.

Just nu är det ganska jobbigt att hinna med allting. Det är ett intensivt jobb, två barn som ska utvecklingssamtalas och barnkalasas, föräldraföreningar som ska tillfredsställas och samveten som ska förbättras. Hur mycket hjälp man än får från familj och kolleger, så känns det ibland bara för mycket. Som nu.

Men ändå...när jag nu satte på datorn för att förbereda för möte i morgon/betala räkningar/svara på ett otal skolmejl om julmarknad/uppdatera mammapappa.com, så öppnades min startsida dn.se och jag möttes av frågan "Är du lycklig?". Utan att ens tveka, klickade jag "ja", inte automatiskt, utan för att jag verkligen menade det. För hur jobbigt det än är, så har jag ett fantastiskt liv. Jag har världens bästa man, världens gulligaste och duktigaste barn, världens bästa föräldrar, syskon och svärmor som alltid ställer upp, världens roligaste jobb och är dessutom stolt och nöjd med vem jag själv är.

Jag är lycklig.
Men väldigt, väldigt trött. :)

november 16, 2008

Första smaken av julen

En mysig samling.

I dag var det dags för vårt årliga pepparkaksbak till Hannes födelsedag. Precis som med julpyntet, så älskar jag stunden när pepparkaksformarna kommer fram. Vi har hummern från Maine, kamelen från Kolmården, mumin från Helsingfors, kronan från Livrustkammaren och förstås bootsen och hatten från Cowboy Hall of Fame i Ohio. Alla kallar fram minnen och gör att julen smakar ännu bättre.

Det var som vanligt så himla mysigt att baka med barnen, och mitt i baket såg vi ut genom köksfönstret för att se disneyflingorna singla ned. Årets första snö.

november 15, 2008

Lördag med robot och bobbå

Mystisk robot siktad i Sickla.

Jag tror fortfarande att det ska gå att utföra ärenden tillsammans med mina två barn, men dagens utflykt till Sickla köpkvarter för att köpa skumgummi, tyg och ramar urartade direkt och blev en enda lång tjatväntan vid leksaksaffären. Skumgummit fick jag med mig från tygaffären, men på bekostnad av ett leksaksaffär-löfte. Det är i och för sig ganska roligt att plötsligt se Hannes komma med en knäpp grej på huvudet och skandera "jag-är-en-robot" och sen Hilda precis bakom: "ja-är-bobbå".

Men trött blir man av att stå och tjata "men koooom nu då" vid vartenda stopp. Skönt då att åka till morfars traditionella kondis-fest, och få vila lite medan barnen och kusinerna röjde, först bland chokladbollar och mazariner, och sen på biblioteket. Två perfekta distraktioner - kakor och bibliotek. För barnen också.

november 14, 2008

Per, Richard, Louis och vi

Mannen som håller i hästar.

I dag tog Hannes och jag fredagsäventyret inte så långt hemifrån, bara till Stadsmissionens butik i Gröndal. Det är den finaste second hand (alltså bland riktiga, inte såna där "vintage"-butiker som säljer gamla avlagda kläder svindyrt) som jag vet. Även om det inte är så fräscha saker alltid, så hänger allting fint som i en vanlig affär.

Det roliga med en sån här butik, jämfört med en vanlig, är att man plötsligt kan finna sig stå med ett Herrey's-pussel i handen. Hurra! Det här pusslet förde såklart tankarna till JennyW, eftersom Per var "hennes" Herrey. Richard var Jennys och jag fick nöja mig med Louis, eftersom jag var minst av oss tre, och han var minst av de tre. Rätt ska vara rätt. Och det är ju inget fel på Louis, hans snedlugg och uppfällda krage var alldeles lagom busig för att en sjuårig liten Jessi skulle bli fnissig.

Det blev ändå inget pussel med hem, vi gick i stället därifrån med tre barnböcker och ett datorspel, allt för 60 kr. Fynd! En chansning med spelet, eftersom det var tio år gammalt och mycket riktigt inte funkade på min dator. Det såg bara väldigt roligt ut.

november 12, 2008

Kan själv


Jag känner mig mäkta stolt över mig själv. Och inte för att vi har bott i fyra år i vår lägenhet och aldrig riktigt, riktigt fått spishällen så där glänsande som den var när den var ny, utan för att i dag, mina vänner, har jag skrivit kontrakt med en hemservice-firma!

Egentligen har jag inte vetat vad som tagit så emot med att anlita städhjälp tidigare, men nu tror jag att jag har det: Jag är i allmänhet emot att betala för något som vi kan göra själva. Det tog några säsonger för R att övertyga mig om att det var bra att låta någon annan byta våra däck, särskilt som det faktiskt var lite mysigt att vi gjorde det själva på den där gamla svarta bmw:n eller lilla röda Fucken. Efteråt, det vill säga. Inte när vi frös om fingrarna och fick hoppa på fälgkorset för att få upp de där jävla skruvarna. (Ett år bröt vi faktiskt av inte bara ett, utan TVÅ fälgkors. Då känner man sig lite stark. Och dum.)

Hur som helst - i dag träffade jag en kvinna från hemservice-företaget som berättade allt om den förträffliga lösningen på alla våra problem. Jag fick hela tiden hålla mig för att inte säga ursäktande saker om hur det ser ut hemma hos oss, jag hade bestämt mig för att inte göra det. Det är så lätt att börja tramsa om "oj, här var det inte så rent", fast jag vet att det är helt normalt smutsigt och stökigt här hemma. Så jag bet mig i tungan och sa vid vissa ställen helt enkelt "här får ni torka där det går". Men det var lite roligt att se hennes reaktion på den stora hockeytrunk som fyller halva gästtoaletten: "Ehm, jaa-ha. Brukar ni ha...*letar ord*...den-där här inne?" "Nejnej", sa jag muntert, "bara under vintern! Här får ni torka där det går!"

Nu är jag upprymd och förväntansfull över hur glänsande vårt hem ska bli och hur mysigt hela familjen ska ha det i soffan de där stunderna när vi tidigare irriterade oss på - eller ännu värre - gjorde något åt det där under diskbänken eller badkaret. Rapport följer!

november 10, 2008

Du har vart på killkalaaaaas!

Visdomar från Mxyplyzyk i New York...

...och det för oss osökt till att vi nu har bjudit in till vårt första riktigt stora barnkalas. 15 killar kommer hem och röjer hos oss nästa lördag. När jag berättade för min mamma att det var dags för barnkalas, så vinglade hon nästan till lite där hon stod, och utbrast "puh! Jag kommer ihåg de där kalasen!" på ett sätt som gjorde mig lite orolig och full i skratt på en gång. Det var ju jätteroliga kalas! (I alla fall mina - men sen när jag var 14, och tillräckligt stor för att hjälpa till vid lillbrorsans kalas, så såg jag för första gången hur ett kalas kan vara jobbigt också. Tack för alla mina fina kalas, mamma! :) )

Något som vi har varit förskonade från hittills är problemen kring vilka barn man ska bjuda. Tidigare år har kalasen varit för våra kompisars barn eller grannarnas barn, och på senare år dagisbarnen i samma ålder. Det blir ju bara runt 5-6 barn. Med skolstarten följde att kalasgruppen plötsligt vuxit till 31 presumtiva gäster, och man börjar genast försöka dela av någonstans. Efter många funderingar fram och tillbaka, har vi bestämt oss för att bjuda alla killarna. Hur man än vrider och vänder på det, så är det den enda uppdelningen som inte gör någon ledsen eller utanför. Alla barnen verkar vara helt ok med att inte bli bjuden/bli bjuden på grund av sitt kön.

Själv har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om att bidra till att dela upp klassen i pojkar och flickor, men jag ser inget annat sätt att göra det på just nu. Smarta förslag mottages gärna (inför nästa år då), men det är säkert ett problem som funnits sedan klasskalas uppfanns.

november 07, 2008

Snart en annan vy

Katarinahissen den 7 november 2008.

Museifredag på Stockholms stadsmuseum denna gång. Jag som bara har följt diskussionerna om nya Slussen med en förströdd frukostbläddring, upptäckte att det är här som förslagen presenteras. Arkitektmodeller är alltid fina och spännande, men ännu finare är den stora 1800-talsmodell på slottet Tre kronor som finns på museet. Se den!

Nästa museum kanske får bli Arkitekturmuseum...jag har velat se pepparkakshusbidragen typ...jämt! I år är Året det blir av.

november 06, 2008

Monstren är tillbaka igen

Dit allting kommer.

Nu har jag varit på SL:s hittegods för andra gången på kort tid. Jag har aldrig riktigt trott att det varit möjligt att få tillbaka något som man har glömt på tunnelbanan, men här är beviset för motsatsen. För en månad sedan hämtade jag en skolryggsäck där, och i dag var jag där igen för att gräva fram några fler borttappade föremål. Jag kan tycka att det är så gulligt, hur de sorterar och fixar på skrangliga hyllor märkta med frystejp, det känns lite ideellt. Och det är det väl nästan också, med tanke på att man bara betalar 20 kr för det man hämtat.

Tyvärr fann jag inte mina egna handskar (svart, skinn, 1-3 november), bara ungefär 70 andra. Däremot blev jag så upprymd när jag hade letat igenom kepshyllan (blandade färger, oktober) och vanthyllan (svart, stickat, 15-31 oktober) och funnit både Hannes vantar och keps, så när jag gick fram till disken utbrast jag: "Jag hittade inte mina handskar, men jag hittade de här!" Då hejdade sig mannen, tittade upp på mig med smala ögon och sa "vad menar du?", varpå jag sa "nej, nej, de här är också mina!" med en nöjd min som kanske inte passar sig för någon som tappat bort tre saker på två veckor. Mannen höll tveksamt upp de små svarta vantarna med självlysande monster på och sa skeptiskt "är de här dina?"

Det tycker jag var jätteroligt.

Hur som helst, jag fick med mig både monstervantar och Canada-keps hem, och min sorg över mina egna handskars öde mildrades av att Hannes sa att jag är hans skatt och att han inte skulle byta ut mig mot hundra glassar. Fattar ni! HUNDRA!

november 01, 2008

Jag finns, därför tävlar jag

Dagens långa arm.

Höst i Hudiksvall, gräsmattan var full av äpplen. Perfekt för en liten tävling - vem kan träffa ett uppkastat äpple i luften? Som vanligt i vår familj, så blir tävlingen snabbt på fullt allvar och ingen får gå in förrän någon verkligen har krossat det där äpplet. Ropet "pull!" skallade över området tills gräsmattan var tom. Och ingen träffade. Suck.

oktober 31, 2008

Gud, vad fult

Ändå en ganska snygg version.

Egentligen vet jag inte vad bowlingskor är till för, men det är som vanligt spännande att googla lite och titta in i en annan värld. En värld där fula skor kostar mycket pengar. Så här kan det låta på lite högre nivåer:
"Sko i känguruskinn. Precis som Dexter SST 6 kommer skon med fyra sulor och fyra klackar. Kan också köpas med endast en sula och en klack. Kostar då endast 1995 kr."

Men nu vet jag att min förlust i torsdags säkert berodde på att jag missade att torka av klotet mellan varje kast. Eller att jag kastar när det tydligen heter slår.

september 22, 2008

Bland konspirationsteorier och fynd

Den härliga doften av ribbstolar och en bra affär.

Den ondskefulla klädindustrin vill få oss att köpa lågpriskläder som slits snabbt och måste ersättas med nya...och nya...och nya. De ser till att förebygga att vi ärver kläder mellan syskon genom att sätta den där extra, onödiga tjej- eller killknorren på plagget. And don't even get me started on att tjejkläderna är mindre och tajtare än killkläderna, trots att barnen är lika stora i den åldern. Grr i kvadrat. Hur som helst.

Det är skönt att vi föräldrar håller ihop mot de kommersiella krafterna och byter, köper och ärver sinsemellan...åtminstone solidariserar vi till en viss gräns. När det är klädbyte slutar alla lagar att gälla - här gäller var man för sig själv. (Eller kvinna menar jag, de män som jag stötte på under senaste klädbytet kunde räknas på ena handens fingrar.)

Tio minuter före öppning av den lilla, lilla skola där den här omåttligt populära tillställning hålls varje säsong, ringde min utsände pappa och meddelade med lätt panik i rösten att runt sextio personer redan stod i kön. Vinterstövlar, regnkläder och vinterjackor brukar gå först, därför var det dessa som jag fokuserat från E4:an uppmanade morfar att lägga beslag på. När jag kom dit en kvart senare, stod han lite rufsig, men med ett stort leende och höll upp vinterjacka, täckbyxor och gummistövlar. Check, check, check. "Gå till morfar", sa jag snabbt till barnen, och styrde stegen mot vinterskorna.

En timme senare stod jag i den tjugo minuter långa kön för att betala. För 350 kronor fick jag en dunjacka, två par täckbyxor, tre par vinterskor, gummistövlar, tre tröjor, serietidningar och en stor dinosaurie med fjärrkontroll. Med undantag för dinosaurien och tidningarna, som var belöningar till uthålliga barn, så var allt sådant som vi skulle behövt köpa från affären i alla fall, vilket betyder att vi sparade flera tusen kronor på en timme. I like!

Mina bästa klädbytestips (komplettera gärna listan):

  • Titta igenom vinterklädeslådorna i god tid före klädbytet.
  • Lista vad du behöver och håll dig till listan.
  • Prioritera vad du ska leta efter först, t.ex. efter hur dyrt det är att köpa i affären eller hur efterfrågat det är på klädbytet.
  • Ta med en sula från varje barns sko att jämföra med.
  • Är du osäker, ta plagget/skon och gå vidare. Det går alltid att ställa tillbaka när du gått ett varv.
  • Gå med jämna mellanrum tillbaka till ett ställe där du redan varit, på grund av att andra också kanske praktiserar förra punkten.
  • Frestas inte för mycket av de billiga priserna. Bara för att en tröja kostar 20 kronor, så behöver man inte köpa den.
  • Sprid ordet om klädbyten, men nämn inga specifika adresser. Ett bra klädbyte är som ett hemligt svampställe.

september 14, 2008

september 12, 2008

Trumslagare på besök

Kan du räcka mig tandkrämen?

Det roligaste på Musikmuseet i dag var enligt tvååringen att sjunga Pippi Långstrump i mikrofonen, och enligt femåringen att spela trummor (han skulle förstås också prompt dela med sig av detta i synpunkter-lådan innan vi gick). Enligt mig var den här filmen roligast. Sex trummisar, en lägenhet. Bara att se sex personer i ett badrum är komiskt i sig. Se hela filmen här.

september 08, 2008

Detaljer

Att vara i Västerås är lite som att åka utomlands. Till och med trafikstolparna är annorlunda!

september 07, 2008

Äppelpallning i Mälarhöjden

Folkvett: ställer man fram en godisskål, så bjuder man.

I dag tittade vi på ett hus som verkade bra. Huset var uppenbarligen uppgraderat av något hemstyling-företag, att döma av de tomma skåpen kombinerat med smakfull inredning och mattor med köpvecken kvar. I köket låg en stor skål smakfullt arrangerad med äpplen, som sig bör. Faktiskt så smakfullt att Hilda blev sugen, och tog upp ett av dem. Det är väl ok, tänkte vi, och sa att hon fick behålla det.

När vi skulle skriva upp oss på intresselistan, råkade Hilda tappa sitt äpple, och mäklaren vände sig med en kobraliknande rörelse och väste blixtsnabbt "var kom det där ifrån?". "Det var från skålen där", sa jag med ett litet överseende leende. "De var ju tänkta som prydnad!", spottade hon. "Ja, nu har ju hon redan tagit en tugga, så vi kan inte gärna lägga tillbaka det", sa jag och la ner intresselappen igen. Varför kan man inte bara säga "ojdå, var du hungrig?", och skratta lite? Blä för opersonlig styling och blä för snåla mäklarsnobbar som tror att värdet på de själva stiger med värdet på huset de visar. Usch.

Jag sprang ifatt min lilla äppeltuggande sötnos och fick hålla händerna hårt i fickorna för att inte triumferande visa upp kolapapperen från min räd på övervåningen.

september 06, 2008

Ofrånkomliga fakta om småbarnslivet

Först blir man själv nedbäddad, sen bäddar man ner nästa i kedjan.

Fakta: Samma barn som är hart när omöjliga att väcka klockan sju en måndag-, tisdag-, onsdag-, torsdag- och fredagmorgon, skuttar glatt upp av sig själva klockan kvart i sju på lördagen och söndagen.

Så är det bara.

september 04, 2008

På väg mot målet

En del av ett vinnande koncept.

Som man brukar säga: I'm on top of things. Efter att ha svettats, sprungit och planerat i tre veckor, så skrattade mina kolleger när jag i dag sa "det är inte så krångligt egentligen, att lämna på två ställen". Inte hånfullt direkt, men...ja. Jag kanske inte övertygar förrän jag har kommit i tid till jobbet några dagar i rad, utan en segergest och rufsigt hår. Nu är det i alla fall så lugnt som det kan bli, förutsatt att barnen och jag går utanför dörren inte en minut senare än 7.30 och att ingen är ledsen vid lämning.

På väg mot denna framgång, har jag lagt till två saker på morgonresan: en vagn och löpskor. (Det är en intressant kombination av proffsighet och tjejighet att ha ett par snygga skor i väskan.) Mitt bästa tips förblir ändå att vara glad och lugn, eftersom allt går så mycket fortare om barnen är lugna och glada. Jag väljer också att inte tänka på vad en trebarnsfar på jobbet sa i dag: "vädret är med oss, vänta bara tills det ska på galonisar".

Men det är ju sen.

september 03, 2008

Att springa för allt man är värd - del II


A little bit of Jessica, here I am!

Det finns två moment som jag alltid gör på gymmet, och det ena är att springa i tio minuter som uppvärmning. Jag har aldrig varit en joggare, utan när jag springer, så springer jag helst så fort jag kan och med långa steg. Det är skönt att hitta en låt som är i exakt rätt takt för mitt tempo, men ibland slår det fel, när en låt är lite för bra att springa till. En sådan är Lou Begas Mambo No. 5. Den är exakt i takten 13 km/h, vilket är på gränsen för hur snabbt jag brukar springa, och eftersom den dessutom har en sån skön rytm, så dansspringer jag lite, vilket gör det hela ännu jobbigare. Han tar knäcken på mig, den där Lou Bega!

augusti 26, 2008

Rullande cirkus

Oh, yes, you are.

Morgonlämningen på två ställen har gått över förväntan. En buss går något så när hemifrån oss till skolans busshållplats - så långt allt väl. För att komma till den bussen måste man korsa ett minfält av mördarsniglar, och efter en regnig natt som den här verkar bli, så kommer det att bli flipperkule-studsande utan like. Efter skollämningen så tar lilltjejen och jag rulltrappan ner i tunnelbanan igen, och åker två stationer, byter till buss och går sedan till dagis. Det låter lagom lugnt, och jag borde inte gå in på detaljer...

...men i dag, när jag skulle hämta barnen på varsitt ställe, det var då jag insåg vidden av våra val. Herregud säger jag bara. Herregud. Det hör ju till att man inte bara kommer dit, sliter med sig ett barn och sticker, man ska helst höra lite hur det har gått, länsa hyllan, kolla schemat efter eventuella extrapackningar nästa dag (att tynga ner mördarsnigel-löpet med) och småprata lagom mycket med personalen. Jag skrattar mig själv rakt upp i ansiktet (om det nu går), när jag tänker att jag på allvar trodde att vi skulle hinna hem för att gå på gympa klockan 17, när jag själv gick från jobbet 15.45. Ha!

17.10 stod vi äntligen utanför skolan, efter att ha vänt tillbaka från busshållplatsen en gång för att använda skolans faciliteter (det går inte att rucka eller sucka på sådant när man försöker inpränta i barnen hur bra det är att gå på en toalett i stället för att bli blöt). När vi sedan är tillbaka på hållplatsen, jag svettig och tillkämpad på alla sätt, så visar det sig att någon har flyttat bussjäveln och inte sagt till mig vart. Efter tre passager över gatan ser jag att den är flyttad till andra sidan den hårt trafikerade vägen. Tyst svärande, svettigt mumlande och rufsigare för varje sekund hojtar jag med mig barnen till en annan buss som vi tar en station och hoppar på vår riktiga buss där. Vi är hemma 17.45, ungefär en timme senare än planerat. Då kan jag säga att det inte är läge för den här mamman att börja laga mat, så jag tar med den villigaste och åker och hämtar mat.

Grannen kommer ner och faller automatiskt in i våra kvällsrutiner, hon hämtar upp tvätten som jag slängde in under Bolibompa och hänger upp den, sen leker och lyssnar hon lugnt med en i taget medan jag gör välling, tvättar hår och allt annat runt omkring.

Klockan nio sover båda, jag är ensam och trött. Jag tittar på babyansiktena och bara älskar, älskar, älskar dem. De är så duktiga. Våra barn.

Nu är det inte mycket ork kvar, men jag orkar i alla fall skicka ett litet grattis på bröllopsdagen till Schweiz. Snart är vi tillsammans igen.

augusti 22, 2008

Vägrar stoppas i ett fack

Ett svar för nästan alla smaker.

augusti 15, 2008

En perfekt dag för att börja skolan

Stålmannen, en självlysande raket, H som i Hannes, Oppfinnar-Jocke och Björnligan, på älsklingsfärgen röd.

Under sommaren har jag tänkt en hel del på hur Hannes och jag skulle gå och handla ryggsäck inför skolstarten den 18 augusti. Med minnet av hur jag åkte med min mamma till Obs i Rotebro och fick välja pennskrin, ryggsäck och vaxduk, så bara rös jag av myskänslor när jag föreställde mig hur Hannes och jag skulle göra samma sak. Fast inte på Obs i Rotebro då, men själva känslan av spänning, fokus på ettagluttaren och obligatoriskt fika skulle återskapas. Vår första utflykt till stan, som blev av efter två veckors uppladdning, gav inget resultat på ryggsäcksfronten. Jag var orutinerad och trodde att Skolstart var ett lika stort event i handeln som Halloween eller Alla hjärtans dag, men konstigt nog så börjar de inte sälja prylar förrän i mitten av augusti. Hannes var i alla fall nöjd, han fick klistermärken och en dammsugare på fiket.

Under de senaste veckorna har jag blivit mer och mer orolig för att han ska vilja ha något av de vidunder som jag råkat se ute i affärerna, framför allt i leksaksaffären. Plastiga, skrikiga ryggor som retfullt viskar "släng mig på marken, så faller jag isär". Samtidigt förstår jag ju att Hannes inte vill ha en tråkig enfärgad väska, barn gillar ju färger. Och "alla andra" kommer ju att ha Spindelmannen på sin.

I dag gick vi så ut, jag med en bra idé i bakfickan. Strategi ett var att hålla oss ifrån affärer med hysteriska leksaksväskor och strategi två var att i stället hitta en skön ryggsäck som vi sedan kunde dekorera med egna märken. Vi gick till Mattssons band, och Hannes stegade fram till disken, harklade sig fyra gånger, tills damen tittade dit, och sa sen på sitt typiska korrekta sätt: "Har ni några märken med motiv?" Sedan satt vi i en kvart och tittade igenom pärmarna med märken, han valde de fyra allra finaste, vilket han också meddelade damen bakom disken. Vi gick och letade efter en neutral ryggsäck, vilket är svårt, men vi hittade en på Alewalds sportaffär. Sedan blev det fika på Saturnus tillsammans med resten av familjen.

Nu är märkena ditsatta, Hannes sa just "jag har världens snyggaste ryggsäck!" och jag fick tårar i ögonen. Det var precis som jag hade tänkt mig. En perfekt dag med min lilla skolpojke.

augusti 14, 2008

Etapplopp i Stockholm

Strutsigt värre!

Att gå till dagis. Visst låter det enkelt? De flesta kanske ser framför sig hur man går ut genom dörren i sitt lilla radhus, går eller halvspringer de 200 metrarna till områdets dagis, åtföljd av sina små telningar som snällt ser sig för när de går över cykelvägen där alla ändå kör superförsiktigt.

Andra har en lite annorlunda morgonrutin.

Att göra i ordning en liten familj på morgonen kräver förhandling, samarbete, peppning och simultanförmåga. När vi har kommit så långt att vi går utanför dörren till vårt hem, följer 45 minuters högspänning:

Etapp I: hem-buss
Vägen till den första bussen är som intervallträning. Skjutsa fram den ena med en lätt hand på ryggen, springa tillbaka, lirka med den andra som absolut vill gå själv och inte bli buren, trots att vi ser bussen komma vid hörnet. Springa framåt och ropa till den första att han inte går för nära trottoarkanten, sedan tillbaka igen och locka den andra att springa så fort hon kan. Ibland har bussen inte kommit, då är det rutin att klättra upp på berget bredvid hållplatsen och läsa tidning.

Etapp II: buss-tunnelbana
Efter första bussresan har vi hunnit lugna ner oss lite, och springer ut på torget till t-banan, där tidningsutdelaren alltid ler och vill byta tidning med barnens Bamse. Spurt till spärrarna och ner i rulltrappan, in på tåget där vi i bästa fall får sitta. Liten kamp för att få Hilda att sitta i knäet, och att hindra hennes små smutsiga tassar att nudda knäna mittemot. Om vi får stå är det rinnande svett och krampande arm, till de klagande tonerna av en femåring som bara vill sitta och läsa.

Etapp III: byta tunnelbana
Håller ihop så gott det går när dörrarna öppnas och vi springer rakt över perrongen och in i nästa tåg precis innan dörrarna stängs. Se etapp II.

Etapp IV: Odenplan
Ah! Andningshålet Odenplan, där det ofta är fem minuter tills bussen går. Det finns tid att springa runt, runt för två av oss, och att stå still och lufta sig för en av oss. För att få dem att sitta stilla på bussen har jag halvuppfunnit ett gupp i gatan, som man bara kan känna om man sitter med benen rakt fram, längst bak i bussen.

Etapp V: Farligt
Här är den enda delen av resan där jag inte kan lita på att de klarar sig själva. Fyrvägskorsning, tvååring som vägrar att hålla i handen och korta grönperioder. Jag gillar verkligen att folk runt omkring håller koll på barnen, ofta om jag går några steg efter dem, så ser jag hur flera tittar så att de inte är på vift. Det känns tryggt.
På den allra sista gatstumpen, brukar de springa runt hörnet och utan att jag ser det (hehe) hoppa in i en port och sätta sig där och blunda hårt. De tror att de inte syns! Otroligt sött. Sen är vi framme, och kan pusta ut.

Det låter ganska stressigt, men det är faktiskt harmoniskt emellanåt. Jag får vara stolt över hur bra de sköter sig och hur gulliga de är när de vill sitta bredvid varandra, kramas, läser för varandra eller leker. Dessutom är det en fördel att våra barn kan röra sig i stadstrafik - de står till höger i rulltrappan, springer aldrig ifrån oss och kan rabbla knutpunkterna på röda och gröna linjen. I vår stressiga tid får man väl vara jätteglad att man har tid att prata med sina barn en hel timme på morgonen, utan en massa morgonsysslor som stör.

Jag ser med spänning fram emot måndag, då ett nytt moment läggs till loppet...lämning på två ställen.

augusti 09, 2008

Run, baby, run

Vem jagar dem?

En tidning anordnade ett lopp i högklackat i Kungsan, och det gick riktigt fort. Klackarna skulle vara minst 7 cm höga, och det vet ju alla att det kan vara en hälsofara bara att i sådana. Själv har jag aldrig varit en riktig klacker, jag är alldeles för förtjust i att komma fram fort och slippa skavsår, så jag lägger i stället lite omsorg på att hitta sköna gympadojor som går att använda till någorlunda snygga outfits.

I våras fick jag en tjejighets-rush och började faktiskt att leta efter det motsatta: högklackade skor som är sköna att gå i, och det var ju en snillrik lösning på det hela. Första gången jag hade mina nyinköpta svarta pumps, så hade jag ett Hollywood moment. Och det låter glamorösare än det var, för faktum är att jag på väg till ett kundmöte fastnade med klacken i en brunn, alltmedan jag kände hur all värdighet förtvivlat rann mellan spjälorna ner under Stockholms gator. Men skam den som ger sig! Pumpsen och Puma får nog fortsätta att samsas på skohyllan, trots allt.

juli 29, 2008

Scen: Rum för barn (Kulturhuset)

Min tvååriga lilla feminist.

Plötsligt reste sig Hilda från den lilla nisch där hon och Hannes suttit och läst Bamse i en kvart, sprang fram till hyllan, tog målmedvetet en bok och proklamerade: "Mamma, kolla HÄR då! Läsa den?"

En slump?

juli 28, 2008

Bara att tuta och köra

Båda händerna på ratten, tack!

Jag kommer ihåg när jag var liten och fick "köra" bilen. Guva kul det var. Jag har en minnesbild från att jag satt i pappas knä framför ratten när vi var i fjällen, och det var åh-så-frestande att trycka på tutan.

Hannes tutade innan vi körde iväg, men sedan inte en enda gång på hela vägen. Och han tog det på största allvar, det var (mestadels) båda händerna på ratten och blicken rakt fram.

Apropå tuta - för exakt åtta år och en månad sedan, "bloggade" vi så här:

Vi promenerade mot Washington Monument och såg Lincoln Memorial långt borta. Eftersom parkeringstiden höll på att gå ut [Washington har grymma parkeringsregler, bortforslingen är aldrig långt borta], lämnade vi Lincolm Memorial åt sitt öde och tog en taxi tillbaka till bilen. Där stod den kvar, inte bortforslad och inga böter. Risto hade frågat taxichauffören om var vi kunde hitta ett garage, så vi bestämde oss för att strunta i vad det kostade och bara parkera. Med tanke på hur stora amerikanska bilar är, var det ett trångt garage. Instruktionerna var att hålla 5 mph och tuta i varje sväng. Läskigt.

juli 14, 2008

BF

En öl, lite nötter, en brygga och my darling by my side.

Recept på en mysig semesterdag:
Cyklar till stan via Hornsgatan, stannar vid ett övergångsställe i Slussen och pratar om livet. Kommer på oss själva och cyklar vidare till Kungsan och kollar på Signspotting. Vidare till Hötorget där vi bestämmer oss för att se Mamma Mia, som går på Filmstaden Söder. Cyklar dit. Ser filmen, skrattar, gråter och myser. Sen cyklar vi genom Tantolunden hemåt, och stannar på det där cafét som vi alltid sett när vi cyklar till dagis, på bryggan under Liljeholmsbron. Tar en öl och lite nötter. Myser.

Sen cyklar vi hem, och hinner komma in genom dörren och börja med middagen när två uppspelta barn kommer hem från Skansen. Tack mormor och morfar! :)

juli 09, 2008

Rött är sött

Världens vackraste kyrka.

Förutom att min son älskar rött, så har jag upptäckt en annan fördel med att en stor del av hans kläder är i den färgen - jag hittar alltid honom (och lillasyster) snabbt i en folkmassa. Testat och bekräftat! Från och med nu, ska de alltid ha röd tröja när vi reser. Syns även på långt håll (klicka till exempel på bilden ovan och finn min femåring på trappan).

juli 08, 2008

Lista


Saker jag gjorde när jag var barnledig

  • åt framför teven
  • spontanmiddag hos brorsan
  • hoppade över middagen
  • tränade för lite
  • rosévin hos fairy godmother R-->
  • -->Golden hits en lördagskväll-->
  • -->efterfest i Solna en söndagsmorgon
  • hängde hos grannen
  • hängde hos mapa utan att jaga något barn
  • frukost på balkongen med tidning
  • jobbade över för att riktigt hinna klart
  • tapetserade en vägg
  • cyklade till Ica utan hjälm

Saker jag pratade om, men aldrig gjorde ändå

  • gick på bio efter jobbet
  • var uppe hela natten och kollade på film
  • tog sovmorgon (6.30 är en förbannelse)
  • läste en bok

juli 07, 2008

Kungen av Finland

Att knäppa av i exakt rätt hundradels sekund :)

För nästan exakt ett år sedan var vi på Puuhamaa och roade oss, och det var ett självklart val att åka dit i sommar igen. Jag är ganska säker på att vi inte skulle betala 19 euro för att gå på ett sånt här ställe om vi inte hade barn, så jag tackar min lyckliga stjärna för våra två små godluktande busungar som i dag ivrigt hängde på låset.

Dagen rusade iväg, och precis innan vi skulle gå hem blev den stora orangea hoppkudden barnfri. R och jag tittade på varandra i samförstånd och slängde av oss skorna för att rusa dit. Det var inte hans snabba reaktion jag reagerade på. Det var vad som hände tio sekunder senare, när han plötsligt fick en illavarslande koncentration i studsarna och började skandera "Vem är kung?! Vem är kung?!"... Enda orsaken till att jag sitter här i dag, och inte fastklistrad i någon tall, är att jag kröp ihop i fosterställning och skrattade så jag fick ont i magen. Det är så roligt att se någon hoppa så seriöst, särskilt en som jag är gift med.

Det är i och för sig inte första gången R kallat sig för kung. I början när vi träffades så var vi i Gamla stan och fikade med min lillasyster, som då var elva år. Under den dagen lyckades han övertyga henne om att han faktiskt var kungen av Finland. Hon var egentligen lite för stor för att tro på det, men blev säkert osäker av att han var så allvarlig och samtidigt blasé om det hela. Det vore kul att veta hur länge hon trodde att jag var ihop med kungen av Finland. Kanske lika länge som den riktiga kungen av Finland lyckades behålla titeln.

juli 06, 2008

Finska ligan

FC Honka möter Turku Inter i kvällssolen. Hemmalagets tappra hejaklack är inringad med rött på bilden, bortalagets med grönt.

När hejaklacken inte ens sjunger "Honka, honka, burning love", är det då konstigt att hemmalaget förlorar med 1-0?

Points of interest

Om du är intresserad av att annonsera på Isokydöntie, kontakta kommunen.

Jean Sibelius hemort Järvenpää utanför Helsingfors har hittat ett lukrativt sätt att dryga ut kassan med plats för reklam på alla gatuskyltar i kommunen.

juli 05, 2008

En hyllning till vår gamla hemstad

Här har någon hittat de gamla toaletterna vid Olympiasstadion, och beslutat sig för att göra om dem till en bar*. Inget, jag säger inget, kan hindra en finne från att skapa en bar där han vill. (Lägg förresten märke till de vackra skyltarna från 1952).

På tumis** i Helsingfors, jag och mannen promenerade runt i staden där vi bodde tillsammans i två år. I dag parkerade vi i förmiddagssolen på Savilankatu, där vi huserade med vår nyblivna lilla familj. Vi lekte med tanken att parkera på någon av innergårdens platser, där vår ilskne granne hittade vår lilla Renault Clio (även kallad Fucken på grund av olyckligt registreringsnummer) dagen efter vi flyttade in. Det vore spännande att se om han fortfarande är så aggressiv att han skulle flytta vår lilla bil medelst knuffning av silvergrå Mercedes. Kanske inte värt det, i alla fall inte med en lånebil.

Vi gick in på innergården och kisade upp på fönstret ovanför porten, där vårt köksfönster fortfarande visade upp den vita rullgardin som vi hittade i fyndhörnan på Ikea i Esbo (för övrigt det enda från Ikeas fyndhörna som jag faktiskt behövde innan jag hittade det där).

När vi stod utanför porten gick (overkligt nog) en man in som förmodligen är 126 år, eftersom vi redan 2002 misstänkte att han rörde sig runt 120-strecket. Jag tror att jag såg honom två gånger på två år, men jag kunde alltid säga när han hade öppnat sin dörr nere på källarplanet. På lukten.

Vidare genom innergården och ut till Urheilukatu (Idrottsgatan), där vi gick förbi fotbollsstadion som jag besökt tre gånger: Den första var av en händelse, när vi gick förbi och blev indragna på ett slags grillevenemang, där vi plötsligt hade fått både lunch och två grillpincetter att ta med hem. Den andra gången var också lite halvspontan, när R och jag rockade med Bruce Springsteen. Biljetterna kom från svenska vänner som plötsligt skulle flytta tillbaka till Sverige. Den tredje gången var vi med min vän F med familj och såg på slutspel i finska ligan. Hennes man var skyttekung och deras treåring hoppade omkring på läktaren: "Heja pappa! Heja pappa!".

Utan att någon av oss direkt tänkte på det, tog vi samma väg som vi brukade gå till stan: förbi Operan, ner i Tölöparken, längs med viken och upp vid Finlandia-huset. Samtidigt som vi pratade om att två år är en så lång tid, men att det ändå är svårt att komma ihåg hur vardagen såg ut, så sköljde minnena över oss för vartenda steg vi tog. Där på de knöliga gatustenarna brukade vi dra vagnen till soundcheck på stadion när Hannes inte ville somna...och där på muren i Tölöparken satte vi upp den första lappen om mammapappa.com...och där sprang vi in på R-kioski för att se hur många ex av Hockeys första nummer som sålts i just den kiosken...

Jag gillar verkligen att känna mig hemma i Helsingfors. Det var där vi blev en familj med all lycka som det innebär, och samtidigt var det där som vi gick igenom vår värsta tid och kom ut ännu starkare och 100% tillsammans för alltid utan tvivel.

Dessutom har de spårvagnar.

*bar & café = finsk eufemism för "bar"
**tumis = tu man hand på finlandssvenska

juli 04, 2008

Ge aldrig upp

Den förste pojken på berget, med svensk flagga och trumpet. På väg upp är en våghalsig och envis lillasyster. Hannes rop "En Arhammar ger aldrig upp!" skallar över det finska landskapet.

En annan som inte ger upp.

juli 03, 2008

Man har väl rätt att ändra sig

Huvudsaken är ju att grabben har roligt (fast är det inte rätt så höga prissummor i golf?)

Jag är fördomsfull mot golfare. Jag erkänner det - skyldig! Jag vet inte riktigt varför, för numera känner jag en hel del som tycker det är roligt att spela, och jag har inget emot dem. På nåt vis så tänker jag att de spelar golf trots att de är ok. Jag har gått med på en golfrunda en enda gång, och då samlade jag bollar i skogsbryn. (I och för sig en perfekt sysselsättning för mig, som inte gillar slöseri, men som roas av att plocka svamp.)

Är man däremot fem år och inte har hunnit få sin mammas tråkiga fördomar, så är golf jättekul. Speciellt att vråla "GOOOOOOOLF!!!!" när han slagit ut sin boll tre meter. Eller att lägga upp två bollar och slå (hm, eller fösa) ut dem båda på en gång, under mammas nervösa sidoblickar på de förväntade golfsnobbarna. Men i stället för att skaka på huvudet och tycka att vi borde gå därifrån och lämna plats för de riktiga spelarna, så ler våra medspelare och går ut några meter på utslagsområdet för att samla in några av de närmaste bollarna åt honom.

Jag är omvänd.

juli 02, 2008

Finlands sak är korv

Korv så långt ögat kan nå.

Första gången vi var i USA, stod vi och gapade över chipshyllorna, som verkade sträcka sig ut i oändlighet på stormarknaden. Nu är det ju inte bara chips som det finns multival av i det landet, men det var det första intryck vi fick.

Något man aldrig behöver vara utan i Finland är korv. I en vanlig affär finns minst en lång hylla med olika sorter, och i Finlands största Prisma finns förstås fem låååånga rader med korv. (Japp, vi var där i dag igen!) Korv är Finlands grej. Också.

juli 01, 2008

Familjen på stormarknad

Sportavdelningen.

I dag var vi på Finlands största Prisma (jämför Coop). Kvalitetstid med familjen när man lever ur en resväska! Leksaker, cyklar, bollar, kläder, flera timmar kan man gå omkring och leka i det här varuhuset. Eller tills någon säger till, men det händer inte för let's face it, vi är i Finland. Finnarna kör liksom svenskarna på linjen att inte säga till, utan hellre i så fall sucka lite högt på avstånd.

Så Hilda cyklade glatt omkring längs gångarna och Hannes provade både fiskespön och boxningshandskar medan R och jag kollade om det gick att fånga två plastbollar på en gång. Undrar om vi vågar oss tillbaka dit i morgon? Bara gå och skrota lite?

juni 30, 2008

Skönhet

21.34, någonstans i Östersjön.

Middag för en

From a lonely point of view.

Det tittas lite när man sitter ensam och äter middag på en kryssningsbåt. Mer än någon annanstans. När jag känner mig ensam, så tänker jag alltid på Shutricks Vem min längtan är till för:

Ibland är det så skönt att vara ensam
men det är inte lika roligt när man är det.
Bio är okej,
men det är så fult att säga "hej,
jag ska ha EN biljett till mig"...

Se även Lonely guy.

juni 28, 2008

Itsy bitsy teenie weenie

I och för sig, men vad gör två timmar i ett provrum för din självkänsla?

När man går in i affären och möts av en sån här skylt, så tänker man "vilken bra deal". Det låter som en bra deal. Det ÄR en bra deal. Men den kostar, och du betalar i svett, tårar och självkänsla.

Det börjar oskyldigt, jag plockar med mig tre underdelar och tre överdelar, något sånär matchande. "Mix and match!" tänker jag förnöjt, och drar för den där gardinen som har en liiiten glipa på varje sida, som manliga turistande provrums-smsare med skånsk eller göteborgsdialekt kan kika in i då och då. (Provrumsglipa - stress är ditt namn!)

Efter en timme har antalet delar i provhytten vuxit till en absurd mängd, och jag vet inte längre vad jag har provat, ska prova, har förkastat eller eventuellt kan tänka mig att köpa. Vid det här laget vore jag inte Jessica om jag inte började jobba efter ett system, och efter det går det lättare. Jag gnolar till och med för mig själv.

Nackdelen med att vara på bikinijakt ensam är att allt måste på igen för att hämta nya färger och storlekar. Fördelen är att man kan messa sin älskade provrums-smsare och rapportera om utvecklingen med bilder, och få tillbaka glada tillrop och smileys i stället för suckar och grymtanden. Varför uppfinner ingen ett rörpostsystem där man kan beställa in en annan storlek eller färg genom att blippa EAN-koden? Det går bra med en springande sommarjobbare också.

Efter två timmar är prövningen över, då har proffsshopparen skilts från lördagsflanören och jag har slagit rekord i på- och avklädningar under samma dag. Jag går ut med tre bikinidelar, varav en som jag inte ville ha. Men just den delen var gratis.

juni 25, 2008

Jag är fin

Tack. Åh, tack! Äsch, den här gamla...tack! Jaså tycker du! Tack!

Jag gillar positiv reklam, sådan som man blir glad av. Som den här, som uppmuntrar till självbeundran mitt på Olof Palmes gata... Ja, jag är faktiskt fin när jag vrider huvudet så där! Ser elegant ut, men ändå tuff, liksom. Kanske söt också, om jag ler lite grann, som det står i ruta fyra.

Din tur att testa.

juni 23, 2008

Passa mig!

Snygg utsikt för att vara ett väntrum.

Det är något spännande över passmyndigheten i Stockholm, en liten fläkt av medelhavsbyråkrati med långa köer och hela familjer som bara driver omkring i en lokal och väntar. De har kanske Sveriges längsta väntetid, och följaktligen riktigt många människor som inte gör något annat än just väntar. Det är barnskrik, sorl och folk som går fram och tillbaka mellan trappan utanför och nummertavlan. Så otroligt skönt då att lokalen är mobilfri, jag kan bara föreställa mig hur det skulle låta om alla dessutom skulle fördriva tiden genom att prata alldeles för högt om sina medicinska problem eller lördagen.

Efter 65 minuter fick jag komma fram och fotas, skriva på, och lämna lokalen två minuter senare. Det var inte så farlig väntan, när man sitter och läser sin bok på en sommartrappa. Det personliga rekordet sattes förresten i Finland, när jag skulle få id-kort. Jag tog en lapp, tröttnade på att vänta efter ett tag, gick på lunch, promenerade runt kvarteret några varv och kom tillbaka lagom till att mitt nummer ropades upp. Två och en halv timme senare. Det kanske är östersjöbyråkrati!

PS. Nu har det gamla passets märkliga Disneyhaka bytts ut mot en traditionsenligt stirrande bild, väl värdig en kvällstidningsrubrik. Känns tryggt för kommande tio år.

juni 21, 2008

Kärlek på lasarett

Va...en Audi? Det kan jag väl aldrig tro.

Regnbågen - varenda gång jag ser den blir jag som ett barn. Det är redan något speciellt med spöregn i kvällssol, när sedan regnbågen dyker upp som en bonus blir det nästan för mycket. Jag tror självklart inte att det går att fånga storslagenheten på bild, men något måste jag bara göra när jag har tittat på den ett tag. Jag vill visa hela världen hur otroligt det är, hoppas att alla verkligen förstår hur vackert vi har det!

Heh, när jag nu läste det där Hallmark-stycket, så påmindes jag om ett jobb som jag sökte för nio år sedan. Det var det första jobbet som jag var på intervju för, och jag hade uppfattat det som att det handlade om att skriva copy. När jag kom dit, så visade det sig för det första att vi var åtta sökande på samma intervju, och när jag satt i den utplacerade ringen och plötsligt förstod vad det var vi skulle skriva, så skrattade jag nästan rakt ut. Baksidor till Harlekin-noveller!

Doktor James Remington har aldrig varit en man som stannar särskilt länge. Men värmen hos invånarna i den lilla byn börjar få honom att känna sig som hemma, och detsamma gäller för syster Jessica. James har inga problem att vinna bybornas förtroende, men Jessica visar sig vara en större utmaning.
Syster Jessicas hjärta har varit stängt så länge, hon vet inte om hon är redo att öppna sig för den charmige, men tillfällige doktorn. Det enda James vet är att Jessica får honom att längta efter något som han aldrig förut velat ha - ett hem och en familj...

juni 20, 2008

Au secours!

Just det. Fast tvärtom.

Jag är gift med Europas bästa hockeyjournalist. Jag är gift med en man som sätter nästan skrattretande höga mål, och sedan når dem. En av de viktigaste egenskaperna att ha om man ska ha höga mål, är att inte se något som omöjligt, eller vara rädd för att närma sig en person bara för att han eller hon är i en särskild position. Bara då kan man komma dit man vill (fast det svåraste kanske ändå är att veta vart man vill).

Min man och jag har alltid varit jasägare, och lever (hittills outtalat) efter devisen att man bara ångrar det man inte gör. Det är alldeles för lätt att säga nej till nya saker, så lätt att bara leva på och aldrig fundera på hur det skulle kunna vara i stället. Eftersom vi är ganska öppna för att gå åt andra håll än vi planerat, är det ibland svårt att inte ropa ja! direkt, bara för att en förändring erbjuds. Om vi i stället lugnar oss och väntar med att ropa, så kan vi utnyttja tillfället att föreställa oss hur våra liv skulle se ut om vi tog en nyöppnad väg, och få fundera över vad som verkligen är viktigt för oss.

Och varje gång vi gör ett val, så har vi lärt oss något nytt om oss.