Au secours!

Just det. Fast tvärtom.

Jag är gift med Europas bästa hockeyjournalist. Jag är gift med en man som sätter nästan skrattretande höga mål, och sedan når dem. En av de viktigaste egenskaperna att ha om man ska ha höga mål, är att inte se något som omöjligt, eller vara rädd för att närma sig en person bara för att han eller hon är i en särskild position. Bara då kan man komma dit man vill (fast det svåraste kanske ändå är att veta vart man vill).

Min man och jag har alltid varit jasägare, och lever (hittills outtalat) efter devisen att man bara ångrar det man inte gör. Det är alldeles för lätt att säga nej till nya saker, så lätt att bara leva på och aldrig fundera på hur det skulle kunna vara i stället. Eftersom vi är ganska öppna för att gå åt andra håll än vi planerat, är det ibland svårt att inte ropa ja! direkt, bara för att en förändring erbjuds. Om vi i stället lugnar oss och väntar med att ropa, så kan vi utnyttja tillfället att föreställa oss hur våra liv skulle se ut om vi tog en nyöppnad väg, och få fundera över vad som verkligen är viktigt för oss.

Och varje gång vi gör ett val, så har vi lärt oss något nytt om oss.