Att springa för allt man är värd

Svettigt, andfått och alldeles...alldeles underbart!

Av olika orsaker som det är onödigt att gå in på här, var det rackarns nära att vi missade flyget från London i går. Jag hade berättat för min reskompis J om när Risto och jag sprang genom Frankfurts flygplats för att vårt anslutningsflyg var två timmar försenat - jag med sjumånadersmage, vrålandes: "Spring bara! Bry dig inte om mig! Stoppa flyget!" och Risto hoppandes över stolar och bord och en och säkert annan liten tant. Ett roligt minne, som vi ofta skrattar åt. Det är ju inte lika roligt i realtid, vilket var fallet även i går.

Efter ett tag av tågförseningar och andra missöden, när vi började fundera på om vi var för sent ute, sa jag till J: "lugn, vi hinner, inga problem! Jag har aldrig missat ett flyg för egen maskin" (den sista lilla disclaimern kom sig av historien ovan). Nästa kommentar var "det är klart vi hinner, man missar bara inte ett flyg", och så vidare babblade jag på.

Eftersom vi båda är omtänksamma och trevliga personer, kom vi redan när expresståget åkte in till terminalen överens om att vi måste vara fräcka nu. Vi måste helt enkelt göra vad vi aldrig gör: strunta i andras känslor och knäskålar och framför allt i vad de utsatta tycker om oss och bara ånga på genom folkmassan. Konstigt nog så var det när vi hade kommit överens om detta, som jag verkligen började bli nervös för att vi inte skulle hinna. Som om den där artigheten var min sista fästning!

Dörrarna öppnades, J (som snabbt bytt till gympadojor på tåget) rusade först och jag tätt efter, ropandes små kommandon till varandra. Det är lite suddigt vad som hände sedan, jag minns en massa folk, en grupp scouter som satt i ring på golvet och att jag varnade omgivningen med min egen tuta: "EXCUSE ME, EXCUSE ME!". (Det hade varit en extra liten touch om jag skrikit "OUT OF THE WAY", när jag ändå lagt artigheten åt sidan, men det här funkade också.) Det är helt otroligt vad man kan springa om man verkligen Springer. Vi lubbade benen av oss, kutade så att vi inte kunde känna någon annan del av kroppen än de pendlande benen. Och fan, vad det är jobbigt att springa med en tiokilosväska, kan jag säga.

För att göra en ännu längre historia kortare: vi hann, och kunde bli artiga oss igen. Det var spännande att få vara fräck, men jag gillar nog alternativet mer.