juli 31, 2010

Allra käraste syster min

Montage från tiden före Photoshop (1992).

Tredje dagen ensam hemma. Jag och cykeln är ett. Jag är så ansvarsfull, har hjälm trots att ingen ser mig, jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Just nu till exempel! Nötter och druvdryck!

En stor förändring har skett i mitt liv. Eller, jag vet inte ännu om det verkligen är en stor förändring, men det känns så. Min storasyster och jag bor i samma stad, för första gången på nästan nio år. I dag ringde hon på morgonen och sa att hon och systerdöttrarna just ätit frukost. Jag avslutade min egen frukost, tog den lilla röda Fucken och brände av mot mitt föräldrahem, nu min systers hem. Kände mig ung - en singel i en skrotbil.

Vi promenerade, tränade på gymmet, pratade om allt möjligt och det känns så märkligt. Är hon verkligen här för att stanna? Det känns liksom lite för lyxigt för att vara sant.

Jenny och jag har alltid haft stora planer. Mest var det hon som kom på dem, som att vi skulle åka motorcykel genom Europa eller bo ihop när vi blev stora. Inget av just de två planerna blev det något av, men många andra. Två gånger tågluffade vi, båda gångerna innan jag fyllt sexton, första gången var vi klädda likadant när vi åkte från Stockholms central. Vita hängselshorts och vita solhattar. Hela vägen ner till Köpenhamn roade vi oss med att mima frenetiskt till låtar på vår freestyle, som vi delade med hjälp av en skarvkontakt.

Vi har alltid delat. När vi var små delade vi rum tills vi kanske var lite för stora för det, men vi älskade det. Låg och pratade sent, hängde ut genom fönstret när larmet gått i Bennys affär, för att notera ledtrådar. Och ibland, när vi inte var trötta nog, bytte vi pyjamas och säng och ropade sen på mamma eller pappa för att överraska den som kom in. På fredagskvällarna fick vi dela en läsk. Med varsitt sugrör sörplade vi oss igenom en Vira Blåtira, Panda eller Zingo. Jenny gav mig alltid den godaste biten, den största bullen, skålen i stället för slickepotten och vi har aldrig någonsin varit avundsjuka på varandra. Vi kan ringa för att höra lite kort hur det är, och en timme senare komma på oss själva med att sitta och sjunga Phoney Ladies från Neneh Cherrys skiva som vi köpte i London 1989. Vi kan alla texterna.

Med undantag för en kort sejour söder om söder, så har vi aldrig bott på cykelavstånd.
En ny era börjar.
Jenny, ta fram Raw like sushi - jag kommer och dansar!

juli 27, 2010

Hela havet stormar på natten

Skurken försöker se oskyldig ut.

Att sova en hel familj i en vanlig dubbelsäng kräver övning, tolerans och kreativitet. Om man inte planerar noga, kan natten bli som den som just passerade.

Startfältet:
Man, somnar på två sekunder, kan sova var som helst.
Kvinna, vaknar lätt, kräver särskild temperatur, mörker och bekvämlighet.
Pojke, 7, somnar gärna, vaknar tidigt, kan inte somna om efter 5.
Flicka, 4, somnar sent, sparkar hårt, ramlar ur om hon ligger på en kant.

Om jag hade fått se en snabbspolning av i går natt, uppspelad till knasig Benny Hill-musik, så skulle jag förmodligen ha skrattat, men när jag är mitt uppe i ett nattinferno, är jag en väldigt ilsken typ. (Det är nog enda gången jag svär, när jag tänker efter. Och varje gång känns det lite förläget på morgonen.)

Natten började med att Hannes sov på madrass på golvet (där Risto ändå brukar hamna ett par timmar in på natten, så vi tänkte att vi lika gärna kunde mysa till det där direkt). I sängen bredvid honom låg Risto, Hilda i mitten och jag på andra kanten. Efter ett par timmar började jag bygga en täcke-mur mellan mig och Hilda för att undvika sparkarna, samtidigt som jag kämpade för att fånga hennes ben som hela tiden flög upp mot Ristos huvud. För säkerhets skull bullade jag efter ett tag upp kuddar även mellan dem.

Ungefär klockan två börjar Hilda tröttna på kuddmurarna och raserar dem argt, väcker till och med Risto, som yrvaket frågar "men varför sparkar hon så mycket?". Jag föreslår att R och Hannes byter plats, så Hilda och mina murar får mer utrymme. En halvtimme går. Hannes sätter sig argt upp och fräser att Hilda sparkar honom i magen. Jag försöker bygga mina murar igen, men Hilda är nu halvvaken och misstänksam. Hon sparkar mig jättehårt i ansiktet, så jag ställer mig upp, skakar Risto onödigt våldsamt och säger ingenting, bara viftar ett "BORT!" med armen. Hans natthumör är motsats till mitt, så han flyttar sig snällt upp på sängen igen, så jag kan lägga ner den boxande terroristen på madrassen. "JAG VILL LIGGA ENSAM!" skriker hon. "MEN DU FÅR JU LIGGA ENSAM! skriker jag. "NEJ, JAG VILL LIGGA BREDVID MAMMA! skriker hon. "BORT!" skriker jag, till stackars Hannes och Risto, som får maka sig, när jag lägger mig på sängen med Hilda på magen. Hon somnar. Risto gör en full cirkel när han kapitulerar till madrassen igen. Resten av natten tillbringas knuffandes, vid ett tillfälle vaknar Hannes och säger "Det finns ju ingen säng här!", så jag flyttar ytterst på min kant för att få plats med murarna och terroristen, utan att störa honom.

Klockan halv åtta vaknar jag utmattad, av att Hilda letar kläder i resväskan och vill ha just den klänningen som ligger i smutspåsen. Tyvärr fattar hon inte heller att hon ligger på minus och bara borde smyga ut i köket i stället. Stackars ilskna mamma.

juli 24, 2010

Varför inte "brännbart skräp"?

Det kommer tillfällen när man förstår varför finnar ibland kan tänka att de där svenskarna tror att de är lite förmer.

juli 23, 2010

Den tuffa barnmorskan

Min mvc.

Folk frågar mig ofta om Sverige och Finland är lika, eller om det finns stora skillnader, och jag brukar svara dem lite varierande, beroende på vad jag tänker på för tillfället. Innan vi bodde i Finland trodde jag att det var som att flytta till en annan stad i Sverige, fast med ett annat språk. I min finlandssvenska mammagrupp, och genom Husis, som jag prenumererade på, fick jag dessutom inpräntat att tala svenska i affärer och med myndigheter, eftersom det var min rätt som svenskspråkig i ett tvåspråkigt land. Ja, så kan man ju hålla på, men inte lär man sig någon finska av det, och inte får man reda på särskilt mycket heller.

I viktiga skeden i livet är det hur som helst en rättighet att få hjälp på svenska, så med en blivande Hannes i magen, fick jag gå till en hälsocentral där en svenskspråkig barnmorska gav sin omtänksamma hjälp, på sitt väldigt finska vis. Som nyinflyttad tyckte jag att Susanne var väldigt hård och tuff, men förstod snart att det låg omtanke bakom grymtandena. Det är en vanlig föreställning att Finland är kargt och tystlåtet, rakt på sak, och det stämmer till viss del. På mvc och bvc i Finland fanns inte plats för något gullegull eller "det känner du bäst själv" som är så vanligt i Sverige. Jag minns så tydligt en gång när jag kom till Susanne med tvåmånadersbebis, utan annat ärende än att jag var ledsen och vilsen och att Hannes hade ont i magen hela tiden. Jag satt på stolen mittemot henne, hon rörde inte en min, tog bara resolut Hannes från min famn och sa: "Nå, släpp ner axlarna nu, Jessica. Här är numret till Sofia, en svensk flicka som får barn om några veckor, ring henne. Gå på babyleffa, här är öppettiderna. Går du på lenkki? Nå, så gör det."

Jag kommer ihåg att jag blev helt paff. Jag hade snarare väntat mig att hon skulle krama om mig, trösta och fråga vad det var som var fel, än ge mig konstruktiva förslag. Jag satt där med tårar på kinderna och tänkte "hennes ögonbryn blir inte ens bekymrade", och jag blev irriterad på det just då. När jag sen kom hem och hade ringt till Sofia, så kunde jag så tydligt se omsorgen, hur den tog sig ett finskt uttryck. Och sedan dess har jag lärt mig att uppskatta även den finska, tysta, tuffa omtanken. Som är en av de största skillnaderna mellan Sverige och Finland.

juli 22, 2010

Dagens outfit


Tröja:
risifrutti hallon
Shorts: damm från barnsandaler
Skor: sandiga ballerina

Solbrillorna är privata.

Skojar och skrattar med små hattifnattar

Från Muminvärlden ser man om presidenten är hemma i sommarstugan. På Kultaranta (Guldkusten) hissas flaggan när herrskapet är på plats.

Liksom presidenten, var vi också på plats i Nådendal tidigt. Vi fick närmast och gratis parkering, kom in först, och hann krama både muminfamiljen och Lilla My innan horden kom. Kamera upp, kamera ner, innan de andra suckers ens hann säga Snorkfröken. Rutinerat? Njae, äsch, jo.

Hela dagen i dag har vi funderat över när vi egentligen varit på Muminvärlden senast. Lite är det ju så, att parkerna och åren flyter ihop. Vi har dessutom varit i Åbo fler gånger än vi har åkt vidare till Muminvärlden, och som grädde på moset, så blandar jag alltid ihop Åbo och Tammerfors. Man får i stället hänga upp funderingen på enstaka ledtrådar. Hannes ramlade och slog i en tand i Åbo, då måste han varit tre år..? Vi hade barnvagn, för vi kommer ihåg kringlederna runt trapporna, men kommer inte ihåg att vi sett Hilda krama någon figur...bebis? Vi hade varit på Astrid Lindgren-världen innan, för vi jämförde parkerna...2005?

Till slut tog vi det på att jag inte hade bloggat om Muminvärlden förut, och jag har bloggat hela Finlandssemestern under de senaste tre åren. Och där - mina vänner - kom äntligen anledningen till att jag har en blogg!

Nu ska jag i stället börja skriva om dagens outfit.

juli 20, 2010

Litet ego har också öron

Pojken på bilden har ingenting med blogginlägget att göra. Han är bara söt.

Nu ska jag berätta precis hur självcentrerad jag är. När jag sitter på tunnelbanan bredvid några som pratar med varandra på ett annat språk, så får jag ofta för mig efter ett tag, att de pratar om mig. Det räcker med att någon av dem tittar på mig, sedan ler mot den andre och säger något, så är fantasin igång, och jag anstränger mig desperat för att snappa upp något ord jag känner igen.

I dag när jag kom ut från gymmet, var jag helt säker på att en hel grupp japaner utanför hotellet bara kollade på hur jag bökade ut min cykel, som i vanlig ordning hade ramlat på alla andra cyklar (och lindat in sina handtag i någons ekrar - "Hon tar mig, hjälp, hjälp! Släpp mig inte!") och sedan övergick till att spekulera i hur ful min cykelhjälm var. Synd på en sån perfekt gymfrilla, liksom.

Sen skrattade jag förstås åt mig själv när jag trampade bort därifrån, tassarna pendlande som aldrig förr, som om jag kunde åka ifrån de skallande japan-skratten, och tänkte "where do I get the ego?!" Varför i hela friden skulle ett gäng japaner diskutera min cykelhjälm?

En amerikansk vän som bodde i Sverige, sa en gång att han tyckte det var jobbigt på tunnelbanan, eftersom alla jämt tjuvlyssnade på vad han pratade om. Inte på det där smidiga sättet, med en bok uppslagen, låtsandes läsa, utan så där äckligt - gapande mun, stirrandes rakt på. Jag minns att jag skämdes å mina landsmäns vägnar, men kände samtidigt inom mig att fasen, så där gör jag också! Jag vet inte vad det är med engelska som gör att man vill tjuvlyssna, men det kanske är att man på något märkligt sätt inte tror att det syns, eftersom de inte förstår svenska? Eller så är det så fascinerande att få höra vad "de andra" talar om, när man ändå förstår språket.

Jag känner lite samma sak som han, när jag är i Finland, det är ofta jag ser folk som smygtjuvlyssnar på mig, fast de låtsas att de tittar ut genom fönstret. Ändå försöker jag att prata ganska tyst när jag är på offentliga platser, eftersom R har sagt att finnar tycker att svenskar skriker. Men min sänkning av volymen leder förstås till att de börjar stirra och gapa i stället... Hm... Aha!