Ensoffefamiljen

Förändringens vindar blåser på åsen.

Så var det Blocket-dags igen. När vi köpte soffan som såldes i dag, så fick vi ett infall och gjorde oss inte av med den gamla soffan. Sedan dess har vi alltid haft två soffor, hur litet vi än har bott. Vi har varit de som har två soffor. Nu är det slut på den eran, i alla fall för ett tag. Förändring är bra. Jag gillar förändring.

Den här gången var det en pappa med typ femtonårig son som kom hit och tog med sig soffan. Jag älskar att träffa okända, vanliga människor och se hur trevliga och just vanliga de flesta är. Det stämmer med min världsbild.

Jag pratade på och sonen undvek ögonkontakt, log blygt och svarade enstavigt på det där viset som tonårskillar gör. Det slog mig att jag är vuxen i hans ögon, han tyckte det var lite småjobbigt att prata med mig när pappan var ute och fixade med bilen. Jag blev lite nervös av den insikten, och när de provsatt i soffan och pappan sa "det är han som ska ha soffan i sitt rum", så var det väldigt nära att jag sa något i stil med "ja, den är ju skön när man vill hänga med kompisarna", men jag svalde det i allra sista stund. Herregud! Tänk om jag börjar dansa så där också, med armarna i 90 graders vinkel.

Fast äsch. Vem bryr sig. Allt ska man vara (med om) så småningom.