Jessi blandar och ger

RecPlay tjugo år senare.

Jag har upptäckt den verkliga anledningen till att använda Spotify, för en som sällan lyssnar på musik hemma: Blandbands-revival! I dag tog jag fram alla mina blandband och sökte upp de bästa låtarna i Spotify.

Det är så synd att det inte blandbandas längre, det bästa sättet att få en känsla för en tid i livet är att lyssna på blandbandet från just den tiden. Det är så mycket känsla i varje låt man har valt att spela in. Ibland (ofta) är det inte särskilt bra låtar, men när jag hör en låt som Hear the drummer get wicked och Turtle Power (Blandat -90) så myser jag av hemliga 13-års-Jessi-skäl. Gud, vad jag tyckte de var tuffa. Exterminate med Snap! (Blandat jul-feb -93) är kanske också ett kapitel man helst vill glömma, men videon är fortfarande snygg.

Topp-5-lista med fynd från blandbanden:

1. Play it cool - Freiheit (Blandat mars -93)
2. (Hey you) the Rock Steady Crew - The Rock Steady Crew
3. Cornflake girl - Tori Amos (Blandat okt. -94)
4. You ain't the first - Guns 'n' roses (Super, juni -93 (Frankrike))
5. Too blind to see it - Kym Sims (Blandat jul-feb -93)

Skönt att få höra lite gamla låtar som inte redan spelats sönder på "bästa musiken från 80- och 90-talen". En bonus var att hitta lite låtar av Pontus och amerikanerna (Blandat -90). De finns inte på cd ens. Nu ska jag fortsätta lyssna!

En hyllning till vår gamla hemstad

Här har någon hittat de gamla toaletterna vid Olympiasstadion, och beslutat sig för att göra om dem till en bar*. Inget, jag säger inget, kan hindra en finne från att skapa en bar där han vill. (Lägg förresten märke till de vackra skyltarna från 1952).

På tumis** i Helsingfors, jag och mannen promenerade runt i staden där vi bodde tillsammans i två år. I dag parkerade vi i förmiddagssolen på Savilankatu, där vi huserade med vår nyblivna lilla familj. Vi lekte med tanken att parkera på någon av innergårdens platser, där vår ilskne granne hittade vår lilla Renault Clio (även kallad Fucken på grund av olyckligt registreringsnummer) dagen efter vi flyttade in. Det vore spännande att se om han fortfarande är så aggressiv att han skulle flytta vår lilla bil medelst knuffning av silvergrå Mercedes. Kanske inte värt det, i alla fall inte med en lånebil.

Vi gick in på innergården och kisade upp på fönstret ovanför porten, där vårt köksfönster fortfarande visade upp den vita rullgardin som vi hittade i fyndhörnan på Ikea i Esbo (för övrigt det enda från Ikeas fyndhörna som jag faktiskt behövde innan jag hittade det där).

När vi stod utanför porten gick (overkligt nog) en man in som förmodligen är 126 år, eftersom vi redan 2002 misstänkte att han rörde sig runt 120-strecket. Jag tror att jag såg honom två gånger på två år, men jag kunde alltid säga när han hade öppnat sin dörr nere på källarplanet. På lukten.

Vidare genom innergården och ut till Urheilukatu (Idrottsgatan), där vi gick förbi fotbollsstadion som jag besökt tre gånger: Den första var av en händelse, när vi gick förbi och blev indragna på ett slags grillevenemang, där vi plötsligt hade fått både lunch och två grillpincetter att ta med hem. Den andra gången var också lite halvspontan, när R och jag rockade med Bruce Springsteen. Biljetterna kom från svenska vänner som plötsligt skulle flytta tillbaka till Sverige. Den tredje gången var vi med min vän F med familj och såg på slutspel i finska ligan. Hennes man var skyttekung och deras treåring hoppade omkring på läktaren: "Heja pappa! Heja pappa!".

Utan att någon av oss direkt tänkte på det, tog vi samma väg som vi brukade gå till stan: förbi Operan, ner i Tölöparken, längs med viken och upp vid Finlandia-huset. Samtidigt som vi pratade om att två år är en så lång tid, men att det ändå är svårt att komma ihåg hur vardagen såg ut, så sköljde minnena över oss för vartenda steg vi tog. Där på de knöliga gatustenarna brukade vi dra vagnen till soundcheck på stadion när Hannes inte ville somna...och där på muren i Tölöparken satte vi upp den första lappen om mammapappa.com...och där sprang vi in på R-kioski för att se hur många ex av Hockeys första nummer som sålts i just den kiosken...

Jag gillar verkligen att känna mig hemma i Helsingfors. Det var där vi blev en familj med all lycka som det innebär, och samtidigt var det där som vi gick igenom vår värsta tid och kom ut ännu starkare och 100% tillsammans för alltid utan tvivel.

Dessutom har de spårvagnar.

*bar & café = finsk eufemism för "bar"
**tumis = tu man hand på finlandssvenska

Att få en bit av farmor

Försäljare må iakttaga försiktighet.

Farmor skulle ha älskat att se oss i dag. Hon skulle ha myst över hur vi tog upp något ur en låda, ropade ut "är det någon annan som vill ha den här vasen/asken/figuren/broschen/boken?" och sedan med ett tyst jubel fick lägga den till högen med minnen från en farmor som inte var som någon annan. Min käraste skatt från i dag är godisskålen från Marocko. Den står redan på ett skåp hemma hos mig, jag går fram hela tiden och lyfter på locket, men det kommer inget godis.

Det finns andra mystiska prylar, som nog inte kommer att hamna hos mig. Som den uppstoppade ugglan ovanför ytterdörren, en gång placerad där för att släppa något otrevligt på oönskade besökare. Den tanken tilltalade farmor.

Den magiska jullådan

Glittrande snöstjärna från Macy's på Herald Square myser ihop med smarrig candy cane från CVS Pharmacy i Harlem. Trevliga småljus från City Gross i Kungens Kurva på grenarna av en Microsoft-gran - raka vägen från Akalla!

Jag älskar julen, särskilt uppladdningen - bakandet, pyntandet, mysandet och sniffandet. Den är utan tvekan den bästa högtiden på året, ändå tycker jag inte alls att det är sorgligt att plocka bort julen när det blir dags. Det får liksom räcka så.

Det allra bästa med pyntandet är att öppna lådorna och hitta alla ghosts of Christmases past. Det är en alldeles speciell känsla att dra upp en dekoration och känna myskänslan "åh, kommer du ihåg när...". Nu är ni mina vittnen när jag säger att jag aldrig ska köpa en låda med grandekorationer som inte betyder något. Fast å andra sidan, när jag plockar upp de där silverkulorna i glittrig plast som aldrig tycks gå sönder, så vet jag att jag köpte dem till min första jul hemifrån, på Åhléns i Växjö, för att jag inte hade något annat julpynt med mig än en liten (av ansiktsuttrycket att döma) full lucia, utskuren ur en äggkartong av en fyraårig Jessi med tungan rätt i mun. Förresten - tyck inte för synd om mig nu, jag firade inte jul på Åhléns i Växjö, som det kanske lät som. Det hade varit ganska sorgligt.

Årets jul var en dämpad tillställning (eller så dämpat det kan bli med fem småbarn i huset), och jag har äntligen insett att varje jul är olika, oavsett hur lika vi än försöker göra dem. Familjen är ett år äldre, och var och en i en annan livssituation än för ett år sedan. Den insikten gav mig lite pirr i magen inför nästa jul. Undrar vilket nytt pynt som har landat i lådan under året?