december 30, 2007

Ofrivilliga ordlekar

Snuskigt.

Den här rubriken hann jag inte ens läsa på riktigt innan jag i stället läste "Hamstrarna snusar". Undrar varför?

november 09, 2007

Balla grejer

Stor kille med stor klocka.

Varje gång pappa kom hem från någon jobbresa, hade han presenter till oss, och en gång tog han med sig varsin klocka med miniräknare på. Den där miniräknarklockan var så otroligt ball (jo, det måste vara så, eftersom "cool" inte ens fanns) att jag hade den på varje dag i skolan och blev omflockad av alla som ville få prova att trycka på de små knapparna.

Häromdagen var det Hannes som fick en spionklocka av sin pappa, och den har varit med hela dagarna ända ner i sängen sedan dess. (Kanske att jag också vill ha en klocka med inbyggd kikare, jag är inte säker. Det verkar ballt.) Det finns några ord som jag saknar från åttiotalet, och "ballt" är definitivt ett av dem. Det är ett ord som man inte kan säga på allvar utan att direkt känna sig som en 45-årig copy, så jag låter för det mesta bli. Här är några som inte skäms för sig, i alla fall.

Apropå 80-tal så hittade jag bilder på broscherna som jag skrev om tidigare. Enjoy!

november 01, 2007

Maken till fräckhet

Dra på trissor!

Det är inte klokt vad dagens grävande journalister hela tiden är steget före oss vanliga tråkiga människor - här är en som har varit slug nog att anta att ministrarna gått till samma jobb som vanligt vid samma tid som vanligt och sen haft fräckheten att hålla möte där. Vem kunde ana att ministrarna skulle hålla till på Rosenbad?

Det är tidens tecken att de artiklar som är dåliga eller har faktafel helt enkelt tas bort (därav ingen länkning från det här inlägget). På något sätt känns det som att de luras, att om man skulle fråga, så skulle de se skeptiska ut och säga "Den hette vad, sa du? Nej, något sådant har vi aldrig skrivit." Första gången jag tänkte på det var vid 11 september-rapporteringen där det i panik slängdes upp det ena ryktet efter det andra, som sedan rensades bort lite diskret. Jag tycker det är fräckt.

oktober 28, 2007

Doften av sågspån

Oanade möjligheter.

Byggvaruhus är så roligt att jag inte förstår varför vi inte hänger där mer. Det är så inspirerande att strosa omkring bland godluktande trä och allt möjligt som man inte fattar att man behöver förrän man går där. Att se en granitskiva eller en rundstav på byggvaruhus får mig att känna samma sak som när man hittar nåt coolt i en container: Vad kan man göra av den här? Så längtar jag efter att ha en snickarbod med en massa bandsågar och svarvar och sånt. Som luktar sågspån såklart, precis som hos morfar.

oktober 27, 2007

Stjärnor med räfsor i hand

Höstplantering.

Jag älskar alla sorters granngemenskap, och gårdsstädningarna är det bästa! Att se grannarna kliva runt i gummistövlar med en räfsa/sopsäck/grillad korv i hand är så mysigt. Sen gör det ju inte så mycket att nästa lördag bjuder på lövströsslad gräsmatta igen, man har ju ändå varit därute och jobbat tillsammans. Senast vi hade städning och höstfestade på kvällen, slutade det långt in på natten med Singstar i källaren, och jag som var en våning upp och passade på sjuk bebis, blev ofantligt nyfiken på vem det var som fotbollsinspirerat vrålade "SOPOR!" och vilka som sedan engagerat bröt ut i "Don't go breaking my heart...I won't go breaking your heart". (Det visade sig att sången var ganska mycket renare genom golvet, men showen var förträfflig på plats.)


Nu när vi bor i ett hus med 15 lägenheter är städningarna ganska småskaliga, men när jag var liten sprang vi barn i området ganska långt in i skogen och plockade skräp runt radhusområdet. Höjden av spänning på städdagen var när det kom en stor lastbil med ny sand till sandlådan - sån där härligt raspig, mörk sand som till och med funkar att bygga berg med kulvägar av. Det påminner mig förresten om att min syster, hennes kompis och jag gjorde en film om vårt område, vart tog den vägen? Introt filmades från kompisens tak till musiken från Kåldolmar och kalsipper av Nationalteatern som vi loopat lite halvsnyggt. Uppdrag: leta rätt på den filmen!

oktober 26, 2007

"Härligt att få vara i naturen tillsammans"?

Jag gillar kungafamiljen, men när jag läser om kungens och prinsens jaktlycka blir jag bara illa berörd på något vis. Det känns så löjligt överklassigt adertonhundratal och ingenting som hör hemma i en dagstidning.

oktober 25, 2007

Från gult till fult

Jaså var det SÅ du såg ut naken!

Tänk att det bara var två veckor sedan jag gick förbi det här trädet, då prunkande gult som ett tidningsomslag, men nu oerhört spöklikt. Det hjälpte ju inte att det var dimma, det finns inget mer mystiskt och skrämmande än dimma. Mitt hår blir ganska skrämmande också, kan jag säga. Man går hemifrån med något sånär rakt och prydligt hår, och kommer fram till hisspegeln som om man sett något fruktansvärt på vägen.

oktober 22, 2007

Rusningstid i ett rus

Långa trappor ska gås.

På tunnelbanestationen vid mitt jobb är det öppna spärrar, och spärrvakten i båset sitter för det mesta och läser. Jag brukar alltid ta upp mitt busskort och visa det ändå, för jag tänker att den som sitter där kanske sorgset sitter och tänker "mitt jobb är helt meningslöst", och det vill jag inte att någon ska behöva fundera på varenda dag. Därför håller jag upp min lilla lapp innan jag kastar mig nerför rulltrappan.

Förut tyckte jag alltid att det var höjden av stress att gå i rulltrappor, men numera är jag själv en sån som går till vänster, mer av vardagsmotionsskäl än något annat i och för sig. Rulltrappor är också plats för det till synes lugnaste man ser i rusningstidsstressen - rulltrappspussar. De åker där i sin lilla bubbla och ser kära ut. Det finns så många olika sorters gå-till-jobbet-pussar i tunnelbanan. Ibland kan man se två personer som man inte ens fattat att de hörde ihop, lägga undan varsin tidning och plötsligt ge varandra en puss mitt på munnen innan den ena går av. Den ger alltid en rolig tennispublikeffekt på folk runt omkring. En annan är den ständiga - där paret står så nära varandra och viskar och ler att det ser ut som de är inbegripna i en lång puss i stället för ett samtal.

Jag har ett favoritpar som ibland sitter mittemot mig på väg till jobbet. De är i 50-årsåldern och sitter och håller varandra i handen och berättar tysta saker för varandra med huvudena ihop. Ibland fnissar hon till som en tonårstjej som just har hört att personen mittemot har gylfen öppen (jag?!), och säger något tillbaka som i sin tur får honom att le. Helt klart nykära. När hon går av, så tittar han ut genom fönstret efter henne, och vinkar. Sedan ser han nöjd ut under en hel station innan hans ansiktsuttryck går tillbaka till ett mer neutralt. Och jag sätter på min podcast igen och slutar tjuvlyssna.

oktober 20, 2007

Hannes på taket


Kungen av hustaken.

I dag var det höststädning med grannarna, och när en av dem frågade om det var någon som ville följa med upp på taket, studsade förstås fyraåringarna och jag upp och ned av glädje. Så vi gick upp några stycken, och Hannes höll hårt i räcket när vi tittade ut över Stockholm. Det är så vackert med tak!

Jag har aldrig varit rädd för höjder, tvärtom tycker jag att det ger en kick att få vara riktigt högt uppe. Ett undantag är när vi var i Mexiko och klättrade upp på den högsta pyramiden i Chichén Itzá, och jag drabbades av akut höjdskräck precis när vi skulle klättra ner. Jag tog mig till slut nedåt med hjälp av ett rep, hasandes på rumpan, och jag har ett ögonblicksminne av att hasa förbi en pojke i tioårsåldern som med ett krampaktigt tag om repet mumlade för sig själv: "It's gonna be ok-it's gonna be ok-it's gonna be ok". Det finns alltid någon som har det värre.

oktober 19, 2007

Fredagslugn

Avkoppling.

För mig går det snabbt att komma in i ledighetsläge på fredagarna, och ännu snabbare går det när jag ser hur mycket barnen njuter av att få vara hemma med oss. Vi hinner så mycket, utan att stressa, som till exempel att ta en omväg via lekparken när vi går till affären.

oktober 18, 2007

Förbättra världen med scones

On a roll!

I går var en så väldigt jobbig dag på jobbet - när barnen var lagda var verkligen all energi slut. Jag bestämde mig för att göra scones nästa morgon, och det är något med att börja en dag med nybakt bröd som bara är så perfekt! Hela dagen bara flöt på, och även om jag inte löste mina personliga världsproblem, så hade jag ett grundflyt som höll i sig.

Slutsats: när allt är stressigt, jobbigt och tungt - sätt hoppet till mjöl, mjölk, bakpulver och smör!

oktober 16, 2007

Snart är det jul igen

Ingen oktober utan julpynt?

Det är ju inte Macy's direkt, men när Ikea ändrar om sin lagerutställning till jultema, får jag alltid myskänslor. Julen är fantastisk, och jag kan bara inte få mig till att tycka det är jobbigt, hur mycket stress det än blir på jobbet eller kring förberedelserna. Den börjar inför Hannes födelsedag, då vi bakar de första pepparkakorna, sen är det bara mys på mys till nyår. Love it!

I dag var Hannes med Risto på Arlanda för att höra vad hockeymålvakten Ed Belfour hade att säga om livet. Han satt snällt bredvid pappa och antecknade i sitt eget block med sin egen penna. När jag frågade vad han antecknat, sa han: "en köplista". Fötterna på jorden , som sagt.

oktober 14, 2007

Jag och min Billy

1. Men det där går ju inte. Ta ut och försök igen.



2. Spikarhjälp.


3. Ordning!


Ikea på en söndagsmorgon är ett nytt hett tips. Lagom med folk, inga som stressar. Utom jag, för min man tror att jag tycker att det är roligt att strosa omkring på Ikea, och när jag säger att jag bara ska gå in och hämta en bokhylla så ler han så där menande och säger "en timme...? Ska vi säga två direkt i stället?" Så jag hade lite bråttom för att visa honom att han hade fel, och hann bara rafsa åt mig några burkar och möbeltassar på vägen till lagret.

Väl där la jag ingen tid på att krafsa mig i huvudet över att lådan vägde 38 kilo, utan bökade upp den på vagnen under visst déjà vu-obehag. (Undrar hur många Billy jag har byggt ihop i mina dagar?) Att sedan få in den i bilen är en annan utmaning. Det finns faktiskt inte plats egentligen, men låter man den sticka fram lite mellan framsätena så går det ju i alla fall. Det här var i alla fall det som tog längst tid.

När jag kom hem efter 50 minuter, var jag triumferande och fick hjälp att bära in kolossen. Jag råkade säga två gånger att den vägde 38 kilo.

oktober 13, 2007

Dubbel ettårsdag

Ljuvlig gånger två.

För ett år sedan var det väldigt nervöst i familjen. Släktens första tvillingar föddes och de var så små, så små! Jag hade sytt varsin mössa med en tennisboll som modell, och innan jag såg tjejerna hade jag hunnit tänka att mössorna skulle bli för små, men de passade perfekt på de där miniflickorna.

Nu är de förstås stora tjejer, och har precis lärt sig gå lagom till födelsedagen. Jag bara längtar tills jag får träffa dem igen. Grattis på din födelsedag Bella, och grattis på din födelsedag Alice!

oktober 12, 2007

Den enes skräp, den andres fynd

Finns det någonting i den här högen som kan intressera någon...?

Nu har det hänt igen! Något som vi tyckte var skräp som ingen ville ha, såldes på Blocket för en fin liten summa. Den här gången hade jag rensat ut alla sladdar och elprylar som vi inte använder längre, och komponerat en liten samling som skulle locka i alla fall någon.

Jag tror att Risto skäms lite för mig när jag gör sånt där. Kanske inte skäms för någon speciell person, bara att han tycker det är liiite jobbigt att jag alltid ska hålla på. Han tror kanske till och med då och då att jag är girig, men det är faktiskt inte det. Jag hittar en enorm tillfredsställelse i att veta att saker går vidare, jag gillar helt enkelt inte att slänga och slöseri är ungefär det värsta jag vet. Därför blev jag så glad när W kom förbi i dag och plockade upp vad han själv döpt till "fyndlådan". Han och hans söner fick en kväll med överraskningar (glada, hoppas jag) och jag fick några hundra för det. Vinn-vinn!

oktober 11, 2007

Bangladoria peedy weedy

Gult när det är som bäst - höstskönhet.

Dagen började så bra, jag såg ett vackert höstträd på vägen från tunnelbanan och fick en aning om att det inte skulle vara kvar på måndag när jag går där nästa gång. Sedan fortsatte den helt okej, om än lite ovanligt fnissigt på jobbet. Efter lunch kom en jobbig grej och sen tappade jag energin.

Nu är jag hemma och jobbar för att höja nivån igen inför helgen. Fick ett tråkigt besked från Cloetta Fazer, som meddelade att reklamfilmerna med Patric Polly tyvärr inte finns kvar längre. Jag hade sån lust att lyssna på det där roliga bangladoria-peedy-weedy-språket igen. (Jag gillar att mejla företag om såna där oväsentliga saker, det är intressant också att se hur snabbt de svarar och hur trevliga de är.)

Nu ska jag ta mig i kragen och njuta av min 80-procentiga tillvaro.

oktober 10, 2007

Oregelbundenheter gör livet lite spännande

Uppfodrande tomhet.

I går bloggade jag inte. Det var egentligen något jag lovade mig själv när jag satte igång (för jag vet ju hur jag är när jag bestämmer mig för något), att jag inte skulle låta det bli något måste. Det ska vara roligt att skriva och roligt att låta folk läsa - annars är det verkligen bara waste of bredband.

Hur som helst - i går var alltså första gången på 78 dagar som jag inte bloggade. Det var faktiskt inget speciellt ointressant med i går, det hände mycket mer än vad det brukar göra en vanlig tisdag, eftersom vi var på Hannes gympauppvisning och sedan hade vi fint besök när både min mamma och Hildas gudmor kom på middag. Vi såg Last King of Scotland senare på kvällen, och det var en riktigt bra och läskig film.

Bloggserien är bruten - länge leve nästa bloggserie!

oktober 08, 2007

Nostalgi-filosofi

Hatten av för Balthazar!

Jag tycker alltid att man undrar vad filosofer egentligen gör, men så kommer ibland något debattinlägg där man får en liten inblick i deras vardag. Det verkar kul att vara filosof, och få filosofera hela dagarna. Så plötsligt - *ping* - så får de en Balthazar-idé och börjar skrida till verket och sprida sina tankar.

I dag pratade vi amatörfilosofer om hur snabbt det har gått med utvecklingen, inte bara teknikmässigt, utan livsstilsmässigt sedan vi trettioåringar var barn. Det är så märkligt att man rör sig bland vuxna människor som knappt vet vad en knapptelefon är, för de har aldrig sett något annat. Eller som aldrig har kallat mobiler för "biltelefon". Eller som aldrig har sett Balthazar eller Mullvaden, dessa tjeckiska mästerverk. Och Drutten och Gena då! Vilken nostalgi-chock jag fick.

oktober 07, 2007

Gräsklipparflickan

Övar inför höststädningen.

Det är skönt att barn är så öppna för att göra nya saker, att det finns en inneboende drivkraft hos människan. Förutom att det driver mänskligheten framåt, så kan man ju få hjälp med det mesta hemma. Fast det kanske dröjer några år innan hon får köra den motordrivna versionen.

oktober 06, 2007

Rörmokarambitioner

Sladdar, rör och vattenlås - kakbit.

Jag är ett geni! Eller ännu bättre - jag är ett geni med några tusen extra på banken. När tvättmaskinen börjar bete sig konstigt så är det lätt att tappa modet och ringa efter hjälp. Om man i stället är envis, snål och samtidigt hyser en övertro på sin egen förmåga, så kan man göra som jag gjorde: dra fram eländet och börja fundera. Det konstiga är att man får en massa credit innan man ens har rört maskinen. Det räcker med att säga att man ska försöka laga tvättmaskinen, så blir responsen "men, vad duktig du är!" Där kan man ju sluta om man vill, hehe.

Men nu fullföljde jag, och bestämde mig för att börja med den enkla "blåsmetoden". Jag bökade ut maskinen från väggen, körde en tvätt och kollade varifrån det såg ut att läcka. Sen skruvade jag isär alla rör och rengjorde hela äckligheten. Upptäckte ett stopp i vattenlåset och fixade det - ta-da! Äsch, vad enkelt det lät. Det var skitjobbigt.

Rörmokartips från Jessi:

  1. När du tror att du har rengjort klart en rördel - vänta en stund och skölj sen igen med hett vatten. Den är inte ren.
  2. Alla rör i badrummet ska vara vita, även inuti. Är de inte det, så behövs de rengöras mer.
  3. Efter rengöringen, se till att det finns en snäll äkta hälft som kan ta hand om avloppet under badkaret efter att du har slemmat igen det med maskinludd.
  4. Kalla det för att "laga tvättmaskinen", det låter bättre än att rengöra den.

oktober 05, 2007

Till alla andra medborgare av Legoland

Ett konstverk i Meccano.

Jag älskar lego, jag älskar meccano, modelljärnvägar och allt annat som man bygger ihop för att skapa något stort. Vi var på Leksaksmuseet i dag, och medan Hannes och grannen Maja fastnade vid den stora röda knappen som sätter igång modelljärnvägen, stod jag och dreglade vid den här båten, helt gjord i Meccano...den skulle jag gärna byggt själv.

Legoland är viktigt, det förstod Hannes redan för ett år sen, när han konstaterade att: ”Jag som är expert på länder...de här finns det: öken, legoland, Finland, Sverige, Potalien och natur.”

Spårvägsmuseet och leksaksmuseet tar 30 kronor i inträde för en vuxen. Då får man gå på båda museerna, är det inte fantastiskt!

oktober 04, 2007

Inget ynk här inte

Tungt glas.

I dag har Hilda haft vaccinfeber och varit lite snuttig. På morgonen fick jag en tio minuter lång kram och var helt lycklig. Små armar med inverterade armbågar som håller hårt kring halsen, jag blir alldeles yr av glädje! Hon är en envis liten person med stor integritet, precis som storebror, det finns inte något man kan göra utan att hon gått med på det. En tröja som hon inte har lust att ta på sig på morgonen, den går helt enkelt inte att ta på henne, utan åker av snabbare än tanken och man får se hur förargade de där små ögonbrynen kan vara.

Det är skönt i alla fall att barn aldrig verkar sjukare än de är, till skillnad från en del vuxna som av olika anledningar eller bara spontant gärna ynkar lite extra. Vi är som tur är heller inte så vana vid sjukdomar i vår familj, så det finns inte riktigt någon rutin. (Om jag någon gång mår konstigt, så blir jag mest förvirrad och går runt som en knäpp pingvin och undrar hur jag ska hantera det. Vad jag vet så har jag inte haft feber i vuxen ålder, med undantag för förlossningarna förstås.) När jag var liten så fick man se på video och mysa hemma när man var sjuk, och mamma eller pappa köpte hem en tidning på väg från jobbet. Det var tider det! Måste införa något sånt.

oktober 03, 2007

Vårt liv som russin

Förra gången det begav sig - solnedgång över vackra Stockholm, sedd från Skeppsbron.

När man har småbarn är det inte så tätt mellan tête-à-tête, så när vi i dag sågs på dagis för att gå på föräldramöte, var det nästan romantiskt. Det gäller att fånga russinen i livets kaka.

oktober 02, 2007

Vad människor gör när de tror ingen observerar

Tur att han inte spelar basfiol eller harpa i alla fall.

Men vad är det för samhälle vi lever i, när dansbandslegender går omkring och kastar instrument på kvinnor? Sven-Ingvars var frekventa besökare på hotellet där jag jobbade i frukosten under tonåren, men inte såg jag några flygande instrument då inte. De måste ha hittat på hela historien.

Det var mycket man fick se som frukostvärdinna - en del som man önskar att man skulle sluppit, och annat som mest var intressant. Visste ni till exempel att japaner skalar sina vindruvor? (Då undrar jag om de blivit instruerade att skala all frukt för att de är utomlands, eller om de gör det hemma också?) Eller att av de gäster som bett om ett rått ägg, har 100% varit skåningar? Det är också något mänskligt i att sno med sig frukt från fruktkorgen på väg ut från matsalen, och om man är över 60 år, så lägger man gärna in det i en servett för att man skäms lite.

Vissa går i gång på att bossa runt unga tjejer med förkläden, och kan be om att få ut minst fem olika juicer, inte för att han vill ha just ananasjuice, utan för att det ska finnas där! Bossandet kan också ta sig obehagliga uttryck, som när någon ringer och beställer upp roomservice bara för att få visa sig nakna för frukostpersonalen (och om ni tror att det här är något ovanligt, så kan jag säga att det händer lite då och då).

Men för det mesta var det bara mysigt och roligt att jobba i frukosten, och man blir faktiskt gladare av att tvingas se glad och trevlig ut klockan sex på morgonen. Och hålla masken när en av nittiotalets skandal-hiphopare förirrat sig upp från nattklubben med drink i handen, följd av skvaller från nattpersonalen om att hon trott att garderoben var damrummet.

oktober 01, 2007

Måndag 2.0

Frukt är godis!

Efter en upp-och-ner-dag är det lyxigt att få åka hem på tunnelbanan med en bok som gång på gång förtjusar med sitt vackra språk, och att sedan komma hem till en glad familj med maten klar på bordet. Toppa sedan med att göra smoothie till kvällsmål tillsammans med en aspirerande kock. Livet är skönt, och vardag inte så dumt.

september 30, 2007

Bonusbild i slutet på månaden

Några har frågat mig vad stängerna är. Det måste man ju bara veta, så här kommer en bild för att förtydliga:

Fortfarande väntar de på områdets mest vågade gymnaster och deras tarzansvängar.

Två hyllmeter släkt

Ett mått på fyra generationer.

Hos min farmor står en bokhylla där vi alla har mätt oss vid olika tidpunkter i livet. När jag mätte Hannes där i helgen, var han exakt lika lång som jag själv var 26 februari 1982, 12 dagar efter att jag fyllt fem, och sex dagar innan jag blev storasyster. Jag lyckades också mäta Hilda, och hon var inom felmarginalen exakt lika lång som jag var i september 1978, det vill säga när jag var 1,5 år som hon. Det känns så mäktigt. Att min mamma eller pappa har suttit där och petat dit ett streck och datum när jag var lika liten som H2 är.

Något annat som är mäktigt är de högsta strecken, som förstås tillhör min farfar - 1,93 m i sina dagar.

september 29, 2007

Drive-o-matic-3000

Det är ju det man har sagt i snart 50 år - framtiden finns i Vällingby!

Sånt här blir man ju lite fundersam över - vad menar de egentligen med "Framtidens trafikskola"? Närmast till hands med tanke på byggnadens befintliga skick är att tänka att det kommer att byggas en trafikskola här så småningom.

På hemsidan, som jag förstås var tvungen att kolla, börjar ett stycke med att skryta över att "Trafikskolan har konsekvent sedan starten 1980...", vilket kastar ljus över mysteriet. Det är alltså ett helt vanligt framtidsutslag i stil med företagsnamn som innehåller "2000", "3000", "e-z" eller olika ordlekar kring "IT". I stället för att kalla den "Trafikskola 2000", så tog man kaxigt för givet att man skulle vara kvar långt in på nästa millennium, och använde därför det mer vaga "framtidens".

september 28, 2007

Fredag med det gamla gardet

Hos supermormor och megafarmor serverades kokkaffe, plättar och trettiotalets läseupplevelse.

Hos min mormor får man lära sig att inget går till spillo. Hon har små påsar och crème fraîche-burkar med den minsta lilla rest från förra måltiden, och allting används. Det är fascinerande när hon ber en ta fram elvispen, och den ligger i originalförpackningen från 1981. Eller när man hjälper till att klä hennes julgran och känner igen varenda glaskula plus silkespapperet - eller ännu bättre: hushållspapperet - den ligger i från när man var fem år. Mormors ljudanläggning är ett riktigt åbäke, men snygg som sjutton och med ett högtalarsystem som helt klart slår vårt. (Hannes satte igång disco direkt när vi kom dit, eller "disney", som han kallade det.) Mormor har kvar en dockvagn från när min mamma var liten, och båda barnen drar gärna runt den fylld med dockor från olika epoker och en handväska som jag minns att min syster och jag hade när vi lekte affär. Om en av dockorna har tappat allt hår, eller den där lastbilen som någon (ingen minns vem) har gjort i slöjden har tappat ett hjul, så spelar väl inte det någon roll?

Det är på liknande sätt hos min farmor, där man alltid hittar något nytt (som aldrig är nytt). Jag förstår inte hur det går till, men varenda gång jag går ner i hennes källare, hittar jag något som jag aldrig har sett förut. När jag var liten tyckte jag att den källaren var en magisk plats. I dag visade hon Hannes en snidad noshörning från Afrika, och berättade att noshörningar minsann kan döda andra djur med sina vassa horn, medan Hannes intresserat nickade och sa "jahaaa!", mumsande på godis ur den skål som alltid varit magiskt fylld med geléhallon och gräddkola för oss. Farmors första läsebok fångade Hannes intresse, och den läste han uppkrupen i Onassis-soffan som hon vägrar att byta ut. I dag kom farmor precis innan vi skulle gå, och höll upp och frågade om jag ville ha en liten flaska bläck. En flaska bläck! Hur länge hade hon sparat den?

Det här sparsamma tänkandet skulle verkligen inte skada att spridas lite neråt i åldrarna, och det är väl bara en av alla de fördelar som mina barn får genom en bra kontakt med sina äldre. Det var två trötta barn som somnade i bilen på väg hem, och då hann vi inte ens ner i farmors spännande källare. Nästa gång...

september 27, 2007

Rymdvarelser slår - lila eller inte

Alla gillar Tiger.

Det finns åtminstone två "figurserier" som alla barn verkar gilla: Nalle Puh och Teletubbies. Hilda, liten som hon är, är väldigt förtjust i Nalle Puh och kan sitta hur länge som helst och peka på figurerna och säga deras namn. När Hannes var två år, och vi var i New York, upptäckte han Teletubbies på morgonteven, och satt som klistrad. Vi hade aldrig sett honom så fast i ett teveprogram förut, något som är helt ofattbart när man ser det där programmet. Det känns helt drogat.

När Bolibompa hade en omröstning bland barnen om vilket program på Bolibompa som var bäst, vann Tillbaka till Vintergatan överlägset. Vi visste redan att Hannes älskar det programmet, som inte heller är någon höjdare ur vuxna ögon. Det bara visar än en gång att det är onödigt att lägga ner en massa datoranimationstimmar på barnfilmer, det är bortkastat på ett gäng som tror att deras vinteroverall ser ut exakt som en astronautdräkt.

september 26, 2007

Snusk, sex och otrohet


Fars dag, mardrömmar, räkningar, fobier - nästan alla inlägg på Mammapappas forum genererar ungefär 200-700 visningar. Men så fort det kommer en tråd med orden "sex", "snusk", "otrogen" eller liknande i rubriken , så sticker det iväg några tusen. Fascinerande. Eller vad säger du som klickade på den här rubriken först av alla blogginlägg?

september 25, 2007

Jag är en skummis i skogen

Akta stenen där till höger!

Ok, nu är det officiellt: det är för mörkt för att gå igenom skogen när man ska till gymmet efter klockan åtta på kvällen. Det gick ett tag, med lite god vilja kunde jag inbilla mig att jag fortfarande sparade några minuter på att snubbla nerför backen och genom hålet i staketet, men nu är det slut med den tidsbesparande åtgärden.

I dag stod jag i tio sekunder vid vägskälet och vägde fördelar mot nackdelar, men tog till sist skogen. Kanske på grund av fullmånen, jag kände mig lite galen. Det är så här med mig, att jag är inte rädd för människor i mörker, jag är rädd för djur i mörker. Därför sjöng jag ganska högt på väg ner, eftersom jag och ett rådjur då och då möts och brukar stanna lite halvparalyserat och titta på varandra innan vi går åt olika håll.

För det första gick det ju inte alls särskilt snabbt att traggla sig nerför en skogsbacke i totalmörker, jag var tvungen att sluta sjunga redan efter första roten jag snubblade på, och koncentrera mig fullt på stegen. För det andra så blev jag mycket misstänkliggjord av en promenerande kille som undrade vad det var för en klumpig skummis som rasade ner ifrån mörka skogen. Jag kan nästan svära på att han ställde sig i judoställning! Jag var tvungen att göra den internationella fotbollssymbolen "jag-har-inte-gjort-nåt" och säga högt "Jag är ingen skummis, jag bara ramlade" innan han lugnade ner sig och gick vidare. Det var kanske sista gången han tog genvägen.

För det tredje, så hamnade jag helt fel, och var tvungen att gå längs med staketet för att jag inte hittade hålet. På hemvägen gick jag slokörad på trottoaren, utan rådjur eller sång, men väl i sällskap med lite människor på väg från tunnelbanan. Inte lika spännande, men skrubbsår har jag inte fått på flera år, så jag tänker inte börja nu.

september 24, 2007

Tjusigt ska det vara

Blänker som diamanter...

En stor, pampig kristallkrona - det är så vackert med riktigt tjusiga såna! På 50-årsfest ska det ju vara tjusigt förstås, och födelsedagsbarnet lyste ikapp med kristallerna.

(Ända sedan min man och jag flyttade ihop, har vi haft kristallkrona i hallen. Någon må tycka det är kitschigt eller till och med fult, men jag tycker det är så elegant när man kommer in och möts av värsta lobbyn. Jag är en sucker för kristall och glitter.)

september 23, 2007

Pausmusik

Det här är den första bilen jag har sett som blivit pimpad.
Som gjord för finsk bakluckefest.

september 22, 2007

En som pratar, en som vinner, en som samarbetar, en som hetsar

Lika redo 2007 som tio år tidigare.

I dag firade Team Arhammar nya segrar när vi återvände till Boda Borg efter tio år. Vissa som besöker såna här ställen tar det bara som en rolig grej, men sådana råkar nu inte syskonen Arhammar vara. Det ska kämpas till sista man och kvinna!

Så vilka har vi i teamet? Vi har grand old lady, som gärna ger ett fullständigt referat av sin egen insats under tiden hon arbetar. Hon ligger på en spindelväv av elastiska trådar som ska efterlikna laserstrålar, med ena foten en halv meter över huvudet och den andra farligt nära fotocellerna på golvet, och munnen går i ett! "Knepet här är att fördela tyngden och att gå högt..." analyserar hon redan fem sekunder efter hon kastat sig in, och flämtar sedan fram kommentarer om sin järnkoll på situationen, utan att märka att vi står och skrattar så vi har svårt att hålla oss inom fotocellerna själva. "Den här passagen ska man bäst lösa genom att dra fram högra foten, och inte den vänstra" kan hon nämna, innan hon halkar med högra foten på klätterväggen och blir hängande i limbo på en kant någonstans.

Vi har lagets ende manlige kombattant, som satsar fullt ut på vinst, faktiskt till den grad att han har lärt sig att inse sina begränsningar och jobba för lagets bästa. Han ger aldrig upp, och kan springa om och om igen in i samma rum för att kasta en boll i ett hål, bara för att han skulle hata att komma hem och veta att vi inte klarat av en sån lätt uppgift. Den här långa farbrorn är en oerhörd resurs i knepiga grenar som basket genom vägg, och kan tillsammans med lillen komma med oväntade lösningar som bygger på mänskliga pyramider.

Födelsedagsbarnet själv är en lagspelare i hjärtat. När hon insåg att brorsan glömt träningsbyxor, kunde hon inte hålla sig från att förskräckt utbrista "Meh! Ska du sinka laget?!" Hängande ifrån tidigare nämnda elastiska nät, hördes hon jämra "Ajajaj, fan vad ont det gör - Sorry team! Förlåt! - Ajajajaj - Förlåt hörni!" Kan spontant börja praktisera utomordentligt fåniga high-five-varianter som hon sedan skäms lite för. Men bara lite.

Och så jag då, som utför alla övningar med smidighet och värdighet, och inte alls hänger fast för glatta livet (eller naglarna) på en klättervägg och skrattande vrålar "skratta inte!", och inte heller blir irriterad på barnen som bankar på dörren till rummet där vi löser en uppgift och skrämmer dem från vettet genom dörren. Jag är den som står och manar "tänk utanför boxen!" och sen går in i rummet och gör exakt samma sak en gång till.

De här fyra genierna lyckades som ett team att samla ihop ett helt häfte med stämplar, och körde stenhårt tills de efterlyste oss i högtalarna. Nu satsar vi på 2017.

september 21, 2007

Lovsång till en artonåring

Min syster på en piedestal.

I dag fyller min lillasyster 18 år, det känns stort. Även fast jag har sett henne som vuxen ett tag nu, så är det ju nu hon övergår till att beskrivas som "kvinnan" i stället för "flickan" i nyheterna. Vi fyra syskon är ganska nära varandra, så det känns ibland som att jag ska veta precis vad de andra tre tänker, tycker och menar. Därför är det så spännande att se hur lillasyster är en så annorlunda och intressant person som inte alls tänker som jag i alla lägen. Det är alltid jättekul att umgås med henne, inte bara för att hon är väldigt rolig och smart, utan också för att hon har en social förmåga som jag verkligen beundrar.

Det finns ingen som kan leva sig in i hur andra människor känner som Julia gör, hon har alltid varit extremt känslig för stämningar och har en förmåga att sätta sig in i situationer och känna med, trösta och finnas där. Hon har fantastiska stora blå ögon som sympatitåras när man känner sig det minsta ledsen och hennes Julia-antenner anar något.

Det kan tyckas att en stor empatisk förmåga kanske inte går att kombinera med tuffhet, men hon är både orädd och säker på sitt eget värde. Hon är en av få artonåringar som går på jobbintervju och får intervjuarna imponerade av att hon har så bra koll på vem hon är och vad hon kan.

I går nickade hon in ett mål för damlaget, i morgon blir det andra utmaningar som hon inte vet något om. Halv elva i morgon, Julia, var beredd. Och ta emot stora pussar och kramar och ett stort grattis på födelsedagen!

september 20, 2007

Fotofri dag

I dag åkte vi på motorvägen till Norrtull, och blev omkörda av en karavan av polismotorcyklar, säpobilar, polisbilar och limousiner. Då vill man förstås veta vad som var grejen, (jag blev så förvånad att jag inte ens hade nyhetsnäsa nog att ta ett kort), men jag hittar ingen information någonstans. Va?! Jag är beroende av att det finns information som jag vill ha exakt när jag vill ha den! Jag kräver det!

En annan grej jag inte hittar på nätet: DN skrev i går om riksdagens öppnande, och om centerpartisten Fredrick Federley. Han hade dagen till ära iklätt sig folkdräkt, och DN skriver om det på det här sättet:


- Jag vill visa att man faktiskt kan gå i folkdräkt fast man tillhör Stureplanscentern. Det är ett sätt att visa respekt för människorna där man kommer ifrån, sade han iklädd Forsadräkt från Hälsingland som han inte alls kommer ifrån.

Jag tycker bara det var jätteroligt, och önskar att jag hade fått en bild på den här självutnämnda stureplanskillen som solidariskt joinat knätofsgänget och bara får skit i DN. Heja Fredrick med ck!

september 19, 2007

Rakt upp i luften ba!

Kontakt med övriga världen, eller yttre rymden?

Det är en skitsmart idé att kunna ringa upp ett nummer och klicka på en länk och se en presentation samtidigt som man hör den och kan ställa frågor. Det känns lite OS att samlas tillsammans med andra i samma position världen över, för att hjälpa varandra och utbyta erfarenheter. Då är det roligt att jobba. Det är inte roligt att jobba om man inte vill lyssna på det där, men är för artig för att lämna mötet mitt i.

Jag gillar verkligen när man tar en paus från jobbet och pratar om något helt annat än just jobbet. I dag funderade vi bland annat över om man teoretiskt skulle spara tid på att åka rakt upp i rymden och vänta på att jorden skulle snurra dit man skulle, eller om det skulle gå lika snabbt att flyga. Vi kom nog fram till att flygning än så länge fungerar rätt bra.

september 18, 2007

Snart 30+


I dag träffade jag en barndomskompis (tack, Facebook), och det fascinerar mig alltid när jag upptäcker att andras liv faktiskt också går vidare, trots att jag inte träffar dem. Det är häftigt att de har yrken som vuxna människor har. Coolt.

september 17, 2007

Så gick en dag i vårt liv...

Tjall på linjen.

I dag var det trubbel både på väg till jobbet och hem. Connex informerade ivrigt om signalfel, förseningar och trafikstopp, men alla vi som står där vet ju vad som gäller. En Connex-minut hör till ett annat måttsystem än det som brukas av övriga mänskligheten, och när den sista minuten ebbar ut är det nästan i slow motion man ser displayen slå över till SL-stjärnorna, och hur folk vänder sina ansikten mot grottans tak och vrålar inombords "why?!"

Knutna nävar, förvridna ansikten, och på en given signal kommer hälften av perrongens mobiler upp: "hej...jag kommer lite sent, men jag är på väg...". Det stör mig lite att man inte ska få komma lite sent nu för tiden. Folk ringer ju om de bara är fem minuter försenade, det är så tråkigt. Visst kan det vara bra att veta om den man ska möta är mer än en kvart försenad, men jag gillar att bestämma en tid och sedan mötas där och då, utan att behöva höras tre gånger innan dess för att bekräfta.

I morgon ska jag inte glömma min bok, men det är så svårt att komma igång med en ny när man just har avslutat en. Boktips, tack!

september 15, 2007

Låtar att vråla till

Eloise - e vi mer än bara vänner så visa vad du känner, å sen får känslorna bestämma...!

Jag har alltid tyckt att bilen är ett alldeles förträffligt ställe att vrålsjunga på. Man är helt ensam (nåja, nån stackars fastspänd småtting får väl stå ut då och då), och kan dra på riktigt högt. Den enda nackdelen är att man inte kan dansa.
Vissa låtar är verkligen gasa-låtar, till exempel Queens Don't stop me now:

I'm a shooting star leaping through the sky
Like a tiger defying the laws of gravity
I'm a racing car passing by like Lady Godiva
I'm gonna go go go there's no stopping me
I'm burning through the sky yeah
Two hundred degrees that's why they call me Mr. Fahrenheit
I'm travelling at the speed of light
I wanna make a supersonic man out of you
Det finns få låtar med mer energi än den, men om någon har ett tips, så tar jag gärna emot för framtida bilfester.

Bonustips om du är på ta-ingen-skit-humör.

Bolibompa säkrat

Nu för tiden kallas det här schabrak.

Vår teve gick sönder i går. Den bara dog, tyckte väl att det fick vara nog så. Detta meddelade R mig i ett sms, och sms:et utstrålade en aning entusiasm över förlusten, det var inte med sorg han skrev att vi nog hade en Bolibompasituation att lösa i kväll. Bakgrunden är att han ganska länge har varit sugen på en platt-teve, men har respekt för min bestämda åsikt att saker inte byts ut innan de går sönder. Så nu brakade den ihop, och jag är inte den som hänger kvar vid riskabel elektronik, så vi ringde in min bror som barnvakt (visa av tidigare misstag) och åkte iväg för att köpa en ny.

Som alltid när vi handlar saker, så gick det fort som fan, så vi hade bestämt oss inom tio minuter för en lagom stor och passande vacker apparat. Vår gamla teve står nu och tar upp plats på lagret, som vi ibland kallar för arbetsrummet. Det blir intressant att se hur länge vi står ut innan vi masar oss iväg till tippen med den, den brandfarliga möbeloljan från två somrar sedan och Rs gamla dator som skrotades för sju år sedan. Tur att man inte har större ställe, då skulle väl allt sånt här samlas någonstans i ett förråd för att sedan hittas av barnbarn eller grannar som tycker det är jätteäckligt och ofräscht med den där skrotfyllda källaren.

september 14, 2007

Hej! Jag heter Jessica och är er servitris i dag!

Sex felstavningar på en enda lunchmeny...nej, ni är inte där än.

Det speciella med restauranger i USA är den naturliga känslan för service, som när den konceptualiseras och flyttas till Sverige tyvärr bara blir löjlig. I USA finns en uppmärksamhet på detaljer som är så cool. När vi skulle gå på min brors examen i Virginia var det febril verksamhet på campus redan klockan sex på morgonen. Till exempel gick det omkring folk med trasor och torkade dagg som säkert ändå skulle försvunnit med morgonsolen från varenda en av hundratals stolar. Andra personer gick sedan efter och rättade till stolarna på centimetern i raka rader och vi var grymt imponerade av hela upplägget. Men när den amerikanska serviceandan ska flyttas till våra förhållanden, till exempel i form av ett restaurangkoncept, så blir det fel på flera punkter. För det första är det helt malplacerat, man vill inte ha så närgången service i Sverige. För det andra finns inte detaljkänslan där, vilket gör att allt känns halvtaskigt. För det tredje så kommer beteendet inte naturligt för de svenska servitörerna, som i stället ger ett tillgjort osäkert och obekvämt intryck.

I dag fick jag tillfälle att fundera över självsäkerhet. Det är enormt tilldragande med självsäkerhet, någon som ser sitt eget värde och inte är rädd att misslyckas. Vad jag seglade vidare på i dag var hur litet spannet är mellan osäker-självsäker-självgod. Man kan nästan nosa upp osäkerhet hos någon som står och talar framför en publik, det spelar ingen roll hur många tricks de har för sig där framme. Osäkerhet skiner igenom ytan ganska starkt. Eftersom jag själv inte tycker det är ett nöje att stå på scen, så ser jag det som min uppgift i publiken att försöka uppmuntra stackaren där framme när jag känner nervositeten ånga ut i lokalen. Jag skrattar åt skämten även om de är tråkiga, jag nickar eftertänksamt om jag får ögonkontakt och jag applåderar starkt när allt är klart och utpustat. Ibland kanske jag till och med tycker det är jobbigare än den som står på scenen.

Å andra sidan - en person som jag började småprata med i dag gav ett första intryck av säkerhet, men det tog bara femton sekunder innan jag insåg att han fullkomligt struntade i mig, han ville bara få fram vad han själv tyckte om saker och ting. Det är inte attraktivt. Jag avslutade snabbt samtalet men satt sedan så jag var tvungen att smyglyssna när han ringde och bokade en resa, och han använde sig inte av "jag skulle vilja boka..." utan "jag vill ha...". Så himla säker på sin egen förträfflighet och förmåga att få exakt vad han ville. Inte snyggt.

september 13, 2007

Äventyr på en borg

Utsikt över en liten stad.

Jag hade inte varit på Vaxholms kastell sedan jag var tolv och var på klassutflykt, så det var en överraskning för mig att jag fick en så stark flashback när vi kom ut på utsiktsplatsen. Förra gången jag gick upp där, blev jag ihop med min första kille så där "på riktigt". Han tog min hand när vi kom ut på utsiktsplatsen, och allt var mycket romantiskt och spännande ända tills de andra smällde igen porten och stängde ute oss där.

I dag var det annan sorts spänning som gällde, med lagkamp och annat. Det är svårt och intressant när åtta personer som inte känner varandra ska hitta sin plats i gruppen, särskilt när fler vill vara ledare. Jag är van vid att ta kommandot och föra händelserna framåt, så jag fick en liten törn när mitt förslag på lösning blev nedröstat utan vidare vid den tredje stationen. Stod lite förvirrad och mumlade för mig själv innan jag tog tag och gjorde som de andra ville. Ibland måste man försöka vara lite prestigelös.

september 12, 2007

Apropå otäckt

Den perfekta presenten!

När man sitter på tunnelbanan och har glömt boken hemma, så finns det inte så många ställen att titta på innan man måste fästa sin svenska blick på en punkt någonstans emellan personerna mittemot eller i det svarta fönstret (men akta studsen, kolla inte på någons spegelbild!). I början kan man i alla fall titta på annonserna runt omkring. Den här tittade jag rätt länge på, för jag har alltid önskat mig ett radiostyrt plan. Efter ett jag funderat lite över det, såg jag att det minsann finns helikoptrar nu också (fast varför skulle man vilja skjuta ner helikoptern, då går den ju sönder?). Dessutom är det så himla fult med felstavningar i annonser.

Det var inte förrän efter en stund som jag såg den märkliga reklamen till vänster. Tänk vad otäckt att få något sånt i present: "Grattis på födelsedagen - här är en gipsskulptur till köksfönstret!" Eller kanske ännu värre: "Grattis på bröllopsdagen - den här gummiskulpturen symboliserar vårt äktenskap!"

En långsökt koppling: Apropå äktenskap och att R och jag brukar lägga ganska mycket krut på våra nyårslöften, så har jag i dag än en gång infriat årets löfte: Face your fears. (fritt fram att översätta, men den formuleringen var vad som slog mig med full kraft på nyårsafton, så den blev det). Världens största spindel hade fräckheten att klättra upp på badrumsväggen när fyraåringen gjorde sina kvällsbestyr, och jag kvävde snabbt mitt vanliga skräckrop för hans skull. Uppmuntrad av den lyckosamma utgången av det, så bestämde jag mig för att ta saken i egna händer i stället för att fjantropa på R som jag brukar (varpå han tar en tidning, släpper den på en intet ont anande spindel och skrapar upp liket). På väg till tidningsgömman tänkte jag igenom saken lite snabbt (utan att skämmas så ska jag berätta att jag en gång la en GB-glassburk över en spindel som jag inte vågade döda, för att R skulle göra det när han kom hem några timmar senare), och upprepade mantrat för mig själv: Face your fears. Kom igen, Jessi, kom igen. Det är bara en spindel, och den hoppar ju inte ens. Är inte ens lurvig. Kom igen Jessi. Straight face. Tänk på barnen, var lite tuff nu.

Jag gick kisande fram emot väggen med Onoffs reklam i högsta hugg (ha! Nummer 3 på listan!) och BAM! SPLAFF! AAAAHH! smackade jag ihjäl spindeln och gick triumferande ut i köket med Onoff så långt ifrån kroppen som möjligt. Jag fick stå där och samla mig en stund innan R upptäckte vad jag hade gjort och kunde säga att jag var så tuff.

september 11, 2007

Populärvetenskap och populärmusik

En otippad favorit.

Jag har svårt att hitta en tidning som jag verkligen gillar, men som tur är har jag en man som älskar att hänga på Presstop och som ibland köper hem tidningar som han tror att jag skulle tycka om. I morse fann jag Psychology Today på bordet bredvid sängen, och eftersom jag precis läst ut min bok (som för övrigt också hittades just där), så rafsade jag med mig tidningen till jobbet och blev fast. Visste ni till exempel att åtta timmar inte räcker för att ta igen en natt med dålig sömn - det krävs två niotimmarsnätter för att återställas fullt ut. (Bara det att redan åttatimmarsteorin är ett hån mot småbarnsföräldrar.) Jag ser nu fram emot att lägga mig och läsa 10 outrageous truths about men and women. Sånt är ju alltid roligt och till grund för diskussioner. En del gillar infriade fördomar - här är den perfekta artikeln för er.

Nu är det så mörkt på kvällarna att jag inte kan gå genom skogen från gymmet utan att snubbla på rådjuren, så jag tar mig sjungandes runt en liten omväg i stället, (till Telefonplans-resenärernas förtret eller nöje). I dag lyssnade jag på Millennium Hits 1990-1994, och där kan vi snacka om en radda meningslösa hits utan djupare känslor eller världssamvete. Ta till exempel Whigfields Saturday Night. Tralala! Eller 2Unlimiteds No Limit, följt av det snarlika 2 in a room med Wiggle It. En höjdpunkt är i alla fall Haddaways What is love, som jag älskar bara av anledningen att den är soundtrack till min favoritfilm.

september 10, 2007

Skärp dig, lilla stjärna där

Klart tjejen ska ha en utsläppsrätt!

Jag hävdade ganska länge att jag inte behövde mobilkamera, men när vi var i Las Vegas för ungefär ett år sedan satt den fint. Jag hade precis fått låna en mobil med kamera för att testa för en tidning, och en dag när vi var på väg till Fashion Show Mall, råkade jag titta upp på den intensiva ökenhimlen och se fyra märkliga prickar som blev åtta och hann i all hast få upp mobilen för att ta kort på budskapet som växte fram på himlen medan vi ljudade ikapp i värsta Fem myror-stil.

Passande nog var det stadens egna partyprinsessa Paris Hilton som bestämt sig för att det var hennes kall att släppa en cd, och pappa Hilton eller skivbolagsbossen tyckte väl det var på sin plats med en uppmuntran på den stora dagen. Med allt koldioxid som släpptes ut från den lilla manövern, hoppas jag verkligen att Paris kisade upp mellan de fladdrande ögonfransarna precis då och fick se Congrats Paris on your new cd skrivet bredvid solen några sekunder.

När vi åkte hem från Las Vegas och mellanlandade i Philadelphia, såg jag folk samlas runt teveapparaterna på väg till gaten, och jag minns att jag tänkte att det hade hänt något fruktansvärt igen. Jag gick fram och hoppade upp och ner för att se över huvudena, men det enda jag skymtade var en liten tjej med kalt huvud, och jag tänkte att nä, det är ingen världsnyhet att Britney har rakat av sig håret. Fast jo, det var det visst.

I dag såg jag Britney Spears framträdande på MTV music awards, och det är någonting med henne som gör mig så otroligt ledsen. Jag har nog ändå trott de senaste åren att hon skulle kunna göra en fin comeback och börja om på nytt, kanske återkomma som en sofistikerad sångerska i stället för trasig, trashig dekadent. Eller, det är vad jag har hoppats i alla fall. Så kommer en show där hon halvhjärtat mimar och rör sig utan engagemang som den där stackars tonårstjejen som fanns i varje dansgrupp, som ligger en halv sekund efter hela tiden och inte kan ta ut rörelserna ordentligt. Det är absolut inte sexigt, och det var väl det som skulle vara meningen med det hela antar jag. Det är som om någon annan har bestämt precis vad hon ska ha på sig, vilka steg hon ska ta, vad låten ska handla om och som att hon verkligen inte gives a fk. Jag vet inte heller varför jag bryr mig, kanske för att det känns som att någon borde krama henne.