mars 21, 2009

En dag på stan

Paradiset för en finne?

Jag älskar att bo i Stockholm. I dag var en perfekt stadsdag, kanske framför allt för att barnen orkade gå hela Odengatan, för att de orkade sitta kvar på café NoCo tills R och jag själva hade tröttnat, och för att vi inte hade någon plan alls egentligen.

I dag var vi på Lakritsroten, affären för alla lakritsälskare. I små söta påsar, alla med ett fint snöre, snygg etikett och kärleksfullt förpackade, finns svensk, finsk, isländsk, holländsk och italiensk lakrits. R köpte några favoriter, Hannes gick omkring och suckade att lakrits är jätteäckligt ända tills han kom på att det kanske fanns lakritspipor. (Han gillade förstås inte hur de smakade, men de var roliga att leka med i alla fall.) Hilda hittade snabbt en klubba och gick för att stolt betala den med sina två kronor.

Det är så mysigt med såna där små affärer, som drivs av en eldsjäl som älskar vad hon eller han gör och vill dela med sig av det till andra. Det lyser igenom så starkt.

mars 20, 2009

Ska man skratta eller...fälla en tår?

Rolig skylt på många sätt, men det roligaste var högst upp, där det står "Tår här". Jag försökte, men den satt för högt. (Se även längst ner till höger: "en annons för en klient"...)

mars 16, 2009

Hur jag lärde mig älska Finland

Mammas flicka, mammas jacka, för korta byxor och sned träningsjacka. Heja Sverige!

Hösten 1991 var jag med i planeringsgruppen för att inviga nyrenoverade Edsbergsskolan. Jag hade just börjat åttan, och vi satt i musiksalen, i Edsbergsskolans källare. Maria i nian föreslog att hon och några tjejer till skulle dansa till techno. "Techno? Vad är det?" frågade musikläraren, och vi andra suckade så klart högt och vände oss sedan lite obemärkt mot Maria för att få höra vad det egentligen var. Maria tog fram sin freestyle och drog ur bandet för att sätta in i bandspelaren. Jag vet inte vad de andra tyckte, men när Maria visade lite hur hon skulle dansa, så tyckte jag att hon var hur cool som helst (eller ball, som man kanske tänkte då).

En kväll ringde telefonen hemma, och någon frågade om jag ville följa med till Finland för att representera Sverige i vänortsspelen, en friidrottstävling mellan fyra orter i Norden. (Jag vet fortfarande inte hur de kom fram till att jag var den naturliga kandidaten efter Kajsa Bergqvist och Jennie, men det hade gått ganska bra i skolmästerskapen på Sollentunavallen någon regnig dag när alla andra bara halkade omkring.) Eftersom jag är och alltid har varit en jasägare, så fann jag mig själv indragen i en nordisk höjdhoppstävling, med bara 110 cm i personligt rekord. Och på samma datum som skolans invigning.

Jag minns inte mycket från Finlandsresan, men det var fan inte kul. Jag var jätteförkyld, längtade hem, hade ingen kompis med mig och bodde hos en familj som inte pratade svenska. När vi kom till stadion där vi skulle tävla, hade ingen sagt till mig att vi skulle få enhetliga dräkter, så jag fick ta det enda byxparet som fanns kvar när jag kom ut från omklädningsrummet. De var två storlekar för små.

Själva tävlingen var den enda höjdpunkten och faktiskt en av de få saker jag kommer ihåg, förutom missödet med träningsdräkten (och en felräkning av växlingskursen, när jag råkade köpa ett schampo för över 100 kr på Stockmann). Redan på uppvärmningen saxade jag över mitt rekord, och utklassade sedan de andra tävlande. De sista fyra höjderna hoppade jag själv, och jag tror att jag slutade på 146 cm. Ryggdunkande och hyllningar, och sen tillbaka in i mitt blyga jag, som inte kunde prata med de andra, hur mycket jag än ansträngde mig för att våga.

Så där är hela historien - hur jag blev höjdhoppare i stället för showartist. Och hur min ovilja mot allt finskt skapades. Oj vad jag raljerade, innan grannlandet skickade den finaste, roligaste, märkligaste person jag någonsin har mött i min väg och smulade ner allt det där.

Men jag hatar fortfarande för korta byxor.

mars 15, 2009

Helgkavalkad

Just det - en parentes: när jag var liten, så blev den gula karamellfärgen något slags orange, det var därför jag var skenbart smart och bara köpte den till Pippi-håret. Nu visar det sig att de har utvecklat ett nytt recept på de här drygt 20 åren, och den gula färgen är numera klart gul. Pippi kan ju inte ha kycklinghår, trots namnet. Därav det röda. Men är det inte coolt att det sker produktutveckling även på ett sånt område som karamellfärg!

mars 10, 2009

Bajshumor

Den här annonsen satt på insidan av en toalettdörr på Kistamässan. Måste bara fråga - är "skitroligt" ett magiskt ord för er också?

mars 03, 2009

Stötande löpsedlar

Är det fler än jag som ser humorn i den här notisen från DN i morse?

"Piratförlaget får kritik av Marknadsetiska rådet (MER) för sina affischer för Liza Marklunds bok 'En plats i solen'. Affischerna såg ut som kvällspresslöpsedlar och hade rubriker som 'Svensk familj gasmördad i turistparadiset'. Enligt MER kan de lätt förväxlas med verkliga löpsedlar, och reklamkampanjen kan därför uppfattas som stötande och strider mot god sed."

Här är nätversionen, men den är ändrad av någon annan som också tyckte det var roligt.