Fråga någon som vet

Inte rätt kopplat än, men snart.

Inspirerad av R:s blogg, och med en elektrisk triumf nära i minnet, kom jag ihåg när jag blev en fixare.

När jag flyttade hemifrån var jag 19 år och ägde ingen hammare. Min faster/gudmor gav mig ett set med fyra skruvmejslar, och jag köpte en skiftnyckel för att höja sadeln på cykeln som jag köpt via Gula Sidorna (före Blocket i tideräkningen). Att bo själv i ett nybyggt hyreshus på Växjö campus krävde inga större fixarkunskaper, bara att sy gardiner gav en stolthet som kanske var lite för stor i förhållande till insatsen.

Pappa körde mig ner till Växjö, med ett stopp på Ikea i Jönköping för att handla möbler som jag valt i förväg ur katalogen (jo, jag har alltid varit likadan, ok?), hjälpte mig att bygga ihop allt och installerade den dator som han och jag fyndat (demo-ex!) dagarna innan flytten. Nästa gång han kom, rensade han mitt avlopp i duschen. När han hade åkt, fick jag en plötslig insikt: Shit, tänk när mina barn flyttar hemifrån, då är det ju jag som ska fixa, sy, bygga och rensa... Det låter lite fånigt så här i efterhand, att jag inte insett det tidigare, men det var verkligen en chock-insikt.

Där och då tog jag beslutet att klara hemmafixande själv. Grunden i allt fixande är inställningen "kan själv". Om man inte kan själv, är nästa steg "fråga någon som vet, sen kan jag själv". Om man fortfarande inte kan själv, är det dags att kalla in hjälp, och då förstås hänga över stackarens axel, fråga dumma frågor och försöka snappa upp något, för att kunna själv nästa gång. Belöningen är den fantastiska triumfen att trycka på en knapp och höra något gå igång, eller se något tändas.
Nästa belöning är att R tycker att jag är amazing. :)

Nu är jag 32 år, och myser varje gång Hannes eller Hilda kommer till mig och ber mig fixa något som har gått sönder. Varje gång visar jag noga hur det kan lagas, med förhoppningen om att de ska snappa upp lite allmänt fixar-know-how. Verktygen har förökat sig till två lådor, häromdagen köpte jag en magisk Clas Ohlson-låda med miljoner fack, där mina barn har fått sortera skruvar i storleksordning. Jag har lagat tvättmaskiner, en lampknapp och åtskilliga leksaker, men ropar fortfarande på R när det är dags att laga datorn eller rensa avloppet. Sen tycker jag att han är amazing.

Déjà vu all over again

Skyskrapa i förorten.

När jag var liten, så var Sollentuna kommunalhus det högsta hus jag visste, jag tänkte alltid på det huset när någon talade om skyskrapor. Jag minns en gång att jag pratade med mamma om att det verkligen såg ut som att huset föll ner på mig, och hon förklarade hur det kunde bli så för att molnen däruppe rörde sig. Det var en sån där aha-upplevelse som man inte glömmer, när man plötsligt förstår hur något funkar. Såna är härliga att få vilken ålder man än är i.

Från den tiden och fram till nu har jag inte varit i Sollentuna Centrum speciellt ofta, men varje gång jag kommit dit, har jag stått vid sidan av det kommunalt orangea plåthuset och svajat lite. I går när barnen och jag var på cykelutflykt, och stannade för en korv på Flasses, (precis som för 20 år sedan?), så frågade Hannes mig vad det var för hus, och om det var det högsta i Sverige. Underbart.

Synvilla

Späckat i Skåne

Linköping 14.12: ett halvt steg utanför vagn 5 mot Stockholm. Nervöst!

Åttio släktmedlemmar, runt 30 färdiga flyttkartonger och sammanlagt sju timmars tågmys i helgen. Här är bilder från Åhus vackra strand!

Livet pågår medan vi fotar

Rutinerad skolpojke som älskar både sommarlov och skolan.

Ett läsår är till ända. I ett år har Hannes flugit upp ur sängen på morgonen och sett fram emot att gå till skolan. (Själv trodde jag aldrig att jag skulle orka morgonflängandet så här länge, måste jag erkänna.) Han är jättestolt, jätteglad, och förväntansfull, precis som det ska vara.

I måndags när jag kom ut från bussen till skolan, så hängde det kläder på streck mellan trafikskyltarna. Då tänkte jag att det vore kul att bara lägga ett foto av det på bloggen, utan kommentar. Särskilt som det känns som att jag har så himla lite tid över till någonting just nu, inte minst att blogga, trots att jag tycker det är så kul. Tyvärr hade jag också så himla lite tid över, att jag inte ens kunde ta mig tid att stanna tio sekunder för att fota. (Här är någon annan som gjorde det i alla fall.)

Samma eftermiddag, när jag gick till dagis från Odenplan, såg jag en annan rolig scen. En man i gubb-beigea, raka kläder stod ungefär två meter från ett skyltfönster, med armarna hängande rakt ner, blicken vänd lite uppåt. När jag kom närmare, såg jag att det stod en kille innanför skyltfönstret och gestikulerade vilt, som om han försökte kommunicera något. Det var liiite för trångt därinne, så hans nästipp var lite tillplattad. Jag såg på den rufsige, plattnäste killen innanför glaset, och sedan tillbaka på navelpillaren framför fönstret, och det var oerhört komiskt. Stressade förbi fönstret, och ögonblicket var borta.

Dagen efter sprang jag genom regnet från dagis, och stannade vid övergångsstället vid Odenplan. På andra sidan gatan stod en man i kostym, med allvarlig min. I hans ena hand fanns en brun portfölj. I andra handen höll han sitt paraply. Ett rött paraply med svarta prickar och två små svarta öron på toppen. Ett nyckelpigeparaply! Underbart.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Kanske att det finns roligheter överallt, bara man håller ögonen öppna? Eller att man inte ska ödsla tid på att fumla med kameran, när det går så lätt att återkalla minnet och le åt det i stället? Att Odenplan och Fridhemsplan är knasiga ställen? Vet inte. :)

Söndag i Stockholm och dess förorter

På väg ut på Djurgården för den årliga syskonfrukosten på Hasselbacken. Älskar min nya mobilkamera!

Stockholms vackraste byggnad.

Solbänk på Norr Mälarstrand.

Glada barn vid hemkomst.

Inget för hundrädda

Bilden ser arrangerad ut, men icke. Inte av mig i alla fall.

Det är ytterst oroande när man med andan i halsen springer uppför en trappa och möts av den här synen. Ytterst oroande.

Det är vid ett sådant tillfälle som man vänder sig långsamt på filmiskt vis, och förväntar sig att stå öga mot dregelfejs med en hungrig rottweiler.

Grill i huvudet

Hägerstensåsen 24 maj, 16.50. Med fairy godmother R till Ica för att handla grilligt.

Så byggs ett samhälle

Kö till fiskdisken, som vanligt.

När vi var på lådbilslandet med Hannes, då tre år, fascinerades vi över hur bra det går när man bara låter barnen leka själva, utan att föräldrarna lägger sig i. De kanske inte alltid kör på rätt sida av vägen, men de väjer alltid för varandra. Lite av den principen gäller också på lekställen som Stockholms stadsmuseums Torget. Alla har sina små projekt, och samhället funkar. Hannes stod och sålde fisk till andra barn som hade vägarna förbi för att handla till middagen. Småttingarna ställde sig ordentligt i kö framför fiskhandeln, pankomaten och affären, ingen bråkade någonstans under den timmen vi var där.

En tjej som gick fram och tillbaka med en korg på ena armen, nickade vänligt till alla hon mötte. (Förmodligen såg hon sig själv i bahytt och parasoll på kullerstenar.) Hannes och kollegan stod i fiskdisken, och om någon ville hjälpa till att sälja, så var anställningen direkt. Inga pengar? Ta i lådan. En kille kånkade, under hela timmen vi var där, omkring på en stor resväska där han la ner allt han kunde hitta, för att sedan öppna den i ett hörn och "sälja" till de andra barnen, som gick och la tillbaka allt på sina ställen. Sen gick han runt och samlade ihop allt igen. Det funkade jättebra, tills en vuxen kände sig tvungen att gripa in och säga till honom att "kanske-de-andra-barnen-också-vill-leka-med-sakerna-och-om-du-bara-går-omkring-med-allt-i-en-väska-så-har-de-ju-inget-att-leka-med", och det ligger så klart något i det också, men vad jag såg, så var allting ganska självreglerande.

Och nu till dagens gnäll: Jag blir galen på föräldrar som bara ser sitt eget barn. De är så upptagna att sopa framför fötterna på sin lilla älskling, att de inte ser att de sopar skräpet framför någon annan älsklings fötter. En mamma var så fokuserad på att hålla upp en dörr för sin telning, att hon inte ens märkte att hon slängde upp den rakt i ansiktet på ett annat barn. Folk ser sig inte för.

Missnöje

Någon som fick stanna hemma.

R minglade, jag vinglade

Läskigt.

I helgen gick det undan! Det var svish med båten till Finland, svish upp till Lahtis för hockeygala (denna gång utan blodsutgjutelse), svish tillbaka till Helsingfors på Finlands 120-vägar. Det är lätt att gasa på till 135 km/h. Inte för att jag gjorde det, det skulle jag väl aldrig göra. Jag bara säger att det är lätt.

Jag träffade två hockeyfruar av olika nationalitet som båda tog av skorna och gick barfota runt nattamat-tiden. Vi tre - förenade av smärtan. Nästa år tar vi kanske gympadojor, to surprise them all.

Nåja, smärta eller inte, det är allt bra häftigt att vara på gala!

En elefant glömmer aldrig

På dubbel vakt med trumpeterna redo.

Jag har alltid varit jättebra på den där leken när man tittar på några föremål, tittar bort medan någon tar bort några av dem, och sedan ska komma på vad som saknas. Därför såg jag redan i ögonvrån i morse att något saknades på balkongen. Hildas rosa elefantvattenkanna och en av blomlådorna var spårlöst försvunna.

Nu är ju nätterna lite av ett töcken för mig, (om man vaknar fler än tre gånger, så tappar man snart bort vilka tider man var uppe och vad som hände), men jag mindes ändå att när jag stupade i säng klockan 3.46, efter att ha tittat till sjuklingen, så hörde jag några ljud som jag då tänkte var balkongräcket. Inte en chans att jag går upp för något annat än barnrop, så jag brydde mig inte om det. Fast oj, vad jag önskar att jag hade gjort det, och sett de där ligisterna (eller gangsters, som pappa skulle sagt) halvvägs upp på räcket. Jäklar, vad jag skulle ha skrämt dem. Första chocken blir att någon är vaken 3.46 och spanar på sin balkong. Andra chocken blir mitt Elisabeth Höglund-hår, som uppträder när jag lägger mig med blött hår. Tredje chocken kommer sen, när jag skäller ut ungjävlarna (för det kan bara varit en fyllegrej). Eventuellt kastas något ägg i det här skedet.

Lyckligtvis hittades den stulna rosa älsklingen av en granne under gårdsstädningen, men jag är arg fortfarande. Man snor bara inte ett barns vattenkanna. Nästa gång står jag där med skräck i bakfickan. Jag och elefanten glömmer aldrig.

Gräsligt lyxigt (för en gräsänka)

Lyxigt kvällsmål.

Jag fick en eftermiddag av egen-tid, när mapa hämtade kidsen och jag i stället gick ut och spankulerade på stan efter jobbet. Sådana tillfällen känner jag mig så fri att jag blir yr i huvudet. (Eller så kan det ha berott på att jag inte åt förrän sista affären stängde.)

Klockan åtta, när Åhléns personal till sist knuffade ut mig från skoavdelningen, gick jag mot tåget och slank in på min ungdoms McDonalds för en snabb hamburgare. Jag satt där, (på det som var Stockholms sunkigaste mcd, men som man ändå alltid hamnade på eftersom det var närmast nattbussen och pendeln), och tänkte på att jag inte satt min fot därinne på säkert 15 år. Det kändes konstigt och overkligt att jag nu satt där med mina lyxiga kassar och åt en liten hamburgare på ett ganska fräscht ställe. Jag gav en hamburgertia till en man utanför som såg ut som han behövde en ursäkt att få sitta inomhus i stället, sen gick jag och köpte nötter och juice och kände mig oerhört privilegierad.

Det är underbart att leva, och det är underbart att få möjlighet att uppskatta de små sakerna och stunderna. Ähum..:"Jag vill tacka min mamma och pappa, som gav mig chansen att vara själv, så vill jag tacka R, som var med och betalade kalaset."

Sexårshumor

Hannes och jag skrattade fånigt mycket åt den här felskrivningen.

Tecken i vardagen

Bara vanlig tisdagströtthet. Inget konstigt.
Kan hända vem som helst.

Fyndplats Valdemarsvik

Ute i landet finns det såna här tidningar. (Tro inte vad de säger, bilderna inuti är inte alls läckra och fräcka.)

Landet är ett ställe där man kan dra stockar från skogen tills svetten lackar och fräknarna börjar komma, sedan tillbringa en extra timme med att knipsa smågrenar och handsåga ved inför vintern, och kalla det avkoppling. Det är fantastiskt vad mycket jobb man kan trycka in på en helg och ändå komma hem och känna att man verkligen har vilat.

En tur in till Valdemarsvik bjöd på ett fynd till nya huset. I Bikupan nosade jag fram en stol som passar perfekt i vår hall, men höll på att gå bet när den inte var till salu. Fyra butiksbiträden samlades och dividerade om de verkligen säljer stolar i affären. "Men den stod ju där nere?" sa jag, och började tro att de sett hur förtjust jag var när jag hittade den, och försökte höja priset. "Jo, jo, men vi brukar ju ha våra styrelsemöten där nere," sa en tant, och då insåg jag att de inte var slipade försäljare utan faktiskt bara funderade på var Gösta skulle sitta med sin bit av pistagelängden nästa gång. Så kände jag mig som en cynisk stockholmare, fast jag ju inte alls är det! Jag är ju sollentunabo! ;)

Det drog ut lite på tiden, så jag frågade om 100 kronor var bra. Den cyniska stockholmaren hade tänkt säga 75 först, men blev slagen på fingrarna av den filantropiska delen av mig, som glatt räckte fram en hundring som tanten i sin tur nappade åt sig illa kvickt.

Sen följde de efter oss i affären en stund och försökte ge oss grejer på köpet, så jag antar att det här var en klockren win-win. För alla utom för Gösta.

YEAH!!!

Hands on

Koncentration, konstnärlighet och flit. (Detalj.)

Jag blev alldeles full i skratt när jag såg det här i trapphuset på jobbet. Vilket projekt! För den som inte ser vad det är, så är det en prydlig rad av leriga barnhänder på ungefär fem meter glasvägg. Tur att jag hann fånga konstverket på bild, jag antar att det är lika förgängligt som ett sandslott i vattenbrynet.

Pust.

Det finns vissa människor i ens liv som man alltid kan räkna med.
Ovan: Morbror J-P blir övermannad.

Baby look at me

Det roligaste med att gå runt i stan varje dag är att det alltid händer något (0:29-0:34). Den här orkestern dök upp från Norrtulls sjukhus i dag. De spelade Fame.