Släpp mobilerna loss, det är nyår

Ingen orsak till panik.

Jag knotar på med mina nyårslöften, och jag vet vad nyckeln till framgång är. Jag är egentligen ganska bekväm av mig (ok, VEM sa lat? Var det du? Du? Hrmpf...) så jag vill inte ha ett löfte som jag vet att jag måste ändra min livsstil för mycket för att kunna hålla. Mina nyårslöften är till för att jag ska må bättre i vardagen och för att jag också ska bli en bättre människa att hänga med. (Bekvämt nog så bestämmer jag själv vad som gör mig till en bättre människa.)

Förra årets löfte gick riktigt bra, jag var på skolavslutningar utan att kolla mejl eller stressa därifrån och jag var på jobb utan att ha dåligt samvete över att jag borde umgås mer med familjen. Nu är det dags att börja jobba på 2012, och nu jäklar måste vi ta tag i det här tidsslöseriet. Jag är riktigt taggad nu, har till och med tjuvstartat! Så här kommer det: Reclaim the brain!

2012 Outsourca tillbaka mobilen till hjärnan. Strategi: Öva upp korttidsminnet genom att komma ihåg nummer och påminnelser. Använd tidningskorsord i stället för spel som tidsfördriv och fortsätt vårens mattepluggande.

Vem är med?

Tidigare nyårslöften:

2011 Stå fast vid beslut och inte ångra att jag är på ett ställe men borde vara någon annanstans också.

2010 Sluta ta åt mig av andras humör, jobba med att kunna skilja på vad som har med mig att göra, och vad jag inte kan göra något åt.

2009 är att bli bättre på att uppmärksamma födelsedagar - ringa, skicka kort eller på andra sätt fira den som har en speciell dag.

2008 Bli bättre på att visa för folk i min närhet när jag tycker att de gör något bra eller är bra i största allmänhet.

2007 Face my fears (bästa manifesterandet: hotellet, spindeln i badrummet, konflikter på jobbet)

2006 Gifta mig med min sambo, som friade på nyår (bäst: Las Vegas i augusti)

2005 Laga mat från början, minimera halvfabrikat (bäst: hemgjorda fiskpinnar, köttbullar, upptäckten att allt är godare om man gör det själv)

2004 Köpa mer kläder med färg (bäst: turkosrandig tröja, röd skinnjacka).

Jag är redo för nästa utmaning. Nu stänger jag ner och tar mitt korsord och blyertsen till soffan. Hör av mig om jag fastnar.

Torsdag hela veckan

Morgon på Kungsbron med Stadshus.

När tiden och vädret tillåter, tar jag en morgonpromenad från skolan till jobbet. Jag går längs Fleminggatan, lyssnar på musik och funderar över livet. En grå dag i novembras gick jag med blicken nedåt och snabba steg, när en liten farbror med blå mössa stannade och sa något.

"Ursäkta?" sa jag, och drog ur ena hörluren för att kunna förklara vägen. "You look very lovely today", sa farbrorn, varpå jag förstås inte rodnade lite klädsamt eftersom det var jättekallt och jag redan hade rödare kinder än vad både modet och artigheten krävde. Däremot log jag stort mot honom eftersom det var snällt sagt, sa "why, thank you!" och studsade vidare. Ganska glad en lång stund på grund av en flyktig komplimang från en främling.

Tiden gick, mycket på jobbet och jakt på varenda minut gjorde att jag kände mig tvungen att läsa och svara på mejl under den korta tunnelbaneresan till kontoret. Ingen promenad på ett tag. I januari gick jag äntligen på Fleminggatan igen. (Inte för att just den gatan är något speciellt, men det är ju mysigt att gå.) När jag såg farbrorn med den blå mössan, kände jag inte igen honom förrän han återigen stannade bredvid mig. Jag tog ur hörluren just i tid för att höra honom säga "You look very lovely today".

Den här gången log jag stort av en annan orsak. Det var så komiskt att jag hade känt mig så glad över komplimangen förra gången, och nu förstod jag att det var hans morgonrutin att gå ut och berätta för främlingar att de såg fina ut. Fortfarande glad över komplimangen, dock.

I morse sprang jag nerför trappan från skolan med Robyn i öronen, förbi Fridhemsplan, snappade åt mig en broschyr om vinter i skärgården i en snurr. Jag fortsatte att gå lite kaxigt (det var ju Robyn!) längs med Fleminggatan, log för mig själv när jag på håll såg lilla farbrorn gå långsamt framåt, få syn på mig och skina upp. Jag saktade in innan han gjorde det, såg honom mima "You look very lovely today", sa själv "thank you!" och skrattade för mig själv. Det var som när man har spelat en bana i ett dataspel jättemånga gånger, och fastnat på slutet och måste göra allt om igen: Nerför trappan-ta broschyr-hej till gubben-över bron... going through the motions liksom.

Jag älskar att vardagen är så mysig ibland!

Schweiziska flottans matsäck

Direkt från den skånska bergsgeten?

Interlude

Nostalgi-antennerna ute

Elektricitet!

Hannes och jag satt och fnissade åt Mr Bean, som hade köpt en teve och försökte installera den. Jag kom på att jag måste förklara för honom varför det var så roligt att teven bara hade myrornas krig, och sa att han kanske har sett i Kalle Anka hur någon är uppe på taket och vrider på antennen för att få fram den perfekta bilden där nere. Han har ju aldrig varit med om antennproblematik i verkliga livet.

När jag var liten, hade vi norra Europas största parabolantenn. Åtminstone kändes det så, vi var "huset med parabolen", och infarten till vårt radhusområde dominerades av den stora rundeln på vårt baksidestak.

Innan TV3 kom till Sverige så var det exotiskt och coolt med satellit-teve, vi fick in MTV med Ray Cokes och Fun Factory på Sky Channel med He-Man och Lady Lovely Locks. (Fortfarande när jag ser ordet "lovely", så kan jag börja nynna på ledmotivet. Som en annan parentes, så är det ganska roligt hur prinsen "was made to bear a cruel curse", men han är inte en groda eller något, utan en söt, gosig hund.)

Hur som helst - förmodligen skulle det där åbäket till parabol automatiskt rikta sig åt det rätta hållet för att fånga upp satellitsignalen på ett bra sätt, de där satelliterna har ju ovanan att flytta på sig hela tiden, men ibland blev det bara dålig bild. Då skulle pappa upp på taket, och vi bildade en mänsklig kedja där pappa stod på taket och knuffade på parabolen, medan mamma och syskonen stod strategiskt utplacerade ute, i dörren och i trappan för att rapportera resultat:
"BÄTTRE NU?" följdes av tre identiska frågor, och besvarades med "NEJ, BÄTTRE FÖRUT" i tre led, och det var så klart alltid som bäst när pappa gjorde tranan eller något annat komplicerat där uppe på taket.

När vi flyttade ifrån huset, blev parabolantennen kvar, och alla var nog helt okej med det. Såna där saker är nästan alltid som mysigast när man ser tillbaka på dem.

Tiden och mammorna och papporna

Hannes och mamma på väg till babybio-event i Helsingfors 2003.

Nya mammapappa.com är släppt - bra jobbat Tove och alla andra! Nu med nästan 5 000 medlemmar i forumet.

Fyra minus en

Lillasyster kanins jacka är så väldigt varm. Den har jättestora fickor som sväljer ett nummer av Psychology Today OCH en iPad. Dragkedjan bökar lite, ibland får man kliva ur jackan, men sen lossnar den. Det är förstås roligt att min garderob växer lite när hon åker iväg så där, men allra helst skulle jag vilja ha henne här i stället för bara hennes jacka.

Mata mig

Den som har skrivit det här, tänker jag var också ganska hungrig och irriterad.

Hela den här dagen har jag varit "hungry and irritable", som den roliga körläraren i Columbo sa. Exakt den känslan. Hungrig, och arg på alla för att jag var hungrig, som om det var någon sorts konspiration att jag inte kom iväg på lurre tidigt nog. Blir faktiskt lite irriterad bara jag tänker på det.

Nu är det så här – att jag blir inte så ofta irriterad. Ibland kan jag se utifrån att det kan vara irriterande när jag inte blir irriterad, till exempel om någon bredvid mig ställer hypotetiska frågor om rusningstrafiken, och jag svarar logiskt. Eller ännu värre, säger emot lite lugnt. Men är jag hungrig, så är jag irriterad. När jag tänker tillbaka på dagen, så ser jag minst fyra personer som jag var som jag inte ville vara emot. Och då blir jag ledsen (och lite irriterad).

Det är stor skillnad på att vara arg. Skönt arg, som i We're not gonna take it eller oantastbart arg, nynnandes en viss MC Hammer-hit. Det finns den sortens arg som man gillar efteråt, som när man skyddat någon eller sagt ifrån. Och så finns det den irriterade sortens arg, som bara är löjlig och småaktig. Jag snäste nyss till R att jag inte gillar trumpet. Trumpet?! Sen när? Och varför är det så viktigt?

Det finns bara ett sätt att bryta detta. Mysbyxor och choklad. Och humor.

Papegojpatient med diagnos

I dag låg papegojan på operationsbordet.

Jag fick Polly någon jul för väldigt länge sedan, och då brukade hon säga: "Hej, jag heter Polly", "Polly är din bästa kompis!" och "Polly är söt, hahahaha!". Jättegulligt.

En lång tid har hon nu låtit mer läskig än gullig. Lite full och otäck, om man ska vara ärlig. Hon säger "Heeeeej, jag heter Pollyyyy...", sluddrar "Polly e din bästa kompiiiis...." och slemmar fram ett "Polly e söt...HAHAHAHA!" med ett skrämmande hånskratt.

Jag har tänkt att byta hennes batteri ett bra tag nu, och i dag hamnade hon på operationsbordet. När jag tog ut högtalaren, ramlade en lapp ut. På lappen stod: "Här var Jessica Arhammar och 'lagade' 940102". Sedan insåg jag vad sextonåriga Jessica redan insett - Polly är trasig i själen. Hon har inget batteri, bara en grammonskivekonstruktion, som tacklat av.

Jag vände på lappen, skrev "...och 101107, hon går inte att laga.", sydde ihop patienten och drog i snöret.

Säljes för billigt

Är det verkligen det officiella lätet på det här monstret?

Livet är inte en romantisk komedi

Är hon Meg Ryan? Är du Richard Gere?
Nej just det. Då ringer vi polisen.

Busmamma läser saga

Busungarna går på cirkus är en gammal fransk goding från 1973. Som så många andra franska godingar från 1973, så har även denna en otidsenlig kvinnosyn. När jag läser godnattsagor ändrar jag nästan alltid något för att ge min lilla kille eller min lilla tjej styrka att möta världen. När jag läser för Hilda, får huvudpersonerna nästan alltid vara tjejer (förvånansvärt ofta är de djur som egentligen inte har något kön förrän det plötsligt står "han"). I gamla böcker byter jag ofta plats på vad mamman och pappan gör eller säger.

Förutom att det ger henne en lite mer rättvis bild av vad man ska förvänta sig av livet, så är det roligare att läsa när man får hitta på lite själv, och att byta repliker visar snabbt hur konstigt det är uppdelat.

Kolla här ovan - busungarna presenteras. Av tio busungar är två tjejer, den ena lagar mat och den andra står och är ljuv i största allmänhet. När jag läser sagan är piloten, konstnären och sjömannen också tjejer (något som Hilda gick med på efter en liten protest om snickaren, där hon pekade ut polisongerna och sa ett bestämt nej). Den ljuva Elvira är faktiskt hundtränare och chef. Det ser man ju, hon håller i ett papper där det står vad alla andra ska göra.

"Busungarna hjälper också till. Alla utom Elvira som är rädd för lejonen. Var gömmer hon sig förresten?"
Hilda pekar på lastbilen.
"Just det. Hon är inte rädd för lejonen. Hon är den enda som kan köra den där stora lastbilen, det är därför hon sitter där och väntar."

Rena rama cirkusen

Paxat på Cirkus Brazil Jack.

Cirkusföreställningen hade en kvarts paus mitt i. I Sverige betyder detta att man reser sig, går ut och köar större delen av tiden för att köpa popcorn och migränframkallande ljusstavar för de pengar som man inte hann göra av med innan föreställningen började. När man sedan återvänder, så är det till exakt samma plats som man lyfte den avdomnade rumpan ifrån.

För säkerhets skull lägger man ut sina ägodelar ordentligt på den bänk där man just suttit, ifall någon skulle vara så oerhört fräck att försöka byta upp sig i cirkustillvaron medan en annan står i kö till bajamaja.

Men stressen ökar i den där kön, när hon inser att alla paxar med samma popcornkartonger och migränsablar. Vänta lite nu. Tänk om jag inte hittar tillbaka till just min bänk? Tänk om det hinner börja? Tänk om någon tar min plats?

Och då springer hon tillbaka, utan utfört ärende, bara för att upptäcka att det sitter en annan liten familj där hon just satt och skrattade sig kissnödig. Och hon suckar jättehögt, så att de ska höra, men de bara sitter där och trotsar till och med hennes retoriska frågor som hon ställer lite för högt: "Hm, var det här våra platser? Ja, jag tror det, men vad konstigt...var det verkligen här?", ackompanjerat av ett vridande och vändande som vem som helst borde märka. Men inte den här familjen, nehejdu.

Vafan, de borde resa sig nu, säga "nämen oj!" så att de kan le mot varandra och löööösa det här, men nej, de GÖR inte det, och nu får hon panik. "Det där var faktiskt våra platser!" säger hon med en alldeles för ilsken röst, och hon tycker inte om att behöva bli så arg. Vad hände med att visa lite hänsyn?! Vara lite lyhörd?

Familjen ser henne nu äntligen. De var i sin tur nöjda att någon satt sig på deras plats, eftersom de hamnat bakom en stolpe, och det gav dem rättigheten att sätta sig på någon annans plats. Fem ord ger de henne - fem ord som de vet är helt oemotsägliga. "Någon tog vår plats också."

Hon står tyst och förtvivlad i fem sekunder, hon vet när man är slagen, och nu är hon det. Det finns inget att sätta emot någon som inte följer oskrivna regler. Nu har hon ingenting kvar. Jo - en sak. Hon har sin slutreplik, och hon ska fan sätta dit dem ordentligt.

"Jaha. Ja, det var ju väldigt tråkigt!"

Ridå.

Jobba, jobba, jo-hobba

Hårt jobb, men värt det.

På den sista dagen av semestern hade jag planerat att cykla till stan, sätta mig på ett mysigt café och läsa en bra bok. Men så bortskämd har jag blivit, att det inte längre lockade. Jag har ett överflöd av ensamtid, och sitta-på-café-och-läsa lämpar sig bättre för en eller två dagars sådan. I stället cyklade jag till K-Rauta, köpte målarfärg för ett skönt projekt och utrustade mig seriöst, med keps, arbetshandskar och podcast.

Det tog en timme att borsta hela staketet rent, målartvätt är för fegisar, jag kör Vegas-style. När jag var klar med borstandet, var allt det svarta som satt på staketet i stället på min kropp (och i min näsa, upptäckte jag senare).

När jag skriver det här, har staketet bytt färg igen, och i morgon stryker jag på det andra och sista lagret. En ynka liten dag tog det att göra vad vi har pratat om sedan förra sommaren. En ynka dag med perfekt målarväder och kli i fingrarna. Två dagar kvar innan familjen kommer hem, vad ska jag hitta på nu? :)

Allra käraste syster min

Montage från tiden före Photoshop (1992).

Tredje dagen ensam hemma. Jag och cykeln är ett. Jag är så ansvarsfull, har hjälm trots att ingen ser mig, jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Just nu till exempel! Nötter och druvdryck!

En stor förändring har skett i mitt liv. Eller, jag vet inte ännu om det verkligen är en stor förändring, men det känns så. Min storasyster och jag bor i samma stad, för första gången på nästan nio år. I dag ringde hon på morgonen och sa att hon och systerdöttrarna just ätit frukost. Jag avslutade min egen frukost, tog den lilla röda Fucken och brände av mot mitt föräldrahem, nu min systers hem. Kände mig ung - en singel i en skrotbil.

Vi promenerade, tränade på gymmet, pratade om allt möjligt och det känns så märkligt. Är hon verkligen här för att stanna? Det känns liksom lite för lyxigt för att vara sant.

Jenny och jag har alltid haft stora planer. Mest var det hon som kom på dem, som att vi skulle åka motorcykel genom Europa eller bo ihop när vi blev stora. Inget av just de två planerna blev det något av, men många andra. Två gånger tågluffade vi, båda gångerna innan jag fyllt sexton, första gången var vi klädda likadant när vi åkte från Stockholms central. Vita hängselshorts och vita solhattar. Hela vägen ner till Köpenhamn roade vi oss med att mima frenetiskt till låtar på vår freestyle, som vi delade med hjälp av en skarvkontakt.

Vi har alltid delat. När vi var små delade vi rum tills vi kanske var lite för stora för det, men vi älskade det. Låg och pratade sent, hängde ut genom fönstret när larmet gått i Bennys affär, för att notera ledtrådar. Och ibland, när vi inte var trötta nog, bytte vi pyjamas och säng och ropade sen på mamma eller pappa för att överraska den som kom in. På fredagskvällarna fick vi dela en läsk. Med varsitt sugrör sörplade vi oss igenom en Vira Blåtira, Panda eller Zingo. Jenny gav mig alltid den godaste biten, den största bullen, skålen i stället för slickepotten och vi har aldrig någonsin varit avundsjuka på varandra. Vi kan ringa för att höra lite kort hur det är, och en timme senare komma på oss själva med att sitta och sjunga Phoney Ladies från Neneh Cherrys skiva som vi köpte i London 1989. Vi kan alla texterna.

Med undantag för en kort sejour söder om söder, så har vi aldrig bott på cykelavstånd.
En ny era börjar.
Jenny, ta fram Raw like sushi - jag kommer och dansar!

Hela havet stormar på natten

Skurken försöker se oskyldig ut.

Att sova en hel familj i en vanlig dubbelsäng kräver övning, tolerans och kreativitet. Om man inte planerar noga, kan natten bli som den som just passerade.

Startfältet:
Man, somnar på två sekunder, kan sova var som helst.
Kvinna, vaknar lätt, kräver särskild temperatur, mörker och bekvämlighet.
Pojke, 7, somnar gärna, vaknar tidigt, kan inte somna om efter 5.
Flicka, 4, somnar sent, sparkar hårt, ramlar ur om hon ligger på en kant.

Om jag hade fått se en snabbspolning av i går natt, uppspelad till knasig Benny Hill-musik, så skulle jag förmodligen ha skrattat, men när jag är mitt uppe i ett nattinferno, är jag en väldigt ilsken typ. (Det är nog enda gången jag svär, när jag tänker efter. Och varje gång känns det lite förläget på morgonen.)

Natten började med att Hannes sov på madrass på golvet (där Risto ändå brukar hamna ett par timmar in på natten, så vi tänkte att vi lika gärna kunde mysa till det där direkt). I sängen bredvid honom låg Risto, Hilda i mitten och jag på andra kanten. Efter ett par timmar började jag bygga en täcke-mur mellan mig och Hilda för att undvika sparkarna, samtidigt som jag kämpade för att fånga hennes ben som hela tiden flög upp mot Ristos huvud. För säkerhets skull bullade jag efter ett tag upp kuddar även mellan dem.

Ungefär klockan två börjar Hilda tröttna på kuddmurarna och raserar dem argt, väcker till och med Risto, som yrvaket frågar "men varför sparkar hon så mycket?". Jag föreslår att R och Hannes byter plats, så Hilda och mina murar får mer utrymme. En halvtimme går. Hannes sätter sig argt upp och fräser att Hilda sparkar honom i magen. Jag försöker bygga mina murar igen, men Hilda är nu halvvaken och misstänksam. Hon sparkar mig jättehårt i ansiktet, så jag ställer mig upp, skakar Risto onödigt våldsamt och säger ingenting, bara viftar ett "BORT!" med armen. Hans natthumör är motsats till mitt, så han flyttar sig snällt upp på sängen igen, så jag kan lägga ner den boxande terroristen på madrassen. "JAG VILL LIGGA ENSAM!" skriker hon. "MEN DU FÅR JU LIGGA ENSAM! skriker jag. "NEJ, JAG VILL LIGGA BREDVID MAMMA! skriker hon. "BORT!" skriker jag, till stackars Hannes och Risto, som får maka sig, när jag lägger mig på sängen med Hilda på magen. Hon somnar. Risto gör en full cirkel när han kapitulerar till madrassen igen. Resten av natten tillbringas knuffandes, vid ett tillfälle vaknar Hannes och säger "Det finns ju ingen säng här!", så jag flyttar ytterst på min kant för att få plats med murarna och terroristen, utan att störa honom.

Klockan halv åtta vaknar jag utmattad, av att Hilda letar kläder i resväskan och vill ha just den klänningen som ligger i smutspåsen. Tyvärr fattar hon inte heller att hon ligger på minus och bara borde smyga ut i köket i stället. Stackars ilskna mamma.

Varför inte "brännbart skräp"?

Det kommer tillfällen när man förstår varför finnar ibland kan tänka att de där svenskarna tror att de är lite förmer.

Den tuffa barnmorskan

Min mvc.

Folk frågar mig ofta om Sverige och Finland är lika, eller om det finns stora skillnader, och jag brukar svara dem lite varierande, beroende på vad jag tänker på för tillfället. Innan vi bodde i Finland trodde jag att det var som att flytta till en annan stad i Sverige, fast med ett annat språk. I min finlandssvenska mammagrupp, och genom Husis, som jag prenumererade på, fick jag dessutom inpräntat att tala svenska i affärer och med myndigheter, eftersom det var min rätt som svenskspråkig i ett tvåspråkigt land. Ja, så kan man ju hålla på, men inte lär man sig någon finska av det, och inte får man reda på särskilt mycket heller.

I viktiga skeden i livet är det hur som helst en rättighet att få hjälp på svenska, så med en blivande Hannes i magen, fick jag gå till en hälsocentral där en svenskspråkig barnmorska gav sin omtänksamma hjälp, på sitt väldigt finska vis. Som nyinflyttad tyckte jag att Susanne var väldigt hård och tuff, men förstod snart att det låg omtanke bakom grymtandena. Det är en vanlig föreställning att Finland är kargt och tystlåtet, rakt på sak, och det stämmer till viss del. På mvc och bvc i Finland fanns inte plats för något gullegull eller "det känner du bäst själv" som är så vanligt i Sverige. Jag minns så tydligt en gång när jag kom till Susanne med tvåmånadersbebis, utan annat ärende än att jag var ledsen och vilsen och att Hannes hade ont i magen hela tiden. Jag satt på stolen mittemot henne, hon rörde inte en min, tog bara resolut Hannes från min famn och sa: "Nå, släpp ner axlarna nu, Jessica. Här är numret till Sofia, en svensk flicka som får barn om några veckor, ring henne. Gå på babyleffa, här är öppettiderna. Går du på lenkki? Nå, så gör det."

Jag kommer ihåg att jag blev helt paff. Jag hade snarare väntat mig att hon skulle krama om mig, trösta och fråga vad det var som var fel, än ge mig konstruktiva förslag. Jag satt där med tårar på kinderna och tänkte "hennes ögonbryn blir inte ens bekymrade", och jag blev irriterad på det just då. När jag sen kom hem och hade ringt till Sofia, så kunde jag så tydligt se omsorgen, hur den tog sig ett finskt uttryck. Och sedan dess har jag lärt mig att uppskatta även den finska, tysta, tuffa omtanken. Som är en av de största skillnaderna mellan Sverige och Finland.

Dagens outfit

Tröja: risifrutti hallon
Shorts: damm från barnsandaler
Skor: sandiga ballerina

Solbrillorna är privata.

Skojar och skrattar med små hattifnattar

Från Muminvärlden ser man om presidenten är hemma i sommarstugan. På Kultaranta (Guldkusten) hissas flaggan när herrskapet är på plats.

Liksom presidenten, var vi också på plats i Nådendal tidigt. Vi fick närmast och gratis parkering, kom in först, och hann krama både muminfamiljen och Lilla My innan horden kom. Kamera upp, kamera ner, innan de andra suckers ens hann säga Snorkfröken. Rutinerat? Njae, äsch, jo.

Hela dagen i dag har vi funderat över när vi egentligen varit på Muminvärlden senast. Lite är det ju så, att parkerna och åren flyter ihop. Vi har dessutom varit i Åbo fler gånger än vi har åkt vidare till Muminvärlden, och som grädde på moset, så blandar jag alltid ihop Åbo och Tammerfors. Man får i stället hänga upp funderingen på enstaka ledtrådar. Hannes ramlade och slog i en tand i Åbo, då måste han varit tre år..? Vi hade barnvagn, för vi kommer ihåg kringlederna runt trapporna, men kommer inte ihåg att vi sett Hilda krama någon figur...bebis? Vi hade varit på Astrid Lindgren-världen innan, för vi jämförde parkerna...2005?

Till slut tog vi det på att jag inte hade bloggat om Muminvärlden förut, och jag har bloggat hela Finlandssemestern under de senaste tre åren. Och där - mina vänner - kom äntligen anledningen till att jag har en blogg!

Nu ska jag i stället börja skriva om dagens outfit.