Vår resa hem från dagis började med att Hilda blev livrädd för en transvestit som stod mittemot henne på tåget. Hon började med ett osäkert "mamma...mamma...", jag vände mig om för att se vad hon pekade på och hoppade till lite själv när jag möttes av en solbränd stor kvinna med luggen för ansiktet, men log mot hän och vände mig tillbaka till vanligtvis så tuffa Hilda som brast ut i storgråt och höll händerna för ansiktet resten av resan.
Planeringen hade spruckit redan vid hämtningen, så det var med andan i halsen vi sprang till skolan där gympan skulle vara, bara för att upptäcka att alla dörrar var låsta och att ingen annan heller visste något om vart vi skulle. Hannes blev ledsnare och ledsnare, men var tapper. Jag använde en livlina och ringde vår fairy godmother Rebban som lyckades där nummerupplysningen gick bet och gav mig numret till huvudkontoret där de kunde meddela att vi stod på fel ställe.
Med två ledsna barn och sex iskalla händer, var jag så arg på mig själv att jag tagit fel på ställe. Jag lovade hemmamys i stället - popcorn och film - så började vi traska hemåt. Efter ungefär tio steg fick jag en vision av samma fairy godmother, och hon upprepade sin smarta devis: Man ska unna sig när man kan. Och jag kan ju faktiskt. Så jag ringde en taxi och stuvade in barnen, vagnen och våra goda intentioner där, med hjälp av världens snällaste taxichaufför som skojade med Hannes och lirkade med Hilda för att få henne in i barnstolen som han trollat fram ur bakluckan. Vi myste åt vår lyx, som kostade 99 kronor och var värd varenda krona.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar