november 29, 2008

Snuskig fantasi krävs

Jag vet nog vad du tänker på.

Vi har en överenskommelse med Hannes att han inte får googla utan att vi sitter bredvid, man vet ju aldrig vad man kan snubbla över för sidor, med en oskyldig sexårings sökord. I dag hade jag inte tid att sitta där precis när det var matlagning på gång, men eftersom han är lika envis som jag, så kom vi överens om att han fick sitta kvar om han ropade vad han tänkte söka och jag sedan ropade tillbaka om det var ok.

För att det här skulle fungera, blev jag tvungen att koppla på så snuskig och paranoid fantasi som möjligt. Hannes började med att ropa "Pirates of the Caribbean!" Jag tänkte några sekunder. Ropade "ok!".
Tystnad.
Hannes ropade "Stephenson!" - snabbt svar "Ok!"
"Tidsmaskin!" - "Ok!"
"Svärd!" - "Nej, ta nåt annat"
"Leonardo da Vinci!" - "Ok!"
Sen plötsligt ropade han riktigt högt: "Mamma - kom och kolla!" och jag släppte allt och sprang dit för att kolla vad som nu kommit upp.
"Kolla! Jag fick upp Mona Lisa! Nu söker jag på Louvren."

Puh. Måste kanske koppla på barnfiltret på datorn snart för att slippa tänka på sånt jag själv inte vill tänka på.

november 24, 2008

Why is everything different?


En av mina favoritscener i Vänner är när Monica kommer hem och Chandler har bestämt sig för att överraska henne med att städa allting under tiden hon var borta:

Monica: Can I come in now?
Chandler: Uh-huh
Monica: Why is everything different?
Ross: Bye!
Chandler: No, I don't see anything different other than the fact that the room got so much brighter when you came into it (forced laughter.)
Monica: Well, the end table is wrong, the couch looks bizarre and don't even get me started on the refrigerator magnets!

I dag räckte det att komma in genom dörren, så såg jag att allt var annorlunda. Men bra annorlunda. Städservice hade fixat precis allt som jag har gått och retat mig på, och lite till. Jag gick som ett barn på julafton och kände på lent kakel, sniffade i badrummet och förundrades över de raka rader av serietidningar och dvds som plötsligt stoltserade i vardagsrummet.

Hela kvällen har jag nu gått omkring och upptäckt nya saker. "Kolla här! De har putsat kanterna runt diskmaskinen?! Och mojset runt diskmedelskorken! Och under sängen, där man aldrig orkar!"

Äntligen! Inte en dag för tidigt.

november 23, 2008

Sexårskalas: check.

Vi klarade det. Ett år till nästa gång.

november 19, 2008

Någonting djupare än vardagen

Bra fråga.

Just nu är det ganska jobbigt att hinna med allting. Det är ett intensivt jobb, två barn som ska utvecklingssamtalas och barnkalasas, föräldraföreningar som ska tillfredsställas och samveten som ska förbättras. Hur mycket hjälp man än får från familj och kolleger, så känns det ibland bara för mycket. Som nu.

Men ändå...när jag nu satte på datorn för att förbereda för möte i morgon/betala räkningar/svara på ett otal skolmejl om julmarknad/uppdatera mammapappa.com, så öppnades min startsida dn.se och jag möttes av frågan "Är du lycklig?". Utan att ens tveka, klickade jag "ja", inte automatiskt, utan för att jag verkligen menade det. För hur jobbigt det än är, så har jag ett fantastiskt liv. Jag har världens bästa man, världens gulligaste och duktigaste barn, världens bästa föräldrar, syskon och svärmor som alltid ställer upp, världens roligaste jobb och är dessutom stolt och nöjd med vem jag själv är.

Jag är lycklig.
Men väldigt, väldigt trött. :)

november 16, 2008

Första smaken av julen

En mysig samling.

I dag var det dags för vårt årliga pepparkaksbak till Hannes födelsedag. Precis som med julpyntet, så älskar jag stunden när pepparkaksformarna kommer fram. Vi har hummern från Maine, kamelen från Kolmården, mumin från Helsingfors, kronan från Livrustkammaren och förstås bootsen och hatten från Cowboy Hall of Fame i Ohio. Alla kallar fram minnen och gör att julen smakar ännu bättre.

Det var som vanligt så himla mysigt att baka med barnen, och mitt i baket såg vi ut genom köksfönstret för att se disneyflingorna singla ned. Årets första snö.

november 15, 2008

Lördag med robot och bobbå

Mystisk robot siktad i Sickla.

Jag tror fortfarande att det ska gå att utföra ärenden tillsammans med mina två barn, men dagens utflykt till Sickla köpkvarter för att köpa skumgummi, tyg och ramar urartade direkt och blev en enda lång tjatväntan vid leksaksaffären. Skumgummit fick jag med mig från tygaffären, men på bekostnad av ett leksaksaffär-löfte. Det är i och för sig ganska roligt att plötsligt se Hannes komma med en knäpp grej på huvudet och skandera "jag-är-en-robot" och sen Hilda precis bakom: "ja-är-bobbå".

Men trött blir man av att stå och tjata "men koooom nu då" vid vartenda stopp. Skönt då att åka till morfars traditionella kondis-fest, och få vila lite medan barnen och kusinerna röjde, först bland chokladbollar och mazariner, och sen på biblioteket. Två perfekta distraktioner - kakor och bibliotek. För barnen också.

november 14, 2008

Per, Richard, Louis och vi

Mannen som håller i hästar.

I dag tog Hannes och jag fredagsäventyret inte så långt hemifrån, bara till Stadsmissionens butik i Gröndal. Det är den finaste second hand (alltså bland riktiga, inte såna där "vintage"-butiker som säljer gamla avlagda kläder svindyrt) som jag vet. Även om det inte är så fräscha saker alltid, så hänger allting fint som i en vanlig affär.

Det roliga med en sån här butik, jämfört med en vanlig, är att man plötsligt kan finna sig stå med ett Herrey's-pussel i handen. Hurra! Det här pusslet förde såklart tankarna till JennyW, eftersom Per var "hennes" Herrey. Richard var Jennys och jag fick nöja mig med Louis, eftersom jag var minst av oss tre, och han var minst av de tre. Rätt ska vara rätt. Och det är ju inget fel på Louis, hans snedlugg och uppfällda krage var alldeles lagom busig för att en sjuårig liten Jessi skulle bli fnissig.

Det blev ändå inget pussel med hem, vi gick i stället därifrån med tre barnböcker och ett datorspel, allt för 60 kr. Fynd! En chansning med spelet, eftersom det var tio år gammalt och mycket riktigt inte funkade på min dator. Det såg bara väldigt roligt ut.

november 12, 2008

Kan själv


Jag känner mig mäkta stolt över mig själv. Och inte för att vi har bott i fyra år i vår lägenhet och aldrig riktigt, riktigt fått spishällen så där glänsande som den var när den var ny, utan för att i dag, mina vänner, har jag skrivit kontrakt med en hemservice-firma!

Egentligen har jag inte vetat vad som tagit så emot med att anlita städhjälp tidigare, men nu tror jag att jag har det: Jag är i allmänhet emot att betala för något som vi kan göra själva. Det tog några säsonger för R att övertyga mig om att det var bra att låta någon annan byta våra däck, särskilt som det faktiskt var lite mysigt att vi gjorde det själva på den där gamla svarta bmw:n eller lilla röda Fucken. Efteråt, det vill säga. Inte när vi frös om fingrarna och fick hoppa på fälgkorset för att få upp de där jävla skruvarna. (Ett år bröt vi faktiskt av inte bara ett, utan TVÅ fälgkors. Då känner man sig lite stark. Och dum.)

Hur som helst - i dag träffade jag en kvinna från hemservice-företaget som berättade allt om den förträffliga lösningen på alla våra problem. Jag fick hela tiden hålla mig för att inte säga ursäktande saker om hur det ser ut hemma hos oss, jag hade bestämt mig för att inte göra det. Det är så lätt att börja tramsa om "oj, här var det inte så rent", fast jag vet att det är helt normalt smutsigt och stökigt här hemma. Så jag bet mig i tungan och sa vid vissa ställen helt enkelt "här får ni torka där det går". Men det var lite roligt att se hennes reaktion på den stora hockeytrunk som fyller halva gästtoaletten: "Ehm, jaa-ha. Brukar ni ha...*letar ord*...den-där här inne?" "Nejnej", sa jag muntert, "bara under vintern! Här får ni torka där det går!"

Nu är jag upprymd och förväntansfull över hur glänsande vårt hem ska bli och hur mysigt hela familjen ska ha det i soffan de där stunderna när vi tidigare irriterade oss på - eller ännu värre - gjorde något åt det där under diskbänken eller badkaret. Rapport följer!

november 10, 2008

Du har vart på killkalaaaaas!

Visdomar från Mxyplyzyk i New York...

...och det för oss osökt till att vi nu har bjudit in till vårt första riktigt stora barnkalas. 15 killar kommer hem och röjer hos oss nästa lördag. När jag berättade för min mamma att det var dags för barnkalas, så vinglade hon nästan till lite där hon stod, och utbrast "puh! Jag kommer ihåg de där kalasen!" på ett sätt som gjorde mig lite orolig och full i skratt på en gång. Det var ju jätteroliga kalas! (I alla fall mina - men sen när jag var 14, och tillräckligt stor för att hjälpa till vid lillbrorsans kalas, så såg jag för första gången hur ett kalas kan vara jobbigt också. Tack för alla mina fina kalas, mamma! :) )

Något som vi har varit förskonade från hittills är problemen kring vilka barn man ska bjuda. Tidigare år har kalasen varit för våra kompisars barn eller grannarnas barn, och på senare år dagisbarnen i samma ålder. Det blir ju bara runt 5-6 barn. Med skolstarten följde att kalasgruppen plötsligt vuxit till 31 presumtiva gäster, och man börjar genast försöka dela av någonstans. Efter många funderingar fram och tillbaka, har vi bestämt oss för att bjuda alla killarna. Hur man än vrider och vänder på det, så är det den enda uppdelningen som inte gör någon ledsen eller utanför. Alla barnen verkar vara helt ok med att inte bli bjuden/bli bjuden på grund av sitt kön.

Själv har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om att bidra till att dela upp klassen i pojkar och flickor, men jag ser inget annat sätt att göra det på just nu. Smarta förslag mottages gärna (inför nästa år då), men det är säkert ett problem som funnits sedan klasskalas uppfanns.

november 07, 2008

Snart en annan vy

Katarinahissen den 7 november 2008.

Museifredag på Stockholms stadsmuseum denna gång. Jag som bara har följt diskussionerna om nya Slussen med en förströdd frukostbläddring, upptäckte att det är här som förslagen presenteras. Arkitektmodeller är alltid fina och spännande, men ännu finare är den stora 1800-talsmodell på slottet Tre kronor som finns på museet. Se den!

Nästa museum kanske får bli Arkitekturmuseum...jag har velat se pepparkakshusbidragen typ...jämt! I år är Året det blir av.

november 06, 2008

Monstren är tillbaka igen

Dit allting kommer.

Nu har jag varit på SL:s hittegods för andra gången på kort tid. Jag har aldrig riktigt trott att det varit möjligt att få tillbaka något som man har glömt på tunnelbanan, men här är beviset för motsatsen. För en månad sedan hämtade jag en skolryggsäck där, och i dag var jag där igen för att gräva fram några fler borttappade föremål. Jag kan tycka att det är så gulligt, hur de sorterar och fixar på skrangliga hyllor märkta med frystejp, det känns lite ideellt. Och det är det väl nästan också, med tanke på att man bara betalar 20 kr för det man hämtat.

Tyvärr fann jag inte mina egna handskar (svart, skinn, 1-3 november), bara ungefär 70 andra. Däremot blev jag så upprymd när jag hade letat igenom kepshyllan (blandade färger, oktober) och vanthyllan (svart, stickat, 15-31 oktober) och funnit både Hannes vantar och keps, så när jag gick fram till disken utbrast jag: "Jag hittade inte mina handskar, men jag hittade de här!" Då hejdade sig mannen, tittade upp på mig med smala ögon och sa "vad menar du?", varpå jag sa "nej, nej, de här är också mina!" med en nöjd min som kanske inte passar sig för någon som tappat bort tre saker på två veckor. Mannen höll tveksamt upp de små svarta vantarna med självlysande monster på och sa skeptiskt "är de här dina?"

Det tycker jag var jätteroligt.

Hur som helst, jag fick med mig både monstervantar och Canada-keps hem, och min sorg över mina egna handskars öde mildrades av att Hannes sa att jag är hans skatt och att han inte skulle byta ut mig mot hundra glassar. Fattar ni! HUNDRA!

november 01, 2008

Jag finns, därför tävlar jag

Dagens långa arm.

Höst i Hudiksvall, gräsmattan var full av äpplen. Perfekt för en liten tävling - vem kan träffa ett uppkastat äpple i luften? Som vanligt i vår familj, så blir tävlingen snabbt på fullt allvar och ingen får gå in förrän någon verkligen har krossat det där äpplet. Ropet "pull!" skallade över området tills gräsmattan var tom. Och ingen träffade. Suck.