juli 31, 2007

Nu är det slut med nödtofsarna

Jag sätter en ära i att alltid ha det nödvändiga hemma, det får aldrig ta slut. När något paket är lite för lätt, eller om jag tar det sista (helst näst sista), skriver jag upp och köper hem. Vänner som kommer och grillar korv hos oss lyfter inte ens på ögonbrynen när en ketchupflaska tas fram skuren i två delar för att komma åt det där sista i korken. Min man är inte riktigt med på noterna, han tycker det är lite överdrivet tror jag.
Andra delen av den här sparsamma, tidsbesparande och miljövänliga vanan (eufemismer är på sin plats i sammanhanget) är att jag alltid ser till att ha rätt saker hemma. Nu har jag dock gjort två oroväckande misstag på kort tid:

Det första var att det plötsligt stod fem tandkrämstuber i skåpet. Plus två barntandkrämer. Ett mysterium som nog får förbli olöst (har säkert något att göra med att jag försökt vara listig i något skede av packningsiver).

Det andra misstaget skedde när jag var på Ica och hade den enkla uppgiften att köpa ett schampo som vi båda kunde använda på gymmet, och flarran ovan blev resultatet från den shoppingturen. Jag vet inte vad som fick mig att tro att min man skulle uppskatta det här schampot - det kan knappast ha varit att det skimrar i grön pärlemor? Identifierar han sig då kanske med den silverskimrande bilden på en långhårig kvinna? Kittlar det hans manlighet att taglinen är "Fresh & Flowing"? Hur som helst, när han packade gymväskan, höll han upp schampoflaskan i en onaturlig vinkel en bit ifrån sig, (ungefär som när han håller min handväska medan jag gör något annat), och sa: "Jessi, jag tror inte att jag har några problem med att vara 'fed up with emergency ponytails'."
Så packade han ner den gamla tomma schampoflaskan i stället. Fast ingen kniv att skära den i två delar med.

juli 30, 2007

Don't mess with Jess!

Hej barn, i dag ska vi prata om bojkotter. Den här bilden visar två av mina hjärtebojkotter. Till vänster ser vi Aftonbladet och Expressen - förmedlare av fusknyheter ("Lindsays Lohans okända partytopp") och skrämselpropaganda ("Nysning kan vara dödlig folksjukdom").

Till höger om SOL! och KRIG! ser ni vår närbutik Tempo. En gång i tiden fanns här ett Konsum, dit min alldeles nyblivna pojkvän (numera äkta hälft) sprang för att köpa toapapper, tvål och frukost tidigt en morgon. Vi gillade den där Konsumbutiken, framför allt för att den räddade ansiktet på honom när jag stod där med armarna i kors och hoppade utanför badrummet. (Det var också där en tandborste inhandlades för att ställas i mitt badrum några månader senare.)

Efter att Konsum slagit igen blev det en obskyr affär som senare övergick i kedjan Tempo. Nu blir det väl lite ordning, tänkte vi, men ack vad vi bedrog oss. Bojkotten grundlades när vi fann julöl i hyllan en sommar, och när jag köpte en chokladkaka att skicka till brorsan i USA, och såg att bäst-före-datumet passerats med ett år. Nästa ledtråd till hur det förhöll sig kom när grannen berättade om att hennes mamma anklagats för att snatta. En sak efter en annan lades till listan, och nu är det absolut köpstopp i den butiken sedan ett par år tillbaka. Problemet är bara att något geni i regeringen kommit på att det är småhandlarnas uppgift att leverera viktig post till svenska folket, och av någon märklig anledning blev det just Tempo som fick det ärofyllda uppdraget. Så nu måste man finna sig i att bli övervakad (hur kan en sån liten affär ha råd med så många teveapparater och kameror?!), få postluckan igensmälld på näsan efter en misstänksam blick och att bli stoppad i kassan för genomsökning av vagnen.

Hur som helst, när jag skulle hämta ut mitt senaste paket, fann jag att ett nytt meddelande skulle kommuniceras från Tempo till de uppskattade kunderna. Tydligen är det fler som bojkottar, och i stället handlar på Ica innan de hämtar ut posten, för ett skrynkligt A4 hade smackats upp mitt på glasdörren, vid sidan av den minimala "Välkommen in"-skylten: "OBS! Ni kan ställa era kassar i skåpet vid entrén". Denna skrynkliga uppmaning upprepades sedan två gånger till innan man kom in i själva affären. Jag tyckte det var bäst att lämna min bebis i entrén, tänk om de trodde att jag stulit henne också! Sen lämnade jag min lapp och i sedvanlig ordning fick jag glasluckan på näsan ifall jag skulle planerat att åla mig in och rycka åt mig något Ellos-paket eller den trasiga bläckpennan som hänger i den där ledsna fjädern.

Men just det. Här är tvåbarnsmammans bojkotter - vi har hela listan! Se hur just din kommun drabbas!
1. Kvällstidningar (because they're worth it)
2. Tempo (se ovan)
3. (NY!) Onoff (lurade på mig kredit fast jag ville betala direkt)
4. Nestlé (modersmjölkersättnings-helvetet)
5. Siba (vägrade byta ut nyinköpt Palm som krossats, trots drulleförsäkring)
6. Computer City (gick och blev köpta av Siba! I smyg! Bara för att lura oss!)
7. MediaMarkt (ful reklam plus att jag inte gillar gigantiska snorbilliga ställen)

Jag funderar på att häva nr 5 och 6, delvis för att det börjar bli ont om elektronikkedjor, dels för att det var ganska länge sen. De måste kanske få en chans till.

juli 29, 2007

Heja Irak! Sport är så kul!

Sergels torg kvart i sex

Vanligtvis brukar man få lyssna till vågskvalp på spa, men den här gången blev det annorlunda. Just när jag lagt mig tillrätta på Stockholm day spa för att bli insmord med kaffe som en annan Kleopatra, satte ett herrans liv igång nere på gatan. Det som först lät som en trafikförseelse som gått överstyr, urartade ännu mer till ett rent kaos med tutor, fyrverkerier och tjut. Efter ungefär tio minuter började jag spekulera med min kaffetjej vad det kunde vara för något, eftersom vi bara hörde och inte såg något. Jag tyckte att det kändes som en demonstration med flaggor och arga marscheringar och tillhörande arga tutningar, men den teorin sprack när enstaka "woohoo!" nådde upp till sjätte våningen. När hon lämnat mig ensam ett tag och kommit tillbaka, sa hon att hon kikat ut och lyckats se glada människor med flaggor, men inte mycket mer. (Det kändes ändå lite skönt att det inte var en urartad demonstration eller någon annan kris... tänk om någon frågade vad jag gjorde just då kriget bröt ut/city eldhärjades/statsministern sköts, och jag bara ryckte på axlarna och sa: "en tjej smorde in min nakna lekamen med kaffe". Värsta Marie Antoinette!)

För mig finns det två saker som entydigt pekar mot sport:
1. knäppa människor som badar i fontäner och spärrar gator utan att andra knäppa människor i stillastående bilar blir arga
2. knäppa människor som flyttar 24, Bolibompa eller annat viktigt i tablån till förmån för knäppa människor i för stora färgglada kavajer som ger fåniga studiokommentarer till knäppa människor som sopar framför en sten som om livet hängde på det.

Eftersom det här sorterar under 1, återstår bara att lista ut vilken sport det handlar om. Det är ju inget annat än fotboll som kan ge så stora reaktioner, men vad jag visste så var det inget vm, em, os, eller annan förkortning på gång. När jag efter en stund träffade min kompis, var hon något mer välinformerad än jag, och upplyste mig om att det måste vara Asiatiska mästerskapen i fotboll. När vi sen kom ut på gatan, konstaterades att vinnaren var Irak.

Ett mysterium löst - ett annat uppstod. Varför vet min kompis att det är final mellan Saudiarabien och Irak i fotboll? Eller varför vet inte jag det?


Sergels torg, fem timmar senare

juli 28, 2007

Dimmans furste regerar tydligen hos vissa

Harry Potter and the Deathly Hallows.

Ska vi spekulera lite? Dedikationen slutar "...and to you, if you have stuck with Harry until the very end." "The very end"? Vad betyder det? Äh, skämt åsido, jag bryr mig verkligen inte alls om vilka karaktärer som kommer att dö, jag ser bara fram emot att få lägga mig i kväll och börja läsa sista delen i en väldigt bra serie. De tre första läste jag i ett sträck, men de övriga fyra har inte känts lika roliga att öppna, vet inte varför. För sen när jag väl börjat läsa, så är de alltid riktigt bra, och omöjliga att lägga ifrån sig.

Min man råkade höra en väldigt sorglig konversation i en bokhandel i veckan. En dam gick fram till kassan och frågade nöjt efter Harry Potter, men utbrast när hon fick den i handen: "nej, på finska!". När kassabiträdet förklarade att den bara gavs ut på engelska den 21 juli, sa hon besviket "men när kommer den på finska då?". "I mars", blev det torra svaret. Åh, vad jag tycker synd om den damen. Där har hon laddat och köat och gnuggat händerna av förtjusning för att hon ska köpa boken först av alla till sin avkomma, som skulle kasta sig runt magen på henne och gråtande ropa "mamma, du är bäst i världen, hur har du lyckats få tag på den här?!" och hon skulle bara småle och svara att "äsch då, mamma, hon kan hon! Sätt dig ner nu och öppna boken, så kommer mamma med bullar och rykande choklad." Så blir det ett sånt antiklimax.

Först hade jag missuppfattat historien, och trodde att det var en liten flicka som stod där med hammare och spargris och vädjade om den självklara rättigheten att få Harry på sitt modersmål. Då började jag nästan gråta för att det var så sorgligt. Nu är det sorgligt på ett annat sätt. Att hon har missat hela grejen, liksom, det är ju samma diskussioner överallt. Alla som skriver om att det är otroligt att finska/svenska barn blir så förtjusta i en bok att de med glädje kastar sig över 600 sidor på engelska. Och om hon visste att den släpptes just den dagen, hur hade hon missat hemlighetsmakeriet kring släppet? Trodde hon verkligen att den finska översättaren skulle få tillgång till boken några månader i förväg? Mysko.

juli 27, 2007

Hurra - hotelltofflor!

Mysig är ett nyckelord i vår familj. Och det här är en av definitionerna av det. En packe med Tintin, ett fräscht hotellrum och all tid i världen. Eller i alla fall fram till klockan nio.
Jag tycker om att ha kvar en uppskattning för det lilla i tillvaron, som att öppna ett skåp och säga "kolla, en extrakudde!" i stället för "varför finns det inget schampo?". Eller att titta ut genom fönstret och utbrista "vad högt upp vi är!" i stället för "typiskt att utsikten är över ett hål i gatan". Det är en guldkant som man inte får, utan tar. Skönt nog så verkar vi ha förmedlat den till våra barn också.

juli 26, 2007

Njennä!

Tänk vad modig man är när man är liten! Det kan väl inte bara handla om att man är lyckligt ovetande? Ettåringen åkte rutschkana själv för första gången, och jag fick bara hjälpa till en gång, sen slog hon undan min hand, drog tag i kanten och flög nerför. "Njennä!" sa hon sen. Det betyder "mer". Jag minns när jag skulle göra en volt från bassängkanten, och varenda sommar var det lika svårt att göra den där första volten. Men när den väl var genomförd, så var det ju inga problem att göra nästa, och nästa.

Det är ju rent halsbrytande aktiviteter man hängav sig åt, hur vågade man?! Jag säger bara en grej: Tarzansväng. Eftersom jag inte är säker på om det är ett vedertaget uttryck eller bara något sollentunianskt, så ska jag förklara: Klättra upp på en av stängerna i lekparken, gärna den högsta, och glid ner så att du hänger i knävecken. Gunga med överkroppen så att du får fart. När du har nått tillräckligt hög fart, släpp knävecken och landa på fötterna. Lätt som en plätt! (Nej, självklart gjorde jag inte det här själv, jag hade trots allt lite självbevarelsedrift. Däremot var min storasyster kungen över stora lekis, och svingade sig glatt från stång till annan till marken med rumänsk avslutning medan jag mest satt och tryckte uppe på taket till "trädkojan", där jag ålat mig ut genom fönstret, som om det skulle vara något slags bragd.)

Det roligaste som finns på teve är America's funniest home videos. Det finns inte mycket annat som visas som bubblar skratt i mig på samma sätt som det programmet. Och det allra roligaste är när vuxna ska göra barngrejer och det blir alldeles fel. Tjock tant på pytteliten rutschkana ner i bassäng - bassängkanten brister - asroligt! Pulkaåkning in i en snöhög, alternativt ner i en bäck, jag känner skrattet bubbla i bröstet bara jag tänker på det! Nån som är på gott humör och ska spexa lite för sina vänner eller sina barn, så blir det bara pannkaka. Det är omåttligt roligt.

Som i vintras, när första snön vräkte ner, och det var en sån där härlig utedag för hela trakten. Alla var i backen, men backen var lite för liten, så det passade sig inte riktigt att de vuxna skulle släppa fram sina inre leksugna femåringar... Det här struntade killen med toppluva i när han med dotterns stjärtlapp i högsta hugg tjöt "se upp i backen!" och tog fart. Jag såg liksom allt från att idén formade sig under tofsen till det katastrofala slutet, därför var det extra roligt att se vart den där entusiasmen ledde. Var gick det fel, liksom? För mig som sett hela processen var det bara en naturlig avslutning att killen rasade in i en grupp småttingar och verkligen slog undan benen för dem - de föll som käglor. (Självklart gjorde ingen illa sig, sånt brukar snabbt lägga band på komiken i det hela.) Men det var så roligt att se honom ragla upp med snö i halslinningen och toppluvan lite på sned och ursäktande borsta av småttingarna samtidigt som han försökte gömma ansiktet för föräldrarna. Jag ville nästan gå fram och skaka hand, tacka honom för en gott utförd sketch.

Så jag hoppas att någon var där i buskarna när jag skulle visa familjen hur man hoppar från en gunga, och flög rakt in i staketet (aj) efter ett ha studsat en gång på marken (aj). Det var inte läge att dra ett malligt streck i sanden med foten där inte. Ingen liten snorunge slår det där.

juli 25, 2007

Säg efter mig: Mamba

Man vet inte så mycket om Finland egentligen (bespara mig gärna standardfraserna ni kan på finska - när jag ler så där artigt betyder det mest att jag gillar ER, inte DET...). Skulle jag be vem som helst i Sverige att nämna några namn från den finska musikscenen, så är det väl The Rasmus, Nightwish, eventuellt Bomfunk MC och (ve och fasa!) M A Numminen eller Arja Saijonmaa. Jo, de finkulturella tillägger förstås Sibelius - nationalskalden! Men eftersom jag för åtta år sedan träffade en finsk kille och blev så där alldeles upp över öronen förälskad, så är jag ganska involverad i det finländska kulturlivet. Speciellt som en av mannens bästa vänner är Finlands Per Gessle (hm, det där testade jag för första gången nu, men jo, jag tror att det är motsvarande).

Så en sån här vägg trodde jag inte att jag skulle få se utanför Graceland, men varje gång vi kommer på besök hos Tero, tronar en ny guldskiva på väggen. Coolt!

juli 24, 2007

Visa mig ditt paraply, och jag ska berätta vem du är

Jag kan inte sätta fingret på varför, men jag tyckte det här var så gulligt. Konstmuseet i Riihimäki med alla allvarliga damer och herrar och sen i entrén står deras paraplyer och väntar på sina mattar och hussar. Jag kommer ihåg att det ofta stod uppfällda paraplyer på mitt jobb förut, (när jag jobbade på ett annat kontor), och jag smålog alltid lite när jag såg det. Det är så mycket mer charmigt än ett hopfällt geggigt paraply i en tråkig hållare. Stelt.

Det är också ett litet statement vad man har för paraply - färgglatt, reklam, svart, mönstrat eller med Nalle Puh. När vi träffades hade min man ett paraply som deklarerade "Finland - alltid en timme före". Det fick han från finska statens turistbyrå i Sverige efter att han skrivit dit och föreslagit sloganen som de tydligen redan funtsat ut. Men han är inte den som är den! "R - alltid en månad efter!" konstaterade han glatt. Själv har jag ett rött paraply, och ibland när jag står på en busshållplats så känns det nästan lite film-romantiskt, ungefär som att det ska vara något speciellt med mig cinematografiskt eftersom jag är den enda som lyser med en färg.

Jamen det behöver väl inte vara vardag jämt?

juli 23, 2007

Wherever I throw my hat - that's my home

Vi var där när de öppnade, faktiskt helt omedvetet. Det blir lite så när man har småbarn, man går upp, gör grejer, äter mat, lever och står i, och sen kollar man på klockan och den är redan...halv tio? Så därför var vi på Puuhamaa i Tavastehus vid öppningstid, trots att vi packat två småbarn och åkt från Helsingfors på morgonen. Det visade sig vara ett smart drag, så vi låtsades att det var planerat. Efter en hel dag av hoppande, studsande, badande, vattenrutschkanande, åkande, bråkande och skrattande, sjönk vi utmattade ner runt bordet hos vännerna i Tavastehus och vilade ut. Ja, inte barnen förstås. (Barn blir aldrig trötta, glömde jag nämna det?) Fyraåringen kom på en ny aktivitet att syssla med medan grillen tändes och vi svepte nästa nödvändiga Karhu. Han kastade sin keps upp i luften och skrattade pärlande, porlande när den ramlade ner (och ännu mer om han själv låtsades ramla samtidigt). Det här roade honom i en halvtimme, och efter att ha kastat i sig en korv ("det är säkert, jag är proppmätt") så var det kepstid igen. På kvällen var det nog ändå ganska skönt för honom att lägga sig, och vi pratade som vanligt om dagen och vad vi hade gjort.

"Vad var det roligaste i dag?" frågade pappa med förväntan i rösten, och undrade om sonen skulle säga den stora hoppkudden, att han åkte stora vattenrutschkanan eller kanske när han åkte den där attraktionen som snurrade ett varv runt när man tryckte på en knapp, så att han hängde upp och ner och skrattade...

"När jag kastade kepsen!" kom det blixtsnabbt från den rödkindade gossen.

Nåja, JAG tyckte i alla fall det var roligt att åka vattenrutschkana och landa på rumpan i 30 cm vatten. Definitivt värt en femhundring.

juli 22, 2007

Made in China

Ibland skojar man ju med Ikeas instruktioner, att det kan stå:
1. Se till att alla delar finns
2. Sätt ihop möbeln


Den här grävskopan importerades från Kina av svärmor och paketet öppnades raskt av en hoppfull fyraåring och hans entusiastiske pappa. Jag kände att de förväntade sig storverk, men det fanns en liiiiten liten gnutta tvivel i mannens blick när han försiktigt tryckte ut alla bitarna tillsammans med sonen och lade dem i en hög framför mig. Jag, som älskar lego och Ikea och pussel och ja, allt som ska byggas ihop eller plockas isär, gnuggade händerna av förtjusning och kokade en kopp te. Det kändes nästan som att jag tryckte in en lupp i ögat, så redo var jag. Så fick jag smaka på Made in China (och då menar jag inte teet). Här har kineserna gjort följande instruktion:

PLEASE READ INSTRUCTIONS CAREFULLY BEFORE ASSEMBLY
Ok, spännande! Tittar uppmuntrande på min son, som myser tillbaka och trycker min hand.
1. Please push out each pre-punched piece.
Jepp! Redan gjort (mannen nickar förnöjt och går till soffan och anser sig ha utfört sin del).
2. Before assembly, smooth the edges with the enclosed sandpaper.
Äh, hoppar vi över, va? frågar jag sonen. Han nickar konspiratoriskt och dyker tillbaka ner i papperet.
3. Get general idea of which pieces go where.
Jaja, vi fattar.
4. If a piece is loose, use glue.
What the...?! Vänder på papperet och kollar baksidan, tomt.
Det är här man tittar på sin son, som rycker på axlarna men ändå inte misströstar, för hans mamma klarar allt, och man suckar tungt och tar upp två av bitarna och sätter igång.

Och fyra timmar senare, när man lovat den lille ängeln att bygga klart till i morgon bara för att han ska somna, visar man stolt upp en fungerande träkonstruktion för halvsovande man och snarkande svärmor. Sen stupar man i säng och drömmer om hämnd på kinesiska bruksanvisningsskribenter.

juli 21, 2007

Speedos or bust!

När man är utomlands är det viktigt att ta seden dit man kommer, och försöka att inte göra bort sig. Jag har redan rekat hur man agerar i en offentlig bastu i saunalandet, så där är jag solid. Nu uppstod ett problem som jag inte råkat på förut. På väg in mot omklädningsrummen i Joensuus simhall, finns en skylt som inte bara uppmuntrar speedos, utan faktiskt uttryckligen förbjuder alla andra alternativ för herrar. Efter att ha brustit ut i ett spontant gapskratt och dragit fram mobilen för att fota (jag såg en sur finsk tant framför mig, som argt vickar på fingret åt shorts, och en glad finsk gubbe som gör båda tummarna upp för tajta blå speedos med röd och vit rand på sniskan), började jag fundera.

Eftersom jag tagit med mig en liten herre på fyra och ett halvt med nya badshorts som är älskade som bara en fyraåring kan älska ett par shorts, delade sig problemet i några delproblem:

a) kan detta passera för att han är barn?
b) kan detta passera för att jag är utlänning som kanske varken förstår finska, "yes/no", eller symbolik överhuvudtaget?
c) tydligen har simhallen både vågmaskin och ström - kommer jag att behöva väja för speedo-män för att undvika obehagliga upplevelser?
d) gäller detta kanske inte alls badshorts, utan shorts i allmänhet? Men vem kommer till bassängen rakt utifrån och hur tar de sig hem sen?

Det blev för många förvirrande alternativ, så jag bestämde mig för att köra påtår-tekniken. Ovetande tills någon knackar en på axeln. Det härliga med Finland är att man inte gärna pratar med främlingar i onödan, så det går att vara ganska fräck innan någon säger något.

PS. För den som undrar så lyder skylten: "Kom ihåg att shorts inte är badkläder"

juli 20, 2007

Håhå-jaja, annat var det förr

Ingenstans har jag sett björkar så vita som i Joensuu. Så jag tar en bild för att visa min mamma, eftersom jag känner på mig att det här är något som hon verkligen skulle uppskatta. Precis som att jag skulle visa nyinköpta skor för min granne Johanna, ett reafynd för pappa eller en riktigt bra bok för min syster Jenny. Så inser jag att shit, jag har blivit så gammal (eller ok, vuxen), att jag tycker det är mysigt med kort på naturen. Och i samma stund som jag inser det, inser jag också att jag inte har något emot att inse det.

Halleluja - nu åker vi till Kanarieöarna och fotar några rullar bilder där inte en människa stör! (Eller "rullar", förresten...? Shit!!)

juli 19, 2007

Alla vägar bär till...hm, var jag inte här nyss?

"Vet du, det är konstigt, men jag går aldrig vilse här!" utropade jag glatt till min man utanför svärfars radhus i Joensuu. "Jag kommer alltid tillbaka dit jag startade, det är liksom något jag känner på mig" (jag kände mig tydligen manad att fläska på med att jag skulle ha något slags intuition också - jag som aldrig hittar utan skyltar och karta). En timme senare ringer samma intuitiva geni men med lite mer skamsen ton. Svärfars första fråga efter hejet: "oletko eksynyt?" (är du vilse?) kom lite för snabbt och sved i stoltheten, men hur i all världen skulle jag annars fått se den här vackra viken av ån Joensuu, va? Va?!

juli 18, 2007

Nästan som på tivoli

Ibland kan en två meters rutschkana se farlig ut. I alla fall på kort.

juli 17, 2007

Film är bäst i hytten

Om det inte känns lockande med hysteriska bollkastande barn och föräldrar som inte har vett att varken ta av sig skorna (varför ska barnen ta av sig om de vuxna ändå går omkring och smutsar ner?) eller säga till sina kära kottar när de hoppar på mina kära kottar, då kan man i stället sätta på en film uppe i hytten. Film är bäst när barnen tittar, som man brukar säga.