augusti 31, 2007

Skumt, men kul

Jag vet inte om det fanns mer pengar eller färre regler eller bara berodde på något helt annat, men under tiden jag gick på dagis kom både polisen och brandkåren på besök. Polisen kom och visade upp bilen, och alla dagisbarn fick i tur och ordning åka med en sväng runt bussvändplatsen. Vi fick till och med höra sirenerna och anropa i radion. Alla ville bli poliser mer än nånsin.

När brandkåren kom till Vaxmora, sprutade de skum över hela gräsmattan utanför Bennys affär, och alla som ville fick prova hur det var att bada i skummet.

Nu för tiden är det inte lika roligt med skum i fontäner som när jag tog studenten, och det skum som flyter upp på badstranden känns ju bara äckligt. Men så är det - nya generationer tar vid. Och både fyraåringen, hans tvååriga kusin och hennes mamma tyckte den här fontänen i Hudiksvall var värd att stanna och titta närmare på. Och jag tyckte det ändå var värt ett foto.

augusti 30, 2007

Skönt med riktiga kompisar

Mina kompisar, fr v: Jack, Karen, Will, Grace.

Nu har vi sett alla åtta säsonger av Will & Grace, det betyder åtskilliga timmar framför teven, och det innebär också att både jag och min man tror att Will, Grace, Karen och Jack är våra kompisar på riktigt. Men det är ju skönt, för de där andra kompisarna (Rachel, Monica, Ross, Phoebe, Joey och Chandler) har ju inte hört av sig på hur länge som helst. Kanske ska söka dem på Facebook?

augusti 29, 2007

Kärlek kan gångras med två ibland

Tredje dagen på dagis, storebror är så stolt som bara en storebror kan vara. Och lillasyster är så glad som bara en lillasyster som får full uppmärksamhet kan vara.

augusti 28, 2007

Att våga ha tråkigt

Tidslukare.

I dag var jag på gympa med min fyraåring, och jag hade glömt att det, till skillnad från vår förra gympagrupp, var en sådan där föräldrarna inte fick vara med. Jag blev alltså hänvisad till korridoren i en typisk sim-/idrottshall, med sina tråkiga tegelväggar, skeva omklädningsrumsdörrar och unkna lukt. Dessutom med en gnagande oro i bröstet att han skulle tycka det var läskigt att vara själv där, med en massa barn han inte kände. Och dåligt samvete för att jag glömt bort det och alltså inte förberett honom.

Hur som helst - jag satte mig med en suck på den bänk där jag skulle tillbringa en timme och tittade åt höger på en pappa med pocket (smart), åt vänster på en mamma med studieböcker i ekonomi (effektivt) och längre bort såg jag en mamma och en farmor som småpratade (socialt). I dag var jag alltså varken smart, effektiv eller social, så jag drabbades av en stunds förvirring. Jag skulle nästan kalla det för en tillfällig panik - jag hade absolut ingenting att göra. Ingenting!

Det enda jag hade med mig var en nyckel. Därför tog jag upp den ur fickan och kastade den upp i luften för att sedan fånga den. Andra gången tappade jag den. Skramlet lät lite väl högt, och pluggmamman gav mig ett par arga ögonbryn, så jag hasade mig nerför korridoren samtidigt som jag vände mig om efter var tionde meter för att se om en ledsen fyraåring skulle komma ut.

Jag kikade in i stora hallen, där ett lag med handbollstjejer tränade. Det kändes lite lurkigt att stå där i hörnet som en annan smygkollare, så jag gick tillbaka ut i korridoren. Ingen ledsen kille. Vidare till receptionen, där jag såg att det börjat regna, vilket gav mig ett uppdrag: ta in cykelsitsens kudde. Done. Klockan i receptionen visade tio över fem.

Nu ska jag inte fortsätta tråka ut er med en vidare beskrivning av timmen, ni fattar. Men min poäng är att det är så ovanligt att inte ha något att göra att det blir en oerhörd stress när det händer. Kanske för att man inte kommer ihåg hur man gör, eller för att man tänker på allt man kunde göra om man var någon annanstans eller hade något annat med sig. Man kan alltid rensa bland sina sms, eller sortera kontakter, läsa en bok, eller lyssna på podcast eller musik, eller läsa en pissdålig gratistidning - vad som helst för att slippa sitta sysslolös!

Det kommer dessutom hela tiden fler och fler sätt att fylla sin tid med - är det inte nya prylar, så är det onödigheter som Facebook. Jag har bara varit med ett par månader, men känner mig redan ganska redigt stressad över allt som händer utan att man ens behöver göra något. Oj, min gamla mellanstadiekompis som jag inte har pratat med på 20 år har blivit vän med nån som heter Katarina. Intressant? Och en kompis till en kompis har jämfört mig med nån annan av hans kompisar och kommit fram till att jag är mer punktlig. Tack?

Kruxet är förstås att det är så roligt, särskilt för en sån som jag som älskar att hålla koll på vad alla andra håller på med, så man kan inte låta bli. Men som sagt - ganska meningslöst. Jag tror att jag ska begränsa min inloggning till en gång i veckan och i stället sätta mig och kolla på ett skevt element i stället. Stimulera fantasin lite. Är ni med?

Epilog: Fyraåringen sprang ut efter 45 minuter och var alldeles lyrisk över hur kul det hade varit. Han pratade om allt han hade gjort hela vägen hem, då han plötsligt frågade: "men mamma, vad gjorde du egentligen, när jag var därinne?".
"Jag väntade på dig."

augusti 27, 2007

Hej - hejååå!

Daredevil.

Hon är cool, vår 1,5-åring. När vi kom till storebrors dagis för hennes första inskolningsdag, stod hon otåligt och väntade medan vi hängde upp hans kläder och sprang sedan i förväg ut på gården och ropade "hej!". Sedan "hejåå!" och in igen till avdelningen, där hon kastade sig upp för rutschkanan som står där. Alltid noggrann, alltid försiktig, men också alltid modig och säker.

Själv var jag yr i huvudet i dag. När klockan blivit 18, hade jag i tur och ordning varit effektiv chefredaktör, lugn och ostressad mamma, fikande granne, professionell rekryterare och till sist odräglig dotter/svärdotter. Det kändes lite som "hej - hejåå!" på varje ställe, men det var en rolig dag. I morgon blir det rutschkana och lunch på dagis följt av en halv dags vanligt jobb. Livet är ganska intressant.

augusti 26, 2007

Sockersöta sanningar

...och så lever de lyckliga i alla sina dagar!

I dag är det exakt ett år sedan som vi stod framför Pastor Thomas L Johnson och våra familjer i The Little White Wedding Chapel och var alldeles tokkära. Det är ett år sedan jag fick en äkta man, och ungefär åtta år sedan jag för första gången pratade med min själsfrände i ett gammalt kloster i Bologna.

Dagen efter att vi pratat ordentligt för första gången, kom han fram till mig i bandana från lagövningarna, t-shirt med hål i och fortfarande lite på lyset sen festen kvällen före, och dråsade ner i stolen bredvid mig. När jag nervöst såg mig omkring för att titta om alla andra kollegerna iakttog oss och trodde att det var något på gång, lutade han sig fram mot mig och sa: "Du och jag ska vara ett team." Och så här i efterhand, ser jag att det var ögonblicket jag blev kär i honom. Efter en höst av chattande, lunchande och till slut pussande, visste vi nog båda att vi alltid skulle vara ett team.

Jag skulle kunna ägna åtskilliga sidor att beskriva hur smart, rolig, cool och snygg han är, men det jag älskar mest är att han hjälper mig att bli den människa jag vill vara.
Om jag tvekar, fegar, tvivlar, snålar, så pushar han mig, inspirerar mig att ta tag.
Om jag gråter, är arg eller upprörd, så lyssnar han och kommer med medhåll och lösningar.
Om jag är glad, bubblande, lycklig, så delar han glädjen med mig och förstärker den.

Ibland stannar jag upp och tänker att jag har sådan tur som får vara med honom. Och han har tur som får vara med mig. Ett bra team, helt enkelt!

Grattis på bröllopsdagen, hjärtat!

augusti 25, 2007

Suget efter kunskap och Frosties

Åh, så vackert?

Jag har inget emot fjärilar. På håll, alltså. Jag kommer ihåg när jag var liten och det vid ett tillfälle var information om fjärilar på baksidan av kårnfleksen, hur vackra jag tyckte de var! Jag lärde mig alla namnen och det är fortfarande från de där flingpaketen jag kommer ihåg mest om fjärilar. Nu har vi en stor buske med lila blommor utanför vår balkong, och jag har ingen aning om vad den heter, mer än att den kallas för fjärilsbuske. Nu ska jag berätta varför.

Varenda fjäril i Hägersten sommarcampar på vår balkong, och kommer gärna in för att ta en titt på lokalerna också. Nu är det så, att fjärilar är inget annat än en äckligt stor insekt i förklädnad. Lägg till det att den dessutom är fladdrig. Om en fjäril kommer in, är det svårt som sjutton att få ut den, och på flingpaketet stod det faktiskt att man inte får röra vingarna, då får den problem att flyga (jag vet, jag har sett med egna ögon hur tunt och förgängligt det där fe-pudret är). Så ena delen av mig är snäll och vill för allt i världen inte skada fjärilen, medan andra delen är äcklad till tusen och vill bara sätta sig ner och blunda med stängd mun tills någon annan kan komma och ta bort den. Därför får balkongdörren bara vara på glänt varma dagar då busken blommar. Och när folk som går förbi prisar den vackra busken och de fantastiska fjärilarna, då försöker jag att inte le för ansträngt (för vad är det för känslokallt weirdo som inte gillar de väna varelserna?)

Jag gillade när det var värt att läsa på flingpaketen. Om inte jag suttit där med filen och varit trött och haft tråkigt, så hade jag kanske inte vetat att lodjur heter Lynx Lynx på latin. Nu står det ju bara om fiber och att det inte är tillsatt socker. Tråkigt. Det kanske är sockerflingornas fel helt enkelt - informationen försvann när Frosties började smaka GRRRRRRRREAT!

(Jag kommer ihåg när jag såg Frosties för första gången - Y, som gick i och ur vårt lilla kompisgäng på gatan, svassade plötsligt en dag förbi oss med en påse sockrade flingor. Eftersom Y var lite svåråtkomlig och dessutom hade varit med i Lilla Sportspegeln en gång, så var vi ganska lättimponerade och lät oss bjudas. Det är enda gången som jag minns att jag kommit hem och sagt att jag ville ha något som jag sett någon annan ha.)

Nu är det sockerfritt som gäller, hur mycket de än försöker pracka på oss choklad- och sockerflingor genom att färglägga dem roligt med skojiga figurer, sätta dem i barnens ögonhöjd och locka med leksak. Mig lurar de inte, (så länge de inte börjar med faktarutor igen).

augusti 24, 2007

I nattlampans sken

I kategorin "Livets fantastiska vardagsglimtar":
så här mysigt ser det ut på vår balkong varje kväll.
Må sommarkvällarna dra ut på tiden!

augusti 23, 2007

Smaka på den du!

Min bror ordnade en öltävling, där man först får smaka på sex olika ölsorter och skriva upp hur man tycker att de luktar och smakar, och sedan få ett blindtest och identifiera varje sort. Svårt! Det är lite som jag skrev i går, att det är ganska svårt att sätta ord på abstrakta saker, och sinnesintryck sorterar in bland det svåraste. Eftersom jag vet att jag inte är särskilt bra på att skilja ut enstaka smaker ur en helhet (provat vin åtskilliga gånger med påvert resultat), så la jag ner ordentligt med tid på att lukta, smaka och beskriva. Ändå var det bara två jag prickade rätt - den ena som luktade gammalt kylskåp och kaffe och smakade dagstidning, och den andra som helt enkelt luktade och smakade som vinet Blue Nun (som jag för övrigt brukar tycka luktar snus). Det är helt enkelt lättare att fästa intrycken vid något som är så konkret som möjligt. Skriver man "sött", så är det svårt att jämföra med något annat, men om man skriver "sött som egna jordgubbar" så blir det lite lättare.

augusti 22, 2007

Vad är konst?

Vetgirig.

En av de roligaste bonusarna med att ha barn är att hela tiden bli utmanad och att få tillfälle att göra saker eller tänka tankar som man inte skulle gjort annars. I morse när jag satt på t-banan med min son och vi åkte förbi en märklig installation på en station, så frågade han "Vad är ett konstverk?". (Så här i efterhand låter det skrattretande mycket som en sån där fråga man inleder en grundkurs i konstvetenskap med, en sån fråga som ingen kan ge ett exakt svar på.)

Som så ofta när han frågar något, så börjar jag svaret entusiastiskt och kommer efter bara några ord på att det verkligen är svårt att förklara vad något betyder eller är. Inte minst för att det kan vara så olika för olika personer. Lägg till det att förklaringen måste vara på en fyraårings nivå. Jag började alltså att förklara att ett konstverk är något som en person gör och det kan vara nästan vad som helst. En tavla, en skulptur, ett legoslott eller något som man bara ställt på ett speciellt sätt.

Sen kom jag igång lite och förklarade (för honom och mig själv) att den som gör ett konstverk vill att andra människor ska titta och känna på det och tycka något om det. De kan tycka att det är roligt, fint, fult, äckligt eller tufft till exempel. Ett konstverk ska göra att människor känner någonting. Den som jobbar med att göra konstverk kallas för konstnär.

Efter den definitionen var han nöjd och konstaterade att hans legoskapelser är fina och äckliga. :)

augusti 21, 2007

Dags att glänsa


Snart ett år sedan bröllopet - på söndag firar vi vårt första jubileum! Jag kryssade genom Gallerian för att hämta ut våra ringar som vi lämnat in för en uppfräschning. Lite speciellt. Jag har fortfarande inte sett någon ring som jag tycker är finare och mer oss än just den vi valde.

I Gallerian kryllar det av pärmbärare. Alltså den sorten som man ser på 50 meters håll ladda upp ett leende och spärra vägen med ett "har du tid en minut?". Den sorten som får en att på 50 meters håll lägga in en lång sväng, låtsas rota i sin väska eller plötsligt vinka till en osynlig kompis och börja halvspringa. Vad tror de egentligen - klockan är 11.45 en vanlig vardag, och det finns bara en uppgift för nästan alla som cirkulerar: Mat. Eller nä förresten: Mat. Snabbt.

Om det mot förmodan finns lite tid över, inte vill man tillbringa den tillsammans med en säljare. It's wrong, I tell ya - WRONG! Samma sak vid femtiden precis innanför spärrarna i t-banan - vem har tid där? Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Alla blir ju bara irriterade, det är väl ingen bra förutsättning.

augusti 20, 2007

Sura och tråkiga människor

Tröstlöshet

Det är så himla surt när man springer fram till dörrarna på tunnelbanan, som stått där och väntat i fem minuter, så stängs de och tåget åker iväg framför en snopen uppsyn. Den där föraren hade tydligen inte någon särskilt bra dag.

Personalen på Tempo (från min bojkottlista) hade inte någon bra dag i dag heller. Jag var tvungen att lägga min bojkott åt sidan för ett nödinköp av mjölk, och tjejen framför mig hade handlat en barnmatsburk för sina pantpengar (självklart får man inte ut kontanter i den här affären, och inte heller får man betala med kort utan att det läggs på en avgift). Inte nog med att hon måste handla för pengarna, när det diffade två kronor mellan pantkvittot och barnmaten, var hon tvungen att tjafsa för att få ut pengarna! Inte klokt.

Men om man ska se det positivt, så har tågen börjat gå oftare nu igen. Och den där affären går nog snart i konkurs och ger plats för ett mysigt café, som jag ska driva.

Under tiden drömmer jag mig bort på Blocket, där det allt som oftast säljs ut espressomaskiner och inredningar från något konkursbo. Sånt som jag ska starta cafét med. Snubblar däremellan över en Moppe-/Mc hjälm i superbra skick, en Hamsterbur och läser fascinerat att Div. yngel skänks bort. Det är intressant med marknaden för uppdiktade figurer, som den 70 hunter med bra gear som lät spännande nog att klicka på. Tänk om man kunde göra liknande med verkliga livet... köpa och sälja kompisar, till exempel. Eller jobb... Fast jag vet inte vad jag skulle köpa. Jag kanske bara skulle försöka sälja en glad kompis till sura t-baneförare som inte har tillräckligt med livskvalitet för att spilla över lite på andra.

augusti 19, 2007

Lite mera Åland

"Vi har en verkligt fin tjänst åt dig, du ska få ett helt eget 'honorary consulate'! Och inte nog med det - det ligger på en exotisk ö där du inte ska bli förvånad om du promenerar ner till hamnen och stöter på beachvolleybollspelande brasilianare."

"Tack! Schyst! Jag som trodde ni ville bli av med mig!"

Några veckor senare på Tysklands konsulat i Mariehamn:
"Greta, jag har en obehaglig känsla av att vi blivit lurade...?"

Den som öppnade Ålandstidningen i fredags kunde läsa denna skrämmande notis:

Störande samtal från mobiltelefon
HEMFRIDSBROTT En person i Mariehamn har fått ett antal störande samtal från en mobiltelefon.

End of story. Det är sant!
Så det händer alltså grejer på Åland - tro det eller ej.

augusti 18, 2007

Padam-bam-bada-bam-bam-ATJOO!

Obs! Bilden är ett montage. Är fotona också montage?

På en anslagstavla i Mariehamn hittade jag de här affischerna som föranledde mig att ta fram kameran och fascineras. Har dessa så uppenbart arrangerade bilder verkligen suttit där sedan 1983, som motiven och bildkvaliteten antyder?

På affischen till vänster har de klätt upp en sjuttonåring i kostym, ställt honom bredvid en medelklassförortsfarsa och kryddat det hela med en tjej på mc. Vågat! Dessutom har man arrangerat hela gänget framför en byggplats. Vi bygger framtiden! Kostymvalpen, mc-bruden och den goa farsan. Det är vi tillsammans. Åland.

På affischen till höger ser vi ett annat grepp. Det mångkulturella Åland ger lika mycket plats åt mörkhyade som åt knätofsgäng. Här är man inte knusslig!

Apropå kultur - har ni hört det här bandet? Inte? De är tydligen "The nr 1 classical heavy rock band in the land".


augusti 17, 2007

Vippidoppelido!

Österrike möter Brasilien i en rafflande strandmatch.

Gruppspel i världscupen i beachvolleyboll och alla som är någon på Åland var förstås där. Det bjöds på VIP-klocka, VIP-snacks, VIP-drink, VIP-buffet och VIPs så var vi på VIP-terrassen och flashade våra kort. Det är ett mysterium hur beachvolleyboll har blivit en OS-sport, men jag antar att det har bjuckats på VIP lite åt höger och vänster även tidigare. Hur som helst så var det roligt att se, och riktigt spännande semifinaler. De påstår att damernas minimala bikinibyxa har att göra med att det ska vara lätt att borsta av sanden, men jag vet i fasen… Det ser jätteobekvämt ut, och måste ju kräva en del förberedelser. Dessutom verkar det inte som att herrarna har några problem med att borsta av sanden från sina lite mer rimliga brallor. Aja, skitsamma, de får väl ha trosorna i rumpan vad mig anbelangar. Nu ska jag återgå till att vara väldigt viktig.

Nostalgitripp


Om ni undrar var de har hamnat, Sveriges offentliga papperskorgar från 80-talet, så har ni svaret här. Åland är all about återanvändning!

augusti 16, 2007

Att ha kaksmeten och äta upp den

It's alive!


Dagens namn var stress. Är inte det här en perfekt bild för att illustrera den där känslan av att ha jättebråttom och varenda liten grej som inte går enligt planerna blir till ett asjobbigt hinder? Vad i hela friden är det frågan om, när ingen sladd någonsin håller sig slät och fin och otrasslig? Är de som små hustomtar, som börjar leva och dansa avancerad disco så fort man har rullat upp dem fint och lagt dem ifrån sig? Jag blir alldeles tokig! Säg till mig när någon har uppfunnit en sladdvinda på mobiler, ungefär som den på dammsugaren. Jag skulle lätt ta en telefon som var några centimeter större för den sakens skull. Snillen! Jag åberopar er igen!

Allt det här hinner jag tänka och uttrycka i ett samlande "men vafaan då!" när jag står i hissen, tar upp datorn ur väskan och samtidigt balanserar telefonen, lunchlådan och sladdjäveln. Visst är det nästan lite härligt att jobba under stress, men för mycket stress leder till sällan till några geniala beslut, snarare blir det fjantiga val. Det är faktiskt ingen trådlös mottagning i hissen. Det tar faktiskt bara en halv minut att åka upp till fyran, och det går säkert snabbare om jag väntar med att ta fram lunchlådan till kylen tills efter att jag har lagt ifrån mig allt annat. Men löjligt nog så ramlar jag ut ur hissen med allting jag packat så omsorgsfullt på morgonen i stället i mina händer. Och kommer försent till mötet.

För sju år sedan, när min lillasyster var 11 år, skrev hon en lapp till mamma för att hon skulle låta bli att stressa. Den är helskön och bestod av tre punkter. Här är de två sista:

  • Försök inte göra allt på en gång, du kommer ändå att ångra dej.
  • Gör det du hinner, det du inte hinner, skit i det.

Det kan knappast sägas bättre än så. Lite som när hon skrev ner ett recept på chokladbollar till mig, och avslutade det prydliga receptet med en liten disclaimer:
För att göra det godare, skit i kaffet och ta inte så mycket havregryn.

Jag såg det framför mig, en liten tjej som kommer hem från skolan och blandar ihop allt gott hon kan hitta i skafferiet och bara goffar. Så tror hon självklart att jag vill göra samma sak. Sötnosen. Men det är klart, jag har nog haft min beskärda del av goffande jag också. Liksom de flesta andra sa jag också när jag var liten att jag minsann skulle göra en hel kaksmet och bara äta upp den, så fort jag blev vuxen och fick bestämma själv. Men jag har också gjort det. Måååånga gånger. Det är fortfarande godare än själva kakan, så det så.

augusti 15, 2007

Tack för det, snillen!

"Cross the roundabout, second exit."

Det var en överdrivet brittisk röst som guidade mig till Märsta när jag skulle hälsa på farmor i dag, med ett sånt där uttal som man bara måste härma efter varenda anvisning (ja, det kan vara jobbigt i längden).

Ända från att jag var liten har jag velat ha en karta där en liten röd prick visar exakt var jag är. Vad lätt det vore att hitta! I dag har jag en navigator. När jag var liten drömde jag också om att alltid kunna ha en kamera med mig, utan att behöva släpa på den. Min tanke var egentligen att jag bara skulle blinka, så det blev ett foto, men mobilkameran stämde ändå ganska bra in på önskningen. Nu väntar jag på att något snille ska uppfylla min tredje barnönskning: möjligheten att teleportera sig dit man vill.

augusti 14, 2007

Speedos igen!

Jag fann tre fel, det finns säkert fler.

I skvallertidningarna roar man sig ofta med att jämföra bilder på kändisarnas kroppar, och spekulera i utvecklingen. Standard är förstås smal = snyggt, tjock = fult. Men kan det verkligen bara vara jag som tycker att Arnies kropp är coolare som mjukbullig 60-åring än som hårdbullig 30-åring? Om jag får tycka något mer, så hoppas jag att han fortsätter att bära upp årsringarna som en man, men dumpar sina speedos.

augusti 13, 2007

...cause Texas can mess you up!

Seriously. Don't do it.

När jag skrev mitt blogginlägg i går, blev jag inspirerad att leta upp den tjocka plastmappen med reseminnen från vår bilresa i USA, och hittade där den här plastpåsen. Hur muckig får man vara?! Plastpåsar, broschyrer, muggar och bildekaler - allt pryddes av Texas fyndiga slogan. I USA har alla bumper stickers, och det går förstås trender i dessa klistermärken, liksom i allt annat. Runt skolavslutningarna är det tjusigt att åka omkring med en dekal som säger att My daughter graduated from Virginia Tech, och när vi var i USA senast var det poppis att meddela världen att I support our troops.

Det påminner mig om när det var inne med små runda pins, (fast det hette broscher då). Jag gick glatt omkring med alla möjliga budskap, ju fler desto bättre. Bland mina broscher på väskan i mellanstadiet fanns bland annat Atomkraft - nej tack!, Atomkraft - ja tack!, Rör inte min kompis och Bevara Sverige Blandat. Den finaste var Rör inte min kompis-handen i svart med cerisa konturer. Nu ser man mest broscher på svarthåriga, strumprandade ungdomars mupptygsväskor, och inte vet jag vad de har för budskap.

Kanadensare gillar också pins - de strör sådana omkring sig i någon sorts vänortsvälvilja (kanadensare och norrmän är de mest lätt identifierade ute på tågluff i Europa - de har en generös attityd med sin flagga. Den ska vara på mössan, ryggan och helst på alla människor de träffat under resan också).

augusti 12, 2007

Vad har en bro och poker gemensamt?

Gissa var?

Vi fyra som spelade Stockholmsspelet i går kväll var från Helsingfors, Luleå, Boden, och Sollentuna, men vi fixade det riktigt bra. I en del av spelet ska man identifiera kända byggnader eller ställen i Stockholm från en liten bild, och det är överraskande svårt att placera, även ställen som man går förbi varje dag. Man borde helt enkelt titta upp mer. En satte jag direkt i alla fall. Här ovan är en nästan exakt kopia, som jag tog för en vecka sedan när jag cyklade hem från jobbet.

Sällskapsspel är väldigt roligt och det är tyvärr alldeles för sällan som det blir av att vi spelar, fast jag verkligen älskar det. Vad jag minns, så spelade vi nästan varje fredagskväll (som förstås aldrig kallades annat än "myskväll") när jag bodde hemma: Monopol, Bondespelet, Budget, Gangster, vanliga kortspel och förstås Trivial Pursuit. Det finns få tillfällen som jag skrattat så mycket som när jag spelar Pictionary tillsammans med familjen på julen, och när min man och jag åkte till New York första gången för att sedan bila genom USA, var det första vi köpte ett Scrabble. För att det ska bli något sånär rättvist så spelar vi det alltid på engelska, vilket kan leda till fattiga ord och långa betänketider, men ibland också väldigt kreativa lösningar.

Det är inte alltid man tänker på det, men de roligaste spelen är ofta ganska beroende av att man har samma kulturella och språkliga bakgrund. Det är inte helt lätt att vilja vråla ut vad man tror sig se på Pictionary-teckningen, men i stället vara tvungen att först hitta översättningen till finska. Och det är tröttsamt när det hela tiden kommer TP-frågor om Ulla-Bella eller vilken staty som står på någon liten ort i Närke, när man inte har vuxit upp i Sverige. Förmodligen är det därför som poker är så stort, det behövs inga ord. Bara en kortlek med internationella symboler, ett regelverk som alla kan och waaaaay too much time on your hands.

augusti 11, 2007

Jamen, de kan ju inte ha fel!

En härligt mystisk jordkällare, vackra torpblommor och
12 757 885 320 fästingar med respektive myggkompis.

augusti 10, 2007

Två hål i marken


Ungefär hit fram susade jag i vad som kändes som 70 km/h på min cykel, men som förmodligen var närmare 10. Sen var det självvalt tvärstopp i stället för att drämma rakt in i stängslet (coolt svart streck efter cykeln som skulle gjort vilken tioåring som helst avis). Det var visst ett tag sedan jag cyklade ner till Västertorp. Lekparken är halverad, fotbollsplanen borta och ett fult barackdagis har smällts upp där det tidigare var en skön nedförsbacke till simhallen och tandläkaren, dit jag var på väg i dag.

Tänk när de där unga paren var här för några månader sedan och höll om varandra och myste över sitt blivande nya hem. "Där kommer vår dotter att spela fotboll och där i gläntan kan sonen jaga duvor och här på slänten - här kan vi ju ha picknick på lördagsförmiddagarna!" Sedan blir det ju en tråkig överraskning när man kommer med sin filt och boll och upptäcker att allt det där plötsligt ligger under grunden på det nya huset.

Det byggs för mycket på fel ställen. Det kommer inte att bli roligare att åka till stan på morgonen (vare sig med bil eller t-bana) när det bor några tusen fler på exakt samma ställe. "Tag plats - dörrarna stängs" är redan nu en hotelse på morgonen när jag åker till jobbet/dagis. Livsfarligt.

Gnäll, gnäll! Vad roligt i alla fall, att alla vill bo precis där vi bor - det är ju det bästa stället, det har vi upptäckt för länge sedan!

augusti 09, 2007

De kallar mig...eh...hm....ja

Just köpt en Situation Stockholm. Way to go, Bollmannen!

Det är trevligt med original, det gör att en storstad inte ändå känns för stor. Det finns ju de som alla känner igen, som världens största skägg - Shortsmannen i Stockholm som bär shorts oavsett väder. Eller Sminkdamen där vi bodde förut i Tölö, som hade galet mycket smink och alltid verkade dyka upp precis bakom axeln när man kom ut från Alepa med matkassarna. Sedan finns det halvdoldisar som Bollmannen, som står exempelvis på Sergels Torg och kastar en fotboll rakt upp i luften för att sedan fånga den igen, lufsa tillbaka till utgångsläget med blicken i marken, ungefär som fotbollsspelare vid avblåsning och sedan repetera proceduren igen. Allt detta till musik från en liten bandspelare som alltid hänger med.

Jag har alltid velat se bakom kulisserna, hur de förbereder sig för dagens bravader. Därför blev jag ganska upphetsad när jag oförhappandes gick förbi Bollmannen där han stannat vid en bänk för att ordna med sin fotboll och bandspelare. Spännande! Och definitivt värt att föreviga och fundera över. Vad fanns det mer i väskan? Nya tricks?

I Sollentuna fanns en man när vi var små, som faktiskt inte hade något smeknamn vad jag vet, men alla visste i alla fall vem han var. Han hade en lång svart kappa och pratade hela tiden. Allt som kom upp i huvudet, lämnade också läpparna, vilket kan vara ganska skrämmande eftersom man kan få höra en del obekväma sanningar från sådana personer. En gång när jag kom springande från pendeltåget så stod han vid botten av trapporna, och när jag rusade förbi hörde jag honom ropa: "Spring du! Stjärtkvinna!" och det var så fruktansvärt roligt att jag fortfarande skrattar bara jag tänker på det. Stjärtkvinna! Jag tar det som en komplimang.

augusti 08, 2007

Den mörka maskulina armén

Det blev ju dödskallar ändå. Och det gick hem.


Tänk om jag skulle säga precis som det var till min son, vad skulle ansvarig på H&M/KappAhl/Lindex/valfri annan barnklädesaffär egentligen känna i djupet av sitt hjärta av en sådan konversation?

Mamma: Jag ska köpa nya shorts åt dig i dag, vilken färg vill du ha?
Fyraåring: Ja! Röda...eller gula...eller gröna..........eller blåa!
Mamma: Men du vännen, i vår kultur är det inte brukligt att pojkar har färgglada kläder. Du får välja mellan de här färgerna: brunt, svart eller militärgrönt. Färger är för flickor, det vet du väl? Men lite dödskallar vill du väl ha, sånt får inte flickor ha alls. Eller en drake? Motorcykel?

Argh.
När man kommer över storlek 86 är dessutom tjejkläderna så tillsnofsade att det blir svårare att rädda sig in på den avdelningen för lite färgklickar till pojken. Dubbel-argh.

augusti 07, 2007

När jag blir stor...


Vissa är beroende av Hemnet, andra går igång på Blocket. Själv har jag alltid tyckt det är roligt med teknik och med jämna mellanrum suktar jag över utbildningskataloger och drömmer om mig själv i något slags labbrock eller i alla fall med något finlirsinstrument som är lite mer avancerat än en skruvmejsel i handen. Men varenda gång jag hämtat en packe kataloger och praliner och drömt mig bort, så kommer en elak liten grej som kallas tekniskt basår med en nål i högsta hugg och sabbar den där fina bubblan.

Det tar verkligen emot. Ska jag vara tvungen att läsa in ett helt år för att ens kunna börja på en tre- eller fyraårig utbildning som jag inte ens vet är rolig, för att sedan kanske få ett jobb som jag inte heller vet om det är varken roligt eller spännande? Dessutom - kan det verkligen vara möjligt att de där naturnissarna på gymnasiet fick ett helt års kunskap i bonus? Nähädu.

Hur som helst, så är det en dröm som får hänga med ett tag till, i alla fall tills jag har försökt få mina små kottar att intressera sig för tekniskt program på gymnasiet. Om jag misslyckas eller tycker det är tråkigt, så finns ju alltid min andra karriärsdröm att luta mig tillbaka på. Postsortering!

augusti 06, 2007

Datorn bedrar sömnen

Mac - ett lätt sätt att umgås.

I dag var jag egentligen lite för trött för att ta fram datorn, men uppiggad av att godnattläsningen gjordes på balkongen och övertygad om att jag inte ska låta tröttheten bedra roligheten, blir det ändå en liten blogg i kväll. Det är dessutom väldigt mysigt att sätta datorn på kudden, nästan lite ficklampa-under-täcket-förbjudet.

Du vet inte vad trötthet är förrän du har sovit (kanske "tillbringat natten" är ett bättre uttryck) med ett sjukt barn. Ettåringen blev förkyld i går, och det bökades, svettades, gnälldes och snurrades, och till råga på allt hördes plötsligt ett *fump* och en halv sekund senare ett illvrål, när hon bökat sig ur sängen och landat på pannan (av blåmärket att döma).

Som tur är så beter sig barn, till skillnad från oss stackare, aldrig sjukare än vad de är. Det var därför en solig och listig liten tjej som vaknade i morse och charmade bort minnena av en fruktansvärt jobbig natt. Håll tummarna för den här natten, klart slut, logga ut.

augusti 05, 2007

Älskade kaos

Kungligt besök när Carl Philip lägger till.

Det var så länge sedan jag var på en svensk strand att jag knappt kommer ihåg hur man gör. Nu menar jag alltså att gå till en strand och sedan hänga där halva dagen, som jag gjorde med familjen när jag var liten eller med kompisarna på sommarlov från högstadiet. Det var alltså premiär när lilla familjen följde med grannarna till Mälarhöjdsbadet, och jag försökte att pussla ihop packningen genom att kombinera simhall, picknick och barndomsminnen. Resultatet blev ganska bra, jag kom både ihåg singoallakex, vatten, badkläder och filt. De två väskorna blev så fulla att vi var tvungna att ha dem på magen under cykelturen, men det var väl värt att cykla - den som aldrig cyklat längs med vattnet från Örnsberg till Mälarhöjden har verkligen missat något vackert.

Det börjar alltid bra: filten bres ut slätt och fint (bort med eventuella kottar under!), skor tas av, saft plockas fram, badbyxor sätts på en pojke som är så ivrig att han rivstartar så fort hans andra fot nuddar marken. Sedan säger jag följande: "Akta muggen! Inte där! Torka fötterna! Inte på...åh...äh...fan." och filten är saftig, lerig, skrynklig och jag står upp på ett hörn och kämpar för att inte vara ett jobbo. Ibland tycker jag så synd om mina barn för att jag är så allergisk mot kladd och oordning, så jag försöker verkligen att ta det med en klackspark och anstränger mig för att inte föra vidare något annat än ett sunt ordningssinne som får dem att må bra.

Jag blir bättre och bättre, numera tar det inte mer än några minuter innan jag har lagt band på min iver att rätta till. Så jag sätter mig rakt på en geggig fläck och säger högt (mest för min egen skull) till min man att "vi kan göra så att vi håller handdukarna rena, men det gör ju inget att filten blir smutsig". (Lät det ihåligt? Märkte han något? Såg han att jag gömde barnens kläder i en väska, plockade fram en plastpåse för frukten och att jag flyttade våra skor en halv meter från filten?)

Egentligen är det rätt kul att typerna på stranden är samma som när jag var liten, jag har bara bytt plats själv under åren. Jag började i vattenbrynet, där min dotter samlade sand i dag. (Stoppade lite i munnen, tog lite med tillbaka till filten.) Sen flyttade jag lite längre ut där min son låg med simring i dag, vidare till där tjejerna står på händer och ligger i tills läpparna är blåa. Sen tillbaka till stranden där de lite äldre tjejerna ligger och solar, och rätt in i skuggan där jag satt i dag. Jag kan titta på var och en av dem som jag snubblar över på stranden och tänka "vad skönt att jag inte är där i livet", (särskilt när mina barn kutar rakt över deras filt och stänker sandblandat saltvatten).

I stället trivs jag att jaga runt min geggiga filt och lösa allt pyssel som uppkommer under de timmar vi är där. Det är klart att man kan kasta längtansfulla blickar då och då mot den där svalt eleganta tjejen i stråhatt som ligger under björken med en astjock bok som hon vet att hon kan läsa ut i kväll, eller i natt om hon har lust. Men när jag längtat klart, vänder jag leende tillbaka blicken till vårt älskade lilla kaos, och vet att jag vill vara precis här, precis nu, med precis de här människorna.

augusti 04, 2007

Syskonfrukost

Para ihop svaren på frågan "Vilket är årets mest underskattade ord" med rätt person ovan (ignorera hang around members i bakgrunden och hang-on member i famnen):

snille - skandal - solidaritet - fantastiskt

Sätt sedan in i ett sammanhang (som de brukade säga på svenskalektionerna i mellanstadiet) och börja använd mer!

augusti 03, 2007

Med fötterna på jorden

När Hannes är på landet med morfar och ser en älg, säger han "ja, och kolla här - en snigel!!!". När Hannes är på lekland en hel dag, är hans high att kasta sin keps upp i luften. Och när Hannes följer med pappa och träffar Cup Keeper för Stanley Cup, så är det mest lådan den fraktas i som han är intresserad av. (Undrar om det är första gången någon frågar om han snälla, rara kan få låsa lådan, i stället för att be om att få röra bucklan?)

Men han ställde i alla fall upp på foto, och om femton år kommer han förmodligen att inte fatta hur han kunde hänga så där nonchigt på Mr Stanley. Och om tjugo år kanske han håller den över huvudet.

augusti 02, 2007

Från Söder Mälarstrand till Mexiko med farfar i tankarna

Så här vackert är det när man cyklar till jobbet längs Söder Mälarstrand. Och alltid fastnar en låt i hjärnan när jag cyklar där:

Vi lossar sand
ibland
på Söder Mälarstrand
Vi lossar hela dagen
vi var minst femton man
som lossa' sand
ibland
på Söder Mälarstrand
Vi lossa' hela dagen
vi var minst sexton man
som lossa' sand
ibland...


...och så vidare. Den sjöng farfar för mig och min syster när vi var små, och den dyker fortfarande upp lite då och då. Min farfar var en väldigt speciell farfar, och en dröm för barnbarn. Hans specialitet var att fantisera fram lekar och sagor, och han levde sig så in i dem att jag tror att han själv ibland hade svårt att veta var verkligheten tog vid. En gång missade vi middagen för att vi åkte kanadensare i den lilla sjön på landet utanför Norrtälje, och vi var tvungna att ligga kvar inne i vassen för att inte den andra indianstammen skulle upptäcka oss.

En annan gång hittade han på en vattengud som hette Naaga och som försökte dränka alla som badade i poolen på sommarstället i Benidorm. Han kunde hålla andan länge. När man minst anade det dök han upp, denna två meters alltid grymt solbrända man, frustande och spottande och drog ner en förtjust tjutande unge under vattnet. (Under en av hans senare Afrikaresor köpte han med sig en askkopp i form av en svart orm med sju huvuden som kallades Naaga av befolkningen. Det märkliga var att den också var en vattengud.)

Farfar hade världens bästa sagoberättarröst, och när min syster och jag sov över, läste han högt ur Tusen och en natt eller Astrid Lindgrens sagor. Det spelar ingen roll. Spelar ingen roll i Skymningslandet hör jag hans mörka, lugna röst inuti mitt huvud när jag läser om herr Liljonkvast för min egen son. Den rösten var också praktisk när han skulle lugna sina små patienter, däribland oss. Jag har aldrig varit rädd för sprutor när det varit farfar som gett dem. Jag kommer ihåg när vi skulle resa till Thailand, jag var fjorton år och lite skraj för att någon hade sagt att gammaglobulin-sprutan gjorde så ont. "Anticipation - vet du vad det betyder?" frågade farfar, och innan jag ens hann tänka klart, så hade jag klarat sprutan utan problem.

Jag skulle kunna berätta hundra historier om farfar, men jag avslutar här, med det enda råd han gav mig och min man när vi skulle åka till Yucatán. Efter att tyst ha lyssnat när vi berättade om resan, reste han sig och kom snart tillbaka med en liten lapp. Läs och begrunda, och kom ihåg om ni någon gång åker till Mexiko:

augusti 01, 2007

They call me mellow yellow


Så här skulle jag se ut om jag hette Jessica Simpson. Tur att jag inte gör det. Hur skulle du se ut som gul?