juni 27, 2009

Déjà vu all over again

Skyskrapa i förorten.

När jag var liten, så var Sollentuna kommunalhus det högsta hus jag visste, jag tänkte alltid på det huset när någon talade om skyskrapor. Jag minns en gång att jag pratade med mamma om att det verkligen såg ut som att huset föll ner på mig, och hon förklarade hur det kunde bli så för att molnen däruppe rörde sig. Det var en sån där aha-upplevelse som man inte glömmer, när man plötsligt förstår hur något funkar. Såna är härliga att få vilken ålder man än är i.

Från den tiden och fram till nu har jag inte varit i Sollentuna Centrum speciellt ofta, men varje gång jag kommit dit, har jag stått vid sidan av det kommunalt orangea plåthuset och svajat lite. I går när barnen och jag var på cykelutflykt, och stannade för en korv på Flasses, (precis som för 20 år sedan?), så frågade Hannes mig vad det var för hus, och om det var det högsta i Sverige. Underbart.

juni 14, 2009

Synvilla


Späckat i Skåne

Linköping 14.12: ett halvt steg utanför vagn 5 mot Stockholm. Nervöst!

Åttio släktmedlemmar, runt 30 färdiga flyttkartonger och sammanlagt sju timmars tågmys i helgen. Här är bilder från Åhus vackra strand!

juni 10, 2009

Livet pågår medan vi fotar

Rutinerad skolpojke som älskar både sommarlov och skolan.

Ett läsår är till ända. I ett år har Hannes flugit upp ur sängen på morgonen och sett fram emot att gå till skolan. (Själv trodde jag aldrig att jag skulle orka morgonflängandet så här länge, måste jag erkänna.) Han är jättestolt, jätteglad, och förväntansfull, precis som det ska vara.

I måndags när jag kom ut från bussen till skolan, så hängde det kläder på streck mellan trafikskyltarna. Då tänkte jag att det vore kul att bara lägga ett foto av det på bloggen, utan kommentar. Särskilt som det känns som att jag har så himla lite tid över till någonting just nu, inte minst att blogga, trots att jag tycker det är så kul. Tyvärr hade jag också så himla lite tid över, att jag inte ens kunde ta mig tid att stanna tio sekunder för att fota. (Här är någon annan som gjorde det i alla fall.)

Samma eftermiddag, när jag gick till dagis från Odenplan, såg jag en annan rolig scen. En man i gubb-beigea, raka kläder stod ungefär två meter från ett skyltfönster, med armarna hängande rakt ner, blicken vänd lite uppåt. När jag kom närmare, såg jag att det stod en kille innanför skyltfönstret och gestikulerade vilt, som om han försökte kommunicera något. Det var liiite för trångt därinne, så hans nästipp var lite tillplattad. Jag såg på den rufsige, plattnäste killen innanför glaset, och sedan tillbaka på navelpillaren framför fönstret, och det var oerhört komiskt. Stressade förbi fönstret, och ögonblicket var borta.

Dagen efter sprang jag genom regnet från dagis, och stannade vid övergångsstället vid Odenplan. På andra sidan gatan stod en man i kostym, med allvarlig min. I hans ena hand fanns en brun portfölj. I andra handen höll han sitt paraply. Ett rött paraply med svarta prickar och två små svarta öron på toppen. Ett nyckelpigeparaply! Underbart.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Kanske att det finns roligheter överallt, bara man håller ögonen öppna? Eller att man inte ska ödsla tid på att fumla med kameran, när det går så lätt att återkalla minnet och le åt det i stället? Att Odenplan och Fridhemsplan är knasiga ställen? Vet inte. :)

juni 07, 2009

Söndag i Stockholm och dess förorter

På väg ut på Djurgården för den årliga syskonfrukosten på Hasselbacken. Älskar min nya mobilkamera!

Stockholms vackraste byggnad.

Solbänk på Norr Mälarstrand.

Glada barn vid hemkomst.