Itsy bitsy teenie weenie

I och för sig, men vad gör två timmar i ett provrum för din självkänsla?

När man går in i affären och möts av en sån här skylt, så tänker man "vilken bra deal". Det låter som en bra deal. Det ÄR en bra deal. Men den kostar, och du betalar i svett, tårar och självkänsla.

Det börjar oskyldigt, jag plockar med mig tre underdelar och tre överdelar, något sånär matchande. "Mix and match!" tänker jag förnöjt, och drar för den där gardinen som har en liiiten glipa på varje sida, som manliga turistande provrums-smsare med skånsk eller göteborgsdialekt kan kika in i då och då. (Provrumsglipa - stress är ditt namn!)

Efter en timme har antalet delar i provhytten vuxit till en absurd mängd, och jag vet inte längre vad jag har provat, ska prova, har förkastat eller eventuellt kan tänka mig att köpa. Vid det här laget vore jag inte Jessica om jag inte började jobba efter ett system, och efter det går det lättare. Jag gnolar till och med för mig själv.

Nackdelen med att vara på bikinijakt ensam är att allt måste på igen för att hämta nya färger och storlekar. Fördelen är att man kan messa sin älskade provrums-smsare och rapportera om utvecklingen med bilder, och få tillbaka glada tillrop och smileys i stället för suckar och grymtanden. Varför uppfinner ingen ett rörpostsystem där man kan beställa in en annan storlek eller färg genom att blippa EAN-koden? Det går bra med en springande sommarjobbare också.

Efter två timmar är prövningen över, då har proffsshopparen skilts från lördagsflanören och jag har slagit rekord i på- och avklädningar under samma dag. Jag går ut med tre bikinidelar, varav en som jag inte ville ha. Men just den delen var gratis.