december 22, 2011

Släpp mobilerna loss, det är nyår


Ingen orsak till panik.

Jag knotar på med mina nyårslöften, och jag vet vad nyckeln till framgång är. Jag är egentligen ganska bekväm av mig (ok, VEM sa lat? Var det du? Du? Hrmpf...) så jag vill inte ha ett löfte som jag vet att jag måste ändra min livsstil för mycket för att kunna hålla. Mina nyårslöften är till för att jag ska må bättre i vardagen och för att jag också ska bli en bättre människa att hänga med. (Bekvämt nog så bestämmer jag själv vad som gör mig till en bättre människa.)

Förra årets löfte gick riktigt bra, jag var på skolavslutningar utan att kolla mejl eller stressa därifrån och jag var på jobb utan att ha dåligt samvete över att jag borde umgås mer med familjen. Nu är det dags att börja jobba på 2012, och nu jäklar måste vi ta tag i det här tidsslöseriet. Jag är riktigt taggad nu, har till och med tjuvstartat! Så här kommer det: Reclaim the brain!

2012 Outsourca tillbaka mobilen till hjärnan. Strategi: Öva upp korttidsminnet genom att komma ihåg nummer och påminnelser. Använd tidningskorsord i stället för spel som tidsfördriv och fortsätt vårens mattepluggande.

Vem är med?

Tidigare nyårslöften:

2011 Stå fast vid beslut och inte ångra att jag är på ett ställe men borde vara någon annanstans också.

2010 Sluta ta åt mig av andras humör, jobba med att kunna skilja på vad som har med mig att göra, och vad jag inte kan göra något åt.

2009 är att bli bättre på att uppmärksamma födelsedagar - ringa, skicka kort eller på andra sätt fira den som har en speciell dag.

2008 Bli bättre på att visa för folk i min närhet när jag tycker att de gör något bra eller är bra i största allmänhet.

2007 Face my fears (bästa manifesterandet: hotellet, spindeln i badrummet, konflikter på jobbet)

2006 Gifta mig med min sambo, som friade på nyår (bäst: Las Vegas i augusti)

2005 Laga mat från början, minimera halvfabrikat (bäst: hemgjorda fiskpinnar, köttbullar, upptäckten att allt är godare om man gör det själv)

2004 Köpa mer kläder med färg (bäst: turkosrandig tröja, röd skinnjacka).


Jag är redo för nästa utmaning. Nu stänger jag ner och tar mitt korsord och blyertsen till soffan. Hör av mig om jag fastnar.

februari 17, 2011

Torsdag hela veckan

Morgon på Kungsbron med Stadshus.

När tiden och vädret tillåter, tar jag en morgonpromenad från skolan till jobbet. Jag går längs Fleminggatan, lyssnar på musik och funderar över livet. En grå dag i novembras gick jag med blicken nedåt och snabba steg, när en liten farbror med blå mössa stannade och sa något.

"Ursäkta?" sa jag, och drog ur ena hörluren för att kunna förklara vägen. "You look very lovely today", sa farbrorn, varpå jag förstås inte rodnade lite klädsamt eftersom det var jättekallt och jag redan hade rödare kinder än vad både modet och artigheten krävde. Däremot log jag stort mot honom eftersom det var snällt sagt, sa "why, thank you!" och studsade vidare. Ganska glad en lång stund på grund av en flyktig komplimang från en främling.

Tiden gick, mycket på jobbet och jakt på varenda minut gjorde att jag kände mig tvungen att läsa och svara på mejl under den korta tunnelbaneresan till kontoret. Ingen promenad på ett tag. I januari gick jag äntligen på Fleminggatan igen. (Inte för att just den gatan är något speciellt, men det är ju mysigt att gå.) När jag såg farbrorn med den blå mössan, kände jag inte igen honom förrän han återigen stannade bredvid mig. Jag tog ur hörluren just i tid för att höra honom säga "You look very lovely today".

Den här gången log jag stort av en annan orsak. Det var så komiskt att jag hade känt mig så glad över komplimangen förra gången, och nu förstod jag att det var hans morgonrutin att gå ut och berätta för främlingar att de såg fina ut. Fortfarande glad över komplimangen, dock.

I morse sprang jag nerför trappan från skolan med Robyn i öronen, förbi Fridhemsplan, snappade åt mig en broschyr om vinter i skärgården i en snurr. Jag fortsatte att gå lite kaxigt (det var ju Robyn!) längs med Fleminggatan, log för mig själv när jag på håll såg lilla farbrorn gå långsamt framåt, få syn på mig och skina upp. Jag saktade in innan han gjorde det, såg honom mima "You look very lovely today", sa själv "thank you!" och skrattade för mig själv. Det var som när man har spelat en bana i ett dataspel jättemånga gånger, och fastnat på slutet och måste göra allt om igen: Nerför trappan-ta broschyr-hej till gubben-över bron... going through the motions liksom.

Jag älskar att vardagen är så mysig ibland!

februari 07, 2011

Schweiziska flottans matsäck

Direkt från den skånska bergsgeten?

februari 02, 2011

januari 31, 2011

Nostalgi-antennerna ute

Elektricitet!

Hannes och jag satt och fnissade åt Mr Bean, som hade köpt en teve och försökte installera den. Jag kom på att jag måste förklara för honom varför det var så roligt att teven bara hade myrornas krig, och sa att han kanske har sett i Kalle Anka hur någon är uppe på taket och vrider på antennen för att få fram den perfekta bilden där nere. Han har ju aldrig varit med om antennproblematik i verkliga livet.

När jag var liten, hade vi norra Europas största parabolantenn. Åtminstone kändes det så, vi var "huset med parabolen", och infarten till vårt radhusområde dominerades av den stora rundeln på vårt baksidestak.

Innan TV3 kom till Sverige så var det exotiskt och coolt med satellit-teve, vi fick in MTV med Ray Cokes och Fun Factory på Sky Channel med He-Man och Lady Lovely Locks. (Fortfarande när jag ser ordet "lovely", så kan jag börja nynna på ledmotivet. Som en annan parentes, så är det ganska roligt hur prinsen "was made to bear a cruel curse", men han är inte en groda eller något, utan en söt, gosig hund.)

Hur som helst - förmodligen skulle det där åbäket till parabol automatiskt rikta sig åt det rätta hållet för att fånga upp satellitsignalen på ett bra sätt, de där satelliterna har ju ovanan att flytta på sig hela tiden, men ibland blev det bara dålig bild. Då skulle pappa upp på taket, och vi bildade en mänsklig kedja där pappa stod på taket och knuffade på parabolen, medan mamma och syskonen stod strategiskt utplacerade ute, i dörren och i trappan för att rapportera resultat:
"BÄTTRE NU?" följdes av tre identiska frågor, och besvarades med "NEJ, BÄTTRE FÖRUT" i tre led, och det var så klart alltid som bäst när pappa gjorde tranan eller något annat komplicerat där uppe på taket.

När vi flyttade ifrån huset, blev parabolantennen kvar, och alla var nog helt okej med det. Såna där saker är nästan alltid som mysigast när man ser tillbaka på dem.

januari 30, 2011

Tiden och mammorna och papporna

Hannes och mamma på väg till babybio-event i Helsingfors 2003.

Nya mammapappa.com är släppt - bra jobbat Tove och alla andra! Nu med nästan 5 000 medlemmar i forumet.

januari 25, 2011

Fyra minus en

Lillasyster kanins jacka är så väldigt varm. Den har jättestora fickor som sväljer ett nummer av Psychology Today OCH en iPad. Dragkedjan bökar lite, ibland får man kliva ur jackan, men sen lossnar den. Det är förstås roligt att min garderob växer lite när hon åker iväg så där, men allra helst skulle jag vilja ha henne här i stället för bara hennes jacka.

januari 24, 2011

Mata mig

Den som har skrivit det här, tänker jag var också ganska hungrig och irriterad.

Hela den här dagen har jag varit "hungry and irritable", som den roliga körläraren i Columbo sa. Exakt den känslan. Hungrig, och arg på alla för att jag var hungrig, som om det var någon sorts konspiration att jag inte kom iväg på lurre tidigt nog. Blir faktiskt lite irriterad bara jag tänker på det.

Nu är det så här – att jag blir inte så ofta irriterad. Ibland kan jag se utifrån att det kan vara irriterande när jag inte blir irriterad, till exempel om någon bredvid mig ställer hypotetiska frågor om rusningstrafiken, och jag svarar logiskt. Eller ännu värre, säger emot lite lugnt. Men är jag hungrig, så är jag irriterad. När jag tänker tillbaka på dagen, så ser jag minst fyra personer som jag var som jag inte ville vara emot. Och då blir jag ledsen (och lite irriterad).

Det är stor skillnad på att vara arg. Skönt arg, som i We're not gonna take it eller oantastbart arg, nynnandes en viss MC Hammer-hit. Det finns den sortens arg som man gillar efteråt, som när man skyddat någon eller sagt ifrån. Och så finns det den irriterade sortens arg, som bara är löjlig och småaktig. Jag snäste nyss till R att jag inte gillar trumpet. Trumpet?! Sen när? Och varför är det så viktigt?

Det finns bara ett sätt att bryta detta. Mysbyxor och choklad. Och humor.