februari 26, 2009

Balla-da-li, you bastards!

I dag var inte en bra dag för ekonomin. Jag menar alltså i mitt mikrokosmos, inte den globala. Runt 7 000 kr försvann på ett bräde på grund av Volvo (inga fler detaljer, då blir jag bara sur...are). Sedan upptäckte vi av en slump att vår nya bredbandsleverantör Com hem inte har sagt upp vårt gamla avtal som de lovat, utan att vi nu i tre månader framåt måste betala för två abonnemang. Adrenalin!

Telefonsamtal till Com hems kundtjänst, en trevlig röst svarar "oj, men så ska det ju inte vara" och den lilla spirande känslan av att världen är rättvis och den lilla konsumenten har en chans att få rätt, får mig att ta telefonen ut i köket och börja koka te. Sedan svarar nästa person i kedjan, någon som förmodligen är anställd för sina talanger att med ointresserad röst repetera argument och trötta ut de kunder som orkat sig igenom telefonkön. Och då börjar man känna den där hopplösheten som infinner sig när man klagar på något utan att ha några trumf på hand.

För det spelar ingen roll vad killen som sålde tjänsten egentligen sa till oss båda två, vid två olika tillfällen. Det enda som räknas är vad som spelades in på bandet. Ni vet det där som man lyssnar på lite halvt medan man springer efter barn och lägger i en tvätt, medan man mumlar "ja..." och "okej".

"Vill du att vi lyssnar igenom bandet och hör vad det är för villkor som gäller?" frågar min nyfunne fiende med ett oskyldigt tonfall.
"Tror du att ni säger på inspelningen att ni tar hand om uppsägningen?" frågar jag.
"Nä." säger hon, och börjar fila på andra handens naglar.
"Då kan vi skita i det, tycker jag."

Sen fortsätter det i den stilen, och vi upprepar båda våra argument tills jag inte kan med längre, och i stället säger: "Det här är inte ok, tycker jag."
Tystnad i ungefär 20 sekunder.
"Det här är INTE ok."
"Vill du att vi lyssnar på..."
"Det här är INTE ok!"

Och nånstans där fattar vi båda att det inte går längre. Jag säger att jag inte vill vara deras kund längre och att jag känner mig lurad, sen lägger jag på.

När jag beklagade mig för Jocke, som orkade lyssna, så sa han att om han jobbade i kundtjänst, så skulle han haft en panic button som drog igång Balla-da-li när kunderna gnällde. "Så här tycker jag om det": play.
Jag ska nog ha den redo när jag ringer Com hem nästa gång.

februari 19, 2009

Vad som pågår medan vi rusar

Favorithäxa.

Så här går det till hos häxorna i Fridhemsplans tunnelbana, enligt Hilda:

Vad gör de därinne?
Leker Pippi Långstrump.

Kommer de aldrig ut?
Jo.

Vad gör de då?
Åker tunnelbana.

Men de är snälla, eller hur?
Nej, de är elaka.

Vad gör de som är elakt?
De tar alla barnen som är elaka.

Vad gör de när de har tagit barnen?
Leker Pippi Långstrump med dem.

februari 18, 2009

Vad var frågan?

Efter rusningstid tröttnade de på tjatet, satte upp skylten och gick hem.

Bakom lyckta dörrar

Där häxorna bor.

Varje gång Hilda och jag är på Fridhemsplans tunnelbana, så säger hon lite mystiskt att "häxorna bor där" och pekar på de små dörrarna på perrongen. Första gången sa jag att häxor bara finns i sagor, men efter att hon envist hävdat vid flera tillfällen att de visst bor där i Fridhemsplans t-bana, så har jag i stället frågat henne om de är snälla, och det är de. I morgon bitti ska jag fråga henne tre saker:

  • Vad gör häxorna därinne?
  • Kommer de aldrig ut?
  • Vad gör de när de kommer ut?

Rapport kommer. Är det någon annan som vill kila in en fråga, så går det bra också. Det är aldrig tråkigt att få höra hur en snart treåring funderar.

februari 17, 2009

Alla är minst någon gång

"Och han blev sittande och lyssnade på den väldiga tystnaden. Så satt han en hel timme och stirrade, men till slut kände han sig så ensam så han hämtade en penna och skrev ett brev till De ensammas klubb.

Och han måste ha fått fatt i en jättebra penna, för han kom ihåg så mycket bokstäver så han skrev ett långt brev om att han var matematiksnille och nästan präst, finsnickare samt storsamlare på ekorrar. Och så skrev han att han ville ha lite kamrater, helst ljusgröna papegojor om det fanns. Sist stoppade han ner ett fotografi av sig själv och så klistrade han igen kuvertet.

"Ja, är det ingen som går på det här, så vet jag inte hur de är skapade", sa Loranga och gick till brevlådan med brevet.

Han satte sig en stund på en sten och väntade på svar, och rätt som det var så damp det ner ett!

Då slet han upp kuvertet och drog fram ett brev som det stod lite ord på:

Ånej, så ensamma är vi inte, stod det. Hälsningar från Ensamma klubben."

(Ur Loranga av Barbro Lindgren)

Alla är störst någon gång

februari 06, 2009

Du heter...vad, sa du?

"Bork, bork, bork!"

Det har varit en extra jobbig period för alla med phpbb-forum senaste tiden. Spambots registrerar fenomenalt mycket användare just nu, och användarnamnen blir svårare och svårare att skilja från de vanliga. Jag antar att de anpassar namnen till övriga användarnamn på forumet. Trots det extra jobb det innebär att gå igenom och radera alla, så är det lite roligt ibland när man ser hur "de" uppfattar våra svenska och finska användarnamn. Lite svenska kocken över det hela: Oxirankibrig, Nogfeegenap...

Ibland är jag tvungen att ta hjälp av R för att reda ut vad som är finskt och vad som är spampåhitt. Ungefär som när barnen var små, och mapa frågade "är det där finska?" så fort de sa något obegripligt. :)

februari 02, 2009

Bryta normerna

Loranga och Masarin.

När vi åker buss på morgonen, brukar vi leka olika lekar. För det mesta är det alfabetslekar som "säg ett land på A...", men ibland ger vi poäng för saker man ser. En ekorre brukar vara 13 poäng, en röd bil 2 poäng, ett lejon 350 poäng och en blå buss 7 poäng. Listan kan göras hur lång som helst, och det är ju det som är meningen. Jag är ganska snäll, och ger fina poäng till sånt som jag ser snart kommer förbi bussfönstret. Det kanske vore roligt att någon gång i stället göra som Loranga (för övrigt en av världens roligaste barnböcker):

"Nu slutar vi tävla, nu sätter vi i stället poäng på saker", sa Loranga. "En talgoxe till exempel blir ett poäng. En uggla blir tio poäng och en tiger blir tusen poäng, ja du förstår vad jag menar."
Masarin förstod inte ett skvatt men han var med i alla fall.
"Jag ser en gråsparv!" skrek han. "Där i björken!"
"Jaha, det blir fem minuspoäng", sa Loranga. "Och jag, jag ser en hackspett, det blir sju poäng, och så ser jag en död humla, tre poäng."
"Nu ser jag en gräshoppa och en jättestor fluga", sa Masarin.
"Ja, det blir tyvärr inga poäng, just där går gränsen", sa Loranga.
Och sen såg Loranga en sönderslagen tillbringare och några stora blåa blommor, och då bara dråsade det in poäng.
"Jag ser en solros och en rostig hammare", sa Masarin.
"Ett poäng, nästan", sa Loranga.
Sen blev de törstiga och gick in och drack Pommac.
[...]
När de räknade ihop sina poäng visade det sig att Loranga hade femhundrasextioåtta och Masarin sju.
"Men om du gör i ordning lite chokladpudding med vispgrädde så får du femhundrasexiett poäng till och då har vi vunnit båda två. Grattis!" skrek Loranga.