september 30, 2007

Bonusbild i slutet på månaden

Några har frågat mig vad stängerna är. Det måste man ju bara veta, så här kommer en bild för att förtydliga:

Fortfarande väntar de på områdets mest vågade gymnaster och deras tarzansvängar.

Två hyllmeter släkt

Ett mått på fyra generationer.

Hos min farmor står en bokhylla där vi alla har mätt oss vid olika tidpunkter i livet. När jag mätte Hannes där i helgen, var han exakt lika lång som jag själv var 26 februari 1982, 12 dagar efter att jag fyllt fem, och sex dagar innan jag blev storasyster. Jag lyckades också mäta Hilda, och hon var inom felmarginalen exakt lika lång som jag var i september 1978, det vill säga när jag var 1,5 år som hon. Det känns så mäktigt. Att min mamma eller pappa har suttit där och petat dit ett streck och datum när jag var lika liten som H2 är.

Något annat som är mäktigt är de högsta strecken, som förstås tillhör min farfar - 1,93 m i sina dagar.

september 29, 2007

Drive-o-matic-3000

Det är ju det man har sagt i snart 50 år - framtiden finns i Vällingby!

Sånt här blir man ju lite fundersam över - vad menar de egentligen med "Framtidens trafikskola"? Närmast till hands med tanke på byggnadens befintliga skick är att tänka att det kommer att byggas en trafikskola här så småningom.

På hemsidan, som jag förstås var tvungen att kolla, börjar ett stycke med att skryta över att "Trafikskolan har konsekvent sedan starten 1980...", vilket kastar ljus över mysteriet. Det är alltså ett helt vanligt framtidsutslag i stil med företagsnamn som innehåller "2000", "3000", "e-z" eller olika ordlekar kring "IT". I stället för att kalla den "Trafikskola 2000", så tog man kaxigt för givet att man skulle vara kvar långt in på nästa millennium, och använde därför det mer vaga "framtidens".

september 28, 2007

Fredag med det gamla gardet

Hos supermormor och megafarmor serverades kokkaffe, plättar och trettiotalets läseupplevelse.

Hos min mormor får man lära sig att inget går till spillo. Hon har små påsar och crème fraîche-burkar med den minsta lilla rest från förra måltiden, och allting används. Det är fascinerande när hon ber en ta fram elvispen, och den ligger i originalförpackningen från 1981. Eller när man hjälper till att klä hennes julgran och känner igen varenda glaskula plus silkespapperet - eller ännu bättre: hushållspapperet - den ligger i från när man var fem år. Mormors ljudanläggning är ett riktigt åbäke, men snygg som sjutton och med ett högtalarsystem som helt klart slår vårt. (Hannes satte igång disco direkt när vi kom dit, eller "disney", som han kallade det.) Mormor har kvar en dockvagn från när min mamma var liten, och båda barnen drar gärna runt den fylld med dockor från olika epoker och en handväska som jag minns att min syster och jag hade när vi lekte affär. Om en av dockorna har tappat allt hår, eller den där lastbilen som någon (ingen minns vem) har gjort i slöjden har tappat ett hjul, så spelar väl inte det någon roll?

Det är på liknande sätt hos min farmor, där man alltid hittar något nytt (som aldrig är nytt). Jag förstår inte hur det går till, men varenda gång jag går ner i hennes källare, hittar jag något som jag aldrig har sett förut. När jag var liten tyckte jag att den källaren var en magisk plats. I dag visade hon Hannes en snidad noshörning från Afrika, och berättade att noshörningar minsann kan döda andra djur med sina vassa horn, medan Hannes intresserat nickade och sa "jahaaa!", mumsande på godis ur den skål som alltid varit magiskt fylld med geléhallon och gräddkola för oss. Farmors första läsebok fångade Hannes intresse, och den läste han uppkrupen i Onassis-soffan som hon vägrar att byta ut. I dag kom farmor precis innan vi skulle gå, och höll upp och frågade om jag ville ha en liten flaska bläck. En flaska bläck! Hur länge hade hon sparat den?

Det här sparsamma tänkandet skulle verkligen inte skada att spridas lite neråt i åldrarna, och det är väl bara en av alla de fördelar som mina barn får genom en bra kontakt med sina äldre. Det var två trötta barn som somnade i bilen på väg hem, och då hann vi inte ens ner i farmors spännande källare. Nästa gång...

september 27, 2007

Rymdvarelser slår - lila eller inte

Alla gillar Tiger.

Det finns åtminstone två "figurserier" som alla barn verkar gilla: Nalle Puh och Teletubbies. Hilda, liten som hon är, är väldigt förtjust i Nalle Puh och kan sitta hur länge som helst och peka på figurerna och säga deras namn. När Hannes var två år, och vi var i New York, upptäckte han Teletubbies på morgonteven, och satt som klistrad. Vi hade aldrig sett honom så fast i ett teveprogram förut, något som är helt ofattbart när man ser det där programmet. Det känns helt drogat.

När Bolibompa hade en omröstning bland barnen om vilket program på Bolibompa som var bäst, vann Tillbaka till Vintergatan överlägset. Vi visste redan att Hannes älskar det programmet, som inte heller är någon höjdare ur vuxna ögon. Det bara visar än en gång att det är onödigt att lägga ner en massa datoranimationstimmar på barnfilmer, det är bortkastat på ett gäng som tror att deras vinteroverall ser ut exakt som en astronautdräkt.

september 26, 2007

Snusk, sex och otrohet


Fars dag, mardrömmar, räkningar, fobier - nästan alla inlägg på Mammapappas forum genererar ungefär 200-700 visningar. Men så fort det kommer en tråd med orden "sex", "snusk", "otrogen" eller liknande i rubriken , så sticker det iväg några tusen. Fascinerande. Eller vad säger du som klickade på den här rubriken först av alla blogginlägg?

september 25, 2007

Jag är en skummis i skogen

Akta stenen där till höger!

Ok, nu är det officiellt: det är för mörkt för att gå igenom skogen när man ska till gymmet efter klockan åtta på kvällen. Det gick ett tag, med lite god vilja kunde jag inbilla mig att jag fortfarande sparade några minuter på att snubbla nerför backen och genom hålet i staketet, men nu är det slut med den tidsbesparande åtgärden.

I dag stod jag i tio sekunder vid vägskälet och vägde fördelar mot nackdelar, men tog till sist skogen. Kanske på grund av fullmånen, jag kände mig lite galen. Det är så här med mig, att jag är inte rädd för människor i mörker, jag är rädd för djur i mörker. Därför sjöng jag ganska högt på väg ner, eftersom jag och ett rådjur då och då möts och brukar stanna lite halvparalyserat och titta på varandra innan vi går åt olika håll.

För det första gick det ju inte alls särskilt snabbt att traggla sig nerför en skogsbacke i totalmörker, jag var tvungen att sluta sjunga redan efter första roten jag snubblade på, och koncentrera mig fullt på stegen. För det andra så blev jag mycket misstänkliggjord av en promenerande kille som undrade vad det var för en klumpig skummis som rasade ner ifrån mörka skogen. Jag kan nästan svära på att han ställde sig i judoställning! Jag var tvungen att göra den internationella fotbollssymbolen "jag-har-inte-gjort-nåt" och säga högt "Jag är ingen skummis, jag bara ramlade" innan han lugnade ner sig och gick vidare. Det var kanske sista gången han tog genvägen.

För det tredje, så hamnade jag helt fel, och var tvungen att gå längs med staketet för att jag inte hittade hålet. På hemvägen gick jag slokörad på trottoaren, utan rådjur eller sång, men väl i sällskap med lite människor på väg från tunnelbanan. Inte lika spännande, men skrubbsår har jag inte fått på flera år, så jag tänker inte börja nu.

september 24, 2007

Tjusigt ska det vara

Blänker som diamanter...

En stor, pampig kristallkrona - det är så vackert med riktigt tjusiga såna! På 50-årsfest ska det ju vara tjusigt förstås, och födelsedagsbarnet lyste ikapp med kristallerna.

(Ända sedan min man och jag flyttade ihop, har vi haft kristallkrona i hallen. Någon må tycka det är kitschigt eller till och med fult, men jag tycker det är så elegant när man kommer in och möts av värsta lobbyn. Jag är en sucker för kristall och glitter.)

september 23, 2007

Pausmusik

Det här är den första bilen jag har sett som blivit pimpad.
Som gjord för finsk bakluckefest.

september 22, 2007

En som pratar, en som vinner, en som samarbetar, en som hetsar

Lika redo 2007 som tio år tidigare.

I dag firade Team Arhammar nya segrar när vi återvände till Boda Borg efter tio år. Vissa som besöker såna här ställen tar det bara som en rolig grej, men sådana råkar nu inte syskonen Arhammar vara. Det ska kämpas till sista man och kvinna!

Så vilka har vi i teamet? Vi har grand old lady, som gärna ger ett fullständigt referat av sin egen insats under tiden hon arbetar. Hon ligger på en spindelväv av elastiska trådar som ska efterlikna laserstrålar, med ena foten en halv meter över huvudet och den andra farligt nära fotocellerna på golvet, och munnen går i ett! "Knepet här är att fördela tyngden och att gå högt..." analyserar hon redan fem sekunder efter hon kastat sig in, och flämtar sedan fram kommentarer om sin järnkoll på situationen, utan att märka att vi står och skrattar så vi har svårt att hålla oss inom fotocellerna själva. "Den här passagen ska man bäst lösa genom att dra fram högra foten, och inte den vänstra" kan hon nämna, innan hon halkar med högra foten på klätterväggen och blir hängande i limbo på en kant någonstans.

Vi har lagets ende manlige kombattant, som satsar fullt ut på vinst, faktiskt till den grad att han har lärt sig att inse sina begränsningar och jobba för lagets bästa. Han ger aldrig upp, och kan springa om och om igen in i samma rum för att kasta en boll i ett hål, bara för att han skulle hata att komma hem och veta att vi inte klarat av en sån lätt uppgift. Den här långa farbrorn är en oerhörd resurs i knepiga grenar som basket genom vägg, och kan tillsammans med lillen komma med oväntade lösningar som bygger på mänskliga pyramider.

Födelsedagsbarnet själv är en lagspelare i hjärtat. När hon insåg att brorsan glömt träningsbyxor, kunde hon inte hålla sig från att förskräckt utbrista "Meh! Ska du sinka laget?!" Hängande ifrån tidigare nämnda elastiska nät, hördes hon jämra "Ajajaj, fan vad ont det gör - Sorry team! Förlåt! - Ajajajaj - Förlåt hörni!" Kan spontant börja praktisera utomordentligt fåniga high-five-varianter som hon sedan skäms lite för. Men bara lite.

Och så jag då, som utför alla övningar med smidighet och värdighet, och inte alls hänger fast för glatta livet (eller naglarna) på en klättervägg och skrattande vrålar "skratta inte!", och inte heller blir irriterad på barnen som bankar på dörren till rummet där vi löser en uppgift och skrämmer dem från vettet genom dörren. Jag är den som står och manar "tänk utanför boxen!" och sen går in i rummet och gör exakt samma sak en gång till.

De här fyra genierna lyckades som ett team att samla ihop ett helt häfte med stämplar, och körde stenhårt tills de efterlyste oss i högtalarna. Nu satsar vi på 2017.

september 21, 2007

Lovsång till en artonåring

Min syster på en piedestal.

I dag fyller min lillasyster 18 år, det känns stort. Även fast jag har sett henne som vuxen ett tag nu, så är det ju nu hon övergår till att beskrivas som "kvinnan" i stället för "flickan" i nyheterna. Vi fyra syskon är ganska nära varandra, så det känns ibland som att jag ska veta precis vad de andra tre tänker, tycker och menar. Därför är det så spännande att se hur lillasyster är en så annorlunda och intressant person som inte alls tänker som jag i alla lägen. Det är alltid jättekul att umgås med henne, inte bara för att hon är väldigt rolig och smart, utan också för att hon har en social förmåga som jag verkligen beundrar.

Det finns ingen som kan leva sig in i hur andra människor känner som Julia gör, hon har alltid varit extremt känslig för stämningar och har en förmåga att sätta sig in i situationer och känna med, trösta och finnas där. Hon har fantastiska stora blå ögon som sympatitåras när man känner sig det minsta ledsen och hennes Julia-antenner anar något.

Det kan tyckas att en stor empatisk förmåga kanske inte går att kombinera med tuffhet, men hon är både orädd och säker på sitt eget värde. Hon är en av få artonåringar som går på jobbintervju och får intervjuarna imponerade av att hon har så bra koll på vem hon är och vad hon kan.

I går nickade hon in ett mål för damlaget, i morgon blir det andra utmaningar som hon inte vet något om. Halv elva i morgon, Julia, var beredd. Och ta emot stora pussar och kramar och ett stort grattis på födelsedagen!

september 20, 2007

Fotofri dag

I dag åkte vi på motorvägen till Norrtull, och blev omkörda av en karavan av polismotorcyklar, säpobilar, polisbilar och limousiner. Då vill man förstås veta vad som var grejen, (jag blev så förvånad att jag inte ens hade nyhetsnäsa nog att ta ett kort), men jag hittar ingen information någonstans. Va?! Jag är beroende av att det finns information som jag vill ha exakt när jag vill ha den! Jag kräver det!

En annan grej jag inte hittar på nätet: DN skrev i går om riksdagens öppnande, och om centerpartisten Fredrick Federley. Han hade dagen till ära iklätt sig folkdräkt, och DN skriver om det på det här sättet:


- Jag vill visa att man faktiskt kan gå i folkdräkt fast man tillhör Stureplanscentern. Det är ett sätt att visa respekt för människorna där man kommer ifrån, sade han iklädd Forsadräkt från Hälsingland som han inte alls kommer ifrån.

Jag tycker bara det var jätteroligt, och önskar att jag hade fått en bild på den här självutnämnda stureplanskillen som solidariskt joinat knätofsgänget och bara får skit i DN. Heja Fredrick med ck!

september 19, 2007

Rakt upp i luften ba!

Kontakt med övriga världen, eller yttre rymden?

Det är en skitsmart idé att kunna ringa upp ett nummer och klicka på en länk och se en presentation samtidigt som man hör den och kan ställa frågor. Det känns lite OS att samlas tillsammans med andra i samma position världen över, för att hjälpa varandra och utbyta erfarenheter. Då är det roligt att jobba. Det är inte roligt att jobba om man inte vill lyssna på det där, men är för artig för att lämna mötet mitt i.

Jag gillar verkligen när man tar en paus från jobbet och pratar om något helt annat än just jobbet. I dag funderade vi bland annat över om man teoretiskt skulle spara tid på att åka rakt upp i rymden och vänta på att jorden skulle snurra dit man skulle, eller om det skulle gå lika snabbt att flyga. Vi kom nog fram till att flygning än så länge fungerar rätt bra.

september 18, 2007

Snart 30+


I dag träffade jag en barndomskompis (tack, Facebook), och det fascinerar mig alltid när jag upptäcker att andras liv faktiskt också går vidare, trots att jag inte träffar dem. Det är häftigt att de har yrken som vuxna människor har. Coolt.

september 17, 2007

Så gick en dag i vårt liv...

Tjall på linjen.

I dag var det trubbel både på väg till jobbet och hem. Connex informerade ivrigt om signalfel, förseningar och trafikstopp, men alla vi som står där vet ju vad som gäller. En Connex-minut hör till ett annat måttsystem än det som brukas av övriga mänskligheten, och när den sista minuten ebbar ut är det nästan i slow motion man ser displayen slå över till SL-stjärnorna, och hur folk vänder sina ansikten mot grottans tak och vrålar inombords "why?!"

Knutna nävar, förvridna ansikten, och på en given signal kommer hälften av perrongens mobiler upp: "hej...jag kommer lite sent, men jag är på väg...". Det stör mig lite att man inte ska få komma lite sent nu för tiden. Folk ringer ju om de bara är fem minuter försenade, det är så tråkigt. Visst kan det vara bra att veta om den man ska möta är mer än en kvart försenad, men jag gillar att bestämma en tid och sedan mötas där och då, utan att behöva höras tre gånger innan dess för att bekräfta.

I morgon ska jag inte glömma min bok, men det är så svårt att komma igång med en ny när man just har avslutat en. Boktips, tack!

september 15, 2007

Låtar att vråla till

Eloise - e vi mer än bara vänner så visa vad du känner, å sen får känslorna bestämma...!

Jag har alltid tyckt att bilen är ett alldeles förträffligt ställe att vrålsjunga på. Man är helt ensam (nåja, nån stackars fastspänd småtting får väl stå ut då och då), och kan dra på riktigt högt. Den enda nackdelen är att man inte kan dansa.
Vissa låtar är verkligen gasa-låtar, till exempel Queens Don't stop me now:

I'm a shooting star leaping through the sky
Like a tiger defying the laws of gravity
I'm a racing car passing by like Lady Godiva
I'm gonna go go go there's no stopping me
I'm burning through the sky yeah
Two hundred degrees that's why they call me Mr. Fahrenheit
I'm travelling at the speed of light
I wanna make a supersonic man out of you
Det finns få låtar med mer energi än den, men om någon har ett tips, så tar jag gärna emot för framtida bilfester.

Bonustips om du är på ta-ingen-skit-humör.

Bolibompa säkrat

Nu för tiden kallas det här schabrak.

Vår teve gick sönder i går. Den bara dog, tyckte väl att det fick vara nog så. Detta meddelade R mig i ett sms, och sms:et utstrålade en aning entusiasm över förlusten, det var inte med sorg han skrev att vi nog hade en Bolibompasituation att lösa i kväll. Bakgrunden är att han ganska länge har varit sugen på en platt-teve, men har respekt för min bestämda åsikt att saker inte byts ut innan de går sönder. Så nu brakade den ihop, och jag är inte den som hänger kvar vid riskabel elektronik, så vi ringde in min bror som barnvakt (visa av tidigare misstag) och åkte iväg för att köpa en ny.

Som alltid när vi handlar saker, så gick det fort som fan, så vi hade bestämt oss inom tio minuter för en lagom stor och passande vacker apparat. Vår gamla teve står nu och tar upp plats på lagret, som vi ibland kallar för arbetsrummet. Det blir intressant att se hur länge vi står ut innan vi masar oss iväg till tippen med den, den brandfarliga möbeloljan från två somrar sedan och Rs gamla dator som skrotades för sju år sedan. Tur att man inte har större ställe, då skulle väl allt sånt här samlas någonstans i ett förråd för att sedan hittas av barnbarn eller grannar som tycker det är jätteäckligt och ofräscht med den där skrotfyllda källaren.

september 14, 2007

Hej! Jag heter Jessica och är er servitris i dag!

Sex felstavningar på en enda lunchmeny...nej, ni är inte där än.

Det speciella med restauranger i USA är den naturliga känslan för service, som när den konceptualiseras och flyttas till Sverige tyvärr bara blir löjlig. I USA finns en uppmärksamhet på detaljer som är så cool. När vi skulle gå på min brors examen i Virginia var det febril verksamhet på campus redan klockan sex på morgonen. Till exempel gick det omkring folk med trasor och torkade dagg som säkert ändå skulle försvunnit med morgonsolen från varenda en av hundratals stolar. Andra personer gick sedan efter och rättade till stolarna på centimetern i raka rader och vi var grymt imponerade av hela upplägget. Men när den amerikanska serviceandan ska flyttas till våra förhållanden, till exempel i form av ett restaurangkoncept, så blir det fel på flera punkter. För det första är det helt malplacerat, man vill inte ha så närgången service i Sverige. För det andra finns inte detaljkänslan där, vilket gör att allt känns halvtaskigt. För det tredje så kommer beteendet inte naturligt för de svenska servitörerna, som i stället ger ett tillgjort osäkert och obekvämt intryck.

I dag fick jag tillfälle att fundera över självsäkerhet. Det är enormt tilldragande med självsäkerhet, någon som ser sitt eget värde och inte är rädd att misslyckas. Vad jag seglade vidare på i dag var hur litet spannet är mellan osäker-självsäker-självgod. Man kan nästan nosa upp osäkerhet hos någon som står och talar framför en publik, det spelar ingen roll hur många tricks de har för sig där framme. Osäkerhet skiner igenom ytan ganska starkt. Eftersom jag själv inte tycker det är ett nöje att stå på scen, så ser jag det som min uppgift i publiken att försöka uppmuntra stackaren där framme när jag känner nervositeten ånga ut i lokalen. Jag skrattar åt skämten även om de är tråkiga, jag nickar eftertänksamt om jag får ögonkontakt och jag applåderar starkt när allt är klart och utpustat. Ibland kanske jag till och med tycker det är jobbigare än den som står på scenen.

Å andra sidan - en person som jag började småprata med i dag gav ett första intryck av säkerhet, men det tog bara femton sekunder innan jag insåg att han fullkomligt struntade i mig, han ville bara få fram vad han själv tyckte om saker och ting. Det är inte attraktivt. Jag avslutade snabbt samtalet men satt sedan så jag var tvungen att smyglyssna när han ringde och bokade en resa, och han använde sig inte av "jag skulle vilja boka..." utan "jag vill ha...". Så himla säker på sin egen förträfflighet och förmåga att få exakt vad han ville. Inte snyggt.

september 13, 2007

Äventyr på en borg

Utsikt över en liten stad.

Jag hade inte varit på Vaxholms kastell sedan jag var tolv och var på klassutflykt, så det var en överraskning för mig att jag fick en så stark flashback när vi kom ut på utsiktsplatsen. Förra gången jag gick upp där, blev jag ihop med min första kille så där "på riktigt". Han tog min hand när vi kom ut på utsiktsplatsen, och allt var mycket romantiskt och spännande ända tills de andra smällde igen porten och stängde ute oss där.

I dag var det annan sorts spänning som gällde, med lagkamp och annat. Det är svårt och intressant när åtta personer som inte känner varandra ska hitta sin plats i gruppen, särskilt när fler vill vara ledare. Jag är van vid att ta kommandot och föra händelserna framåt, så jag fick en liten törn när mitt förslag på lösning blev nedröstat utan vidare vid den tredje stationen. Stod lite förvirrad och mumlade för mig själv innan jag tog tag och gjorde som de andra ville. Ibland måste man försöka vara lite prestigelös.

september 12, 2007

Apropå otäckt

Den perfekta presenten!

När man sitter på tunnelbanan och har glömt boken hemma, så finns det inte så många ställen att titta på innan man måste fästa sin svenska blick på en punkt någonstans emellan personerna mittemot eller i det svarta fönstret (men akta studsen, kolla inte på någons spegelbild!). I början kan man i alla fall titta på annonserna runt omkring. Den här tittade jag rätt länge på, för jag har alltid önskat mig ett radiostyrt plan. Efter ett jag funderat lite över det, såg jag att det minsann finns helikoptrar nu också (fast varför skulle man vilja skjuta ner helikoptern, då går den ju sönder?). Dessutom är det så himla fult med felstavningar i annonser.

Det var inte förrän efter en stund som jag såg den märkliga reklamen till vänster. Tänk vad otäckt att få något sånt i present: "Grattis på födelsedagen - här är en gipsskulptur till köksfönstret!" Eller kanske ännu värre: "Grattis på bröllopsdagen - den här gummiskulpturen symboliserar vårt äktenskap!"

En långsökt koppling: Apropå äktenskap och att R och jag brukar lägga ganska mycket krut på våra nyårslöften, så har jag i dag än en gång infriat årets löfte: Face your fears. (fritt fram att översätta, men den formuleringen var vad som slog mig med full kraft på nyårsafton, så den blev det). Världens största spindel hade fräckheten att klättra upp på badrumsväggen när fyraåringen gjorde sina kvällsbestyr, och jag kvävde snabbt mitt vanliga skräckrop för hans skull. Uppmuntrad av den lyckosamma utgången av det, så bestämde jag mig för att ta saken i egna händer i stället för att fjantropa på R som jag brukar (varpå han tar en tidning, släpper den på en intet ont anande spindel och skrapar upp liket). På väg till tidningsgömman tänkte jag igenom saken lite snabbt (utan att skämmas så ska jag berätta att jag en gång la en GB-glassburk över en spindel som jag inte vågade döda, för att R skulle göra det när han kom hem några timmar senare), och upprepade mantrat för mig själv: Face your fears. Kom igen, Jessi, kom igen. Det är bara en spindel, och den hoppar ju inte ens. Är inte ens lurvig. Kom igen Jessi. Straight face. Tänk på barnen, var lite tuff nu.

Jag gick kisande fram emot väggen med Onoffs reklam i högsta hugg (ha! Nummer 3 på listan!) och BAM! SPLAFF! AAAAHH! smackade jag ihjäl spindeln och gick triumferande ut i köket med Onoff så långt ifrån kroppen som möjligt. Jag fick stå där och samla mig en stund innan R upptäckte vad jag hade gjort och kunde säga att jag var så tuff.

september 11, 2007

Populärvetenskap och populärmusik

En otippad favorit.

Jag har svårt att hitta en tidning som jag verkligen gillar, men som tur är har jag en man som älskar att hänga på Presstop och som ibland köper hem tidningar som han tror att jag skulle tycka om. I morse fann jag Psychology Today på bordet bredvid sängen, och eftersom jag precis läst ut min bok (som för övrigt också hittades just där), så rafsade jag med mig tidningen till jobbet och blev fast. Visste ni till exempel att åtta timmar inte räcker för att ta igen en natt med dålig sömn - det krävs två niotimmarsnätter för att återställas fullt ut. (Bara det att redan åttatimmarsteorin är ett hån mot småbarnsföräldrar.) Jag ser nu fram emot att lägga mig och läsa 10 outrageous truths about men and women. Sånt är ju alltid roligt och till grund för diskussioner. En del gillar infriade fördomar - här är den perfekta artikeln för er.

Nu är det så mörkt på kvällarna att jag inte kan gå genom skogen från gymmet utan att snubbla på rådjuren, så jag tar mig sjungandes runt en liten omväg i stället, (till Telefonplans-resenärernas förtret eller nöje). I dag lyssnade jag på Millennium Hits 1990-1994, och där kan vi snacka om en radda meningslösa hits utan djupare känslor eller världssamvete. Ta till exempel Whigfields Saturday Night. Tralala! Eller 2Unlimiteds No Limit, följt av det snarlika 2 in a room med Wiggle It. En höjdpunkt är i alla fall Haddaways What is love, som jag älskar bara av anledningen att den är soundtrack till min favoritfilm.

september 10, 2007

Skärp dig, lilla stjärna där

Klart tjejen ska ha en utsläppsrätt!

Jag hävdade ganska länge att jag inte behövde mobilkamera, men när vi var i Las Vegas för ungefär ett år sedan satt den fint. Jag hade precis fått låna en mobil med kamera för att testa för en tidning, och en dag när vi var på väg till Fashion Show Mall, råkade jag titta upp på den intensiva ökenhimlen och se fyra märkliga prickar som blev åtta och hann i all hast få upp mobilen för att ta kort på budskapet som växte fram på himlen medan vi ljudade ikapp i värsta Fem myror-stil.

Passande nog var det stadens egna partyprinsessa Paris Hilton som bestämt sig för att det var hennes kall att släppa en cd, och pappa Hilton eller skivbolagsbossen tyckte väl det var på sin plats med en uppmuntran på den stora dagen. Med allt koldioxid som släpptes ut från den lilla manövern, hoppas jag verkligen att Paris kisade upp mellan de fladdrande ögonfransarna precis då och fick se Congrats Paris on your new cd skrivet bredvid solen några sekunder.

När vi åkte hem från Las Vegas och mellanlandade i Philadelphia, såg jag folk samlas runt teveapparaterna på väg till gaten, och jag minns att jag tänkte att det hade hänt något fruktansvärt igen. Jag gick fram och hoppade upp och ner för att se över huvudena, men det enda jag skymtade var en liten tjej med kalt huvud, och jag tänkte att nä, det är ingen världsnyhet att Britney har rakat av sig håret. Fast jo, det var det visst.

I dag såg jag Britney Spears framträdande på MTV music awards, och det är någonting med henne som gör mig så otroligt ledsen. Jag har nog ändå trott de senaste åren att hon skulle kunna göra en fin comeback och börja om på nytt, kanske återkomma som en sofistikerad sångerska i stället för trasig, trashig dekadent. Eller, det är vad jag har hoppats i alla fall. Så kommer en show där hon halvhjärtat mimar och rör sig utan engagemang som den där stackars tonårstjejen som fanns i varje dansgrupp, som ligger en halv sekund efter hela tiden och inte kan ta ut rörelserna ordentligt. Det är absolut inte sexigt, och det var väl det som skulle vara meningen med det hela antar jag. Det är som om någon annan har bestämt precis vad hon ska ha på sig, vilka steg hon ska ta, vad låten ska handla om och som att hon verkligen inte gives a fk. Jag vet inte heller varför jag bryr mig, kanske för att det känns som att någon borde krama henne.

september 09, 2007

En söndag i Bullerbyn

Mmmm...bullar...there's nothing they can't do.

Söndag kan mycket väl vara en bulldag. Det kan vara en dag när man får ligga kvar i sängen till nio tillsammans med barnen, när man lufsar upp till grannen i mysbyxor och tofflor och ordnar gemensamt pizzainköp till lunch. Och en dag när man ordnar bullbak till eftermiddagsprojekt, vilket är alldeles lagom dagen efter dagen före.

Barnen springer mellan grannarna, i ena lägenheten har de hängt en linbaneuppfinning genom hela vardagsrummet, i nästa klär de sig som kung och drottning och gifter sig överhängda med smycken. Och småttingarna tultar efter och får tyvärr allt som oftast en dörr på näsan, men fortsätter att gå åt ett annat håll, precis som små myror.

Och vi fikar. En gång, två gånger, tre gånger, och sen några till bara för att få prata lite helgstrunt. Och äta bullar som sig bör en söndag i Bullerbyn.

september 08, 2007

Energiskt med eller utan barn

Ifall man har svårt att hitta hemma.

Helgerna är naturligtvis fyllda av diverse projekt, och här är ett. Ungefär mellan ett och två på eftermiddagen hade fyraåringen i självutfärdat uppdrag att sätta postit-lappar bredvid varje rum, där det stod namnet på rummet, följt av att han ritade av alla dörrar och satte upp teckningarna på respektive dörr. Det är lätt att börja tänka "var får de all energi ifrån?", men egentligen, egentligen är det ju inget mysterium. De sover ju tio timmar varenda natt, vem skulle inte vara full av energi då? Och alla mina projekt då, det kanske bara inte märks vilken energi som ligger bakom, för att jag inte kutar mellan stationerna?

Undrar hur det skulle se ut om jag gjorde som barnen: *Ping!* Idé: Jag tar bort alla böckerna på hyllorna över barnens våningsäng. *Grävagräva, flyttaflytta, tröttna.* Men sen då? Det är ju jag som plockar undan efter alla energirika projekt som barnen gör. Jag hävdar bestämt att småbarnsföräldrar har lika mycket energi som sina knattar, men att den tar sig andra uttryck bara för att den måste. Herregud, tänk om all energi jag lägger på att uppmuntra-plocka undan-leka-rädda-akta-springa efter skulle kunna ta sig lite mer konstruktiva uttryck, jag skulle vara värsta high achiever!

Fast sen kollar man på sina bekanta utan barn och ser att den där energin kanske alstras av just barnen. Hur konstruktivt är det att sova till lunch på helgen? Helt onödigt (rationaliserar jag).

september 07, 2007

Sen lunch

Undrar vad de hade för Dagens lunch?

september 06, 2007

Halvvägs till världen

Arlanda is your landa (© Risto)

Jag älskar flygplatser! Det är så spännande, även om man bara ska lämna av sin man som ska åka på ett dygns resa till Finland, så är det pirr i magen hela vägen till Arlanda. Lukten utanför terminalerna är densamma som när man går in i flygplanet, så det blir en liten kick även vid en avlämning. Det är så synd att man inte längre får stå med näsan mot glasrutan och titta på de som väntar på väskorna, stå framme vid glasrutan och andas ut imma som man skriver "J" i. I bakgrunden en teve med reklam (som också var lite exotiskt, eftersom det inte visades reklam hemma på den här tiden) som spelade "daaa-dadadadadada-daaa...Opel Ascona!".

När min storasyster och jag var ganska små och flög ensamma till Spanien, var det ett äventyr i sig. Självklart fick man gå in i cockpit och titta på alla knappar och lampor, till och med sitta där en stund. Och vid trappan från flygplanet stod det en fotograf, precis som på finlandsbåtarna, och vi har ett foto där Jenny och jag kommer ut på trappan i värsta Beatles-stilen, med varsin lapp runt halsen och gosedjuren i säkert grepp. Mysigt och spännande.

Nu är jag trettio år, men är fortfarande lika förtjust i att flyga. Nervositeten, säkerhetskontrollen och don't even get me started on flygplansmaten! Små gulliga lådor med god mat och sen en liten äckligt svampig efterrätt som jag alltid skänker bort, men den ska ju ändå vara där. Sen älskar jag ju att packa, men det är en helt annan historia.

september 05, 2007

Attack!

Kickis problem i all ära, men nu är jag allvarligt oroad. Tydligen har det varit någon sorts BRÖSTATTACK på Carolina GYNNING, och inte nog med det - det finns bilder på hela skandalen som tv4 underlåtit att visa! I normala fall, om jag läser något som verkar intressant på skvallertidningarnas löpsedlar, så brukar jag slå upp DN och söka upp nyheten där, men det känns som att sökresultatet kommer att visa på 0. Så nu finns det några viktiga frågor som uppstått:


  1. Har brösten själva attackerat eller har de anfallits?

  2. Mår Carolinas bröst bra, kan de fortsätta jobba? (klickvarning för känsliga läsare!)

  3. Vad är en bröstattack?


Dessutom bubblar en oroväckande fråga upp i bakgrunden... Driver Expressen med oss? Det är klart de gör! Det sitter i övrigt helt normala (kanske till och med smarta) personer där och gnuggar händerna av förtjusning när de registrerar upplagesiffrorna. Och Carolinas bröst gråter hela vägen till banken. Jag å min sida, gråter hela vägen till jobbet, och gnäller på bloggen och ger kanske Expressen ännu fler besökare. Mission accomplished för handgnuggarna.

september 04, 2007

Klarremarre eller stick!

Inte förrän det tredje tåget kom in på stationen när jag åkte hem i dag, lyckades jag klämma mig på, och då var jag redigt fräck. Men så ser jag det här - vad handlar det om?! En tom plats, mitt i trängseln. Titta noga så ser ni att det ligger en broschyr där. Aha. Paxat. Attans.

Det är inte nådigt att sitta och vräka sig på två platser på det där viset (ni skulle bara hört grymtandena runt omkring mig när jag bökade upp mobilen och låtsades sms:a), men det uppstår sällan annat än just grymtanden och en och annan som säger något i stil med "om vissa kunde flytta sina grejer, så kanske fler skulle få plats..." för sig själv. Så sätet stod tomt ända från Östermalmstorg till Liljeholmen.

Och apropå att paxa plats, så satt jag bredvid en kille på bussen hem, som jag gick i skolan med en gång i tiden. Vi gick i Montessoriklass, där vi slagit ut väggarna i klassrummen och gick tillsammans i en 1-2-3:a och 4-5-6:a. Jag kände honom inte särskilt väl, men när vi ses på Ica med varsin barnvagn, så nickar vi båda och jag ser att hans leende är lika stort som mitt. På något vis känns det som att vi har så mycket gemensam historia att det inte spelar någon roll att vi aldrig pratade, att han är ett år äldre och att jag tyckte han var lite märklig. Vi spelar i samma lag liksom. (Det kanske vi gjorde, förresten, i klarremarre eller stick.)

När jag åker buss hem till mina föräldrar, så hoppas jag alltid att det ska gå på någon gammal klasskompis som jag kan få prata med och fråga hur de har det. Eller vänta - tänk om plötsligt alla gamla lirare skulle gå på från sina vanliga stationer, och ja ba sku ställa mig upp och ropa: Klarremarre eller stick! Härliga tider.

september 03, 2007

Det första jag såg var en gorilla

Hotfullt.

Nätter är ett äventyr när man är småbarnsförälder, man vet aldrig vad som ska hända. I morse vaknade jag under ett rött Kalle Anka-täcke och stirrade förvånat upp på ett gorillavykort och undrade varför jag låg där. Jag gick upp och in i mitt sovrum och såg varför. Min man låg ytterst på ena kanten, med benen utanför, ettåringens fötter ungefär vid hans öra, där hon låg tvärs över alla tre kuddarna. Vid hennes huvud låg i sin tur fyraåringens fötter, eftersom han av någon anledning lagt sig upp-och-ned rakt över den plats där jag borde ha rymts. Just då kom minnesbilderna från natten (en hostar, den andra är plötsligt hungrig och får äpple, den första vill vara i famnen, den andra måste bäras till toan, avslut i mammas och pappas säng och därav mamma i Kalle Anka-täcket). Efter den aha-upplevelsen var det bara att resignera och börja göra frukost och ge sig ut i mulenheten.

På väg hem från jobbet var det ganska nära att jag blev blöt, för himlen såg ut som på bilden. Varje regnhotad dag som jag klarar mig utan paraply känns som en vinst, ungefär på samma vis som när man parkerat utan att betala. Ett paraply är så tungt, dessutom skyddar det inte alls lika bra mot regn som det borde göra. Bara det blåser lite grann, så är det nästan meningslöst. Så ska man hålla det plus väskan och datorväskan samtidigt som man tar fram busskortet och tjosan, så kränger det till och släpper allt uppsamlat vatten över ens halvtorra kläder. Nä, paraply är strunt. :) Dessutom - som min finske man brukar säga - är vi ju inte gjorda av socker.

Jag skrattade nästan högt när jag kom till gymmet klockan åtta på kvällen, och killen i kassan sa "du ser laddad ut!". Moa-ha-ha-ha! Tack, grabben, men du behöver inte säga nånting, jag är nöjd om du bara drar mitt kort där.

september 02, 2007

Tack för det, SVT

Tre av de fem musketörerna.

Bolibompa är en halvtidsvila, en tid att plocka undan, torka av, börja om från början. Vissa dagar, när man har haft en knäckebrödsmacka två centimeter från munnen ungefär femton gånger utan att en tugga slunkit in, en frukost som vid något tillfälle övergick till att kallas lunch för att sedan med lite krull i ostkanterna slängas i papperskorgen tillsammans med övriga goda intentioner...de dagarna kan man säga vad man vill om teve för barn, men det är jäkligt skönt att parkera dem där en halvtimme och få andas.

september 01, 2007

Hudiksvallsattityd

Where do they get the ego...?