Vi var där när de öppnade, faktiskt helt omedvetet. Det blir lite så när man har småbarn, man går upp, gör grejer, äter mat, lever och står i, och sen kollar man på klockan och den är redan...halv tio? Så därför var vi på Puuhamaa i Tavastehus vid öppningstid, trots att vi packat två småbarn och åkt från Helsingfors på morgonen. Det visade sig vara ett smart drag, så vi låtsades att det var planerat. Efter en hel dag av hoppande, studsande, badande, vattenrutschkanande, åkande, bråkande och skrattande, sjönk vi utmattade ner runt bordet hos vännerna i Tavastehus och vilade ut. Ja, inte barnen förstås. (Barn blir aldrig trötta, glömde jag nämna det?) Fyraåringen kom på en ny aktivitet att syssla med medan grillen tändes och vi svepte nästa nödvändiga Karhu. Han kastade sin keps upp i luften och skrattade pärlande, porlande när den ramlade ner (och ännu mer om han själv låtsades ramla samtidigt). Det här roade honom i en halvtimme, och efter att ha kastat i sig en korv ("det är säkert, jag är proppmätt") så var det kepstid igen. På kvällen var det nog ändå ganska skönt för honom att lägga sig, och vi pratade som vanligt om dagen och vad vi hade gjort.
"Vad var det roligaste i dag?" frågade pappa med förväntan i rösten, och undrade om sonen skulle säga den stora hoppkudden, att han åkte stora vattenrutschkanan eller kanske när han åkte den där attraktionen som snurrade ett varv runt när man tryckte på en knapp, så att han hängde upp och ner och skrattade...
"När jag kastade kepsen!" kom det blixtsnabbt från den rödkindade gossen.
Nåja, JAG tyckte i alla fall det var roligt att åka vattenrutschkana och landa på rumpan i 30 cm vatten. Definitivt värt en femhundring.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar