november 07, 2010

Papegojpatient med diagnos

I dag låg papegojan på operationsbordet.

Jag fick Polly någon jul för väldigt länge sedan, och då brukade hon säga: "Hej, jag heter Polly", "Polly är din bästa kompis!" och "Polly är söt, hahahaha!". Jättegulligt.

En lång tid har hon nu låtit mer läskig än gullig. Lite full och otäck, om man ska vara ärlig. Hon säger "Heeeeej, jag heter Pollyyyy...", sluddrar "Polly e din bästa kompiiiis...." och slemmar fram ett "Polly e söt...HAHAHAHA!" med ett skrämmande hånskratt.

Jag har tänkt att byta hennes batteri ett bra tag nu, och i dag hamnade hon på operationsbordet. När jag tog ut högtalaren, ramlade en lapp ut. På lappen stod: "Här var Jessica Arhammar och 'lagade' 940102". Sedan insåg jag vad sextonåriga Jessica redan insett - Polly är trasig i själen. Hon har inget batteri, bara en grammonskivekonstruktion, som tacklat av.

Jag vände på lappen, skrev "...och 101107, hon går inte att laga.", sydde ihop patienten och drog i snöret.

oktober 23, 2010

Säljes för billigt

Är det verkligen det officiella lätet på det här monstret?

oktober 18, 2010

Livet är inte en romantisk komedi

Är hon Meg Ryan? Är du Richard Gere?
Nej just det. Då ringer vi polisen.

oktober 11, 2010

Busmamma läser saga

Busungarna går på cirkus är en gammal fransk goding från 1973. Som så många andra franska godingar från 1973, så har även denna en otidsenlig kvinnosyn. När jag läser godnattsagor ändrar jag nästan alltid något för att ge min lilla kille eller min lilla tjej styrka att möta världen. När jag läser för Hilda, får huvudpersonerna nästan alltid vara tjejer (förvånansvärt ofta är de djur som egentligen inte har något kön förrän det plötsligt står "han"). I gamla böcker byter jag ofta plats på vad mamman och pappan gör eller säger.

Förutom att det ger henne en lite mer rättvis bild av vad man ska förvänta sig av livet, så är det roligare att läsa när man får hitta på lite själv, och att byta repliker visar snabbt hur konstigt det är uppdelat.


Kolla här ovan - busungarna presenteras. Av tio busungar är två tjejer, den ena lagar mat och den andra står och är ljuv i största allmänhet. När jag läser sagan är piloten, konstnären och sjömannen också tjejer (något som Hilda gick med på efter en liten protest om snickaren, där hon pekade ut polisongerna och sa ett bestämt nej). Den ljuva Elvira är faktiskt hundtränare och chef. Det ser man ju, hon håller i ett papper där det står vad alla andra ska göra.


"Busungarna hjälper också till. Alla utom Elvira som är rädd för lejonen. Var gömmer hon sig förresten?"
Hilda pekar på lastbilen.
"Just det. Hon är inte rädd för lejonen. Hon är den enda som kan köra den där stora lastbilen, det är därför hon sitter där och väntar."

augusti 30, 2010

Rena rama cirkusen

Paxat på Cirkus Brazil Jack.

Cirkusföreställningen hade en kvarts paus mitt i. I Sverige betyder detta att man reser sig, går ut och köar större delen av tiden för att köpa popcorn och migränframkallande ljusstavar för de pengar som man inte hann göra av med innan föreställningen började. När man sedan återvänder, så är det till exakt samma plats som man lyfte den avdomnade rumpan ifrån.

För säkerhets skull lägger man ut sina ägodelar ordentligt på den bänk där man just suttit, ifall någon skulle vara så oerhört fräck att försöka byta upp sig i cirkustillvaron medan en annan står i kö till bajamaja.

Men stressen ökar i den där kön, när hon inser att alla paxar med samma popcornkartonger och migränsablar. Vänta lite nu. Tänk om jag inte hittar tillbaka till just min bänk? Tänk om det hinner börja? Tänk om någon tar min plats?

Och då springer hon tillbaka, utan utfört ärende, bara för att upptäcka att det sitter en annan liten familj där hon just satt och skrattade sig kissnödig. Och hon suckar jättehögt, så att de ska höra, men de bara sitter där och trotsar till och med hennes retoriska frågor som hon ställer lite för högt: "Hm, var det här våra platser? Ja, jag tror det, men vad konstigt...var det verkligen här?", ackompanjerat av ett vridande och vändande som vem som helst borde märka. Men inte den här familjen, nehejdu.

Vafan, de borde resa sig nu, säga "nämen oj!" så att de kan le mot varandra och löööösa det här, men nej, de GÖR inte det, och nu får hon panik. "Det där var faktiskt våra platser!" säger hon med en alldeles för ilsken röst, och hon tycker inte om att behöva bli så arg. Vad hände med att visa lite hänsyn?! Vara lite lyhörd?

Familjen ser henne nu äntligen. De var i sin tur nöjda att någon satt sig på deras plats, eftersom de hamnat bakom en stolpe, och det gav dem rättigheten att sätta sig på någon annans plats. Fem ord ger de henne - fem ord som de vet är helt oemotsägliga. "Någon tog vår plats också."

Hon står tyst och förtvivlad i fem sekunder, hon vet när man är slagen, och nu är hon det. Det finns inget att sätta emot någon som inte följer oskrivna regler. Nu har hon ingenting kvar. Jo - en sak. Hon har sin slutreplik, och hon ska fan sätta dit dem ordentligt.

"Jaha. Ja, det var ju väldigt tråkigt!"

Ridå.

augusti 01, 2010

Jobba, jobba, jo-hobba

Hårt jobb, men värt det.

På den sista dagen av semestern hade jag planerat att cykla till stan, sätta mig på ett mysigt café och läsa en bra bok. Men så bortskämd har jag blivit, att det inte längre lockade. Jag har ett överflöd av ensamtid, och sitta-på-café-och-läsa lämpar sig bättre för en eller två dagars sådan. I stället cyklade jag till K-Rauta, köpte målarfärg för ett skönt projekt och utrustade mig seriöst, med keps, arbetshandskar och podcast.

Det tog en timme att borsta hela staketet rent, målartvätt är för fegisar, jag kör Vegas-style. När jag var klar med borstandet, var allt det svarta som satt på staketet i stället på min kropp (och i min näsa, upptäckte jag senare).

När jag skriver det här, har staketet bytt färg igen, och i morgon stryker jag på det andra och sista lagret. En ynka liten dag tog det att göra vad vi har pratat om sedan förra sommaren. En ynka dag med perfekt målarväder och kli i fingrarna. Två dagar kvar innan familjen kommer hem, vad ska jag hitta på nu? :)

juli 31, 2010

Allra käraste syster min

Montage från tiden före Photoshop (1992).

Tredje dagen ensam hemma. Jag och cykeln är ett. Jag är så ansvarsfull, har hjälm trots att ingen ser mig, jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Just nu till exempel! Nötter och druvdryck!

En stor förändring har skett i mitt liv. Eller, jag vet inte ännu om det verkligen är en stor förändring, men det känns så. Min storasyster och jag bor i samma stad, för första gången på nästan nio år. I dag ringde hon på morgonen och sa att hon och systerdöttrarna just ätit frukost. Jag avslutade min egen frukost, tog den lilla röda Fucken och brände av mot mitt föräldrahem, nu min systers hem. Kände mig ung - en singel i en skrotbil.

Vi promenerade, tränade på gymmet, pratade om allt möjligt och det känns så märkligt. Är hon verkligen här för att stanna? Det känns liksom lite för lyxigt för att vara sant.

Jenny och jag har alltid haft stora planer. Mest var det hon som kom på dem, som att vi skulle åka motorcykel genom Europa eller bo ihop när vi blev stora. Inget av just de två planerna blev det något av, men många andra. Två gånger tågluffade vi, båda gångerna innan jag fyllt sexton, första gången var vi klädda likadant när vi åkte från Stockholms central. Vita hängselshorts och vita solhattar. Hela vägen ner till Köpenhamn roade vi oss med att mima frenetiskt till låtar på vår freestyle, som vi delade med hjälp av en skarvkontakt.

Vi har alltid delat. När vi var små delade vi rum tills vi kanske var lite för stora för det, men vi älskade det. Låg och pratade sent, hängde ut genom fönstret när larmet gått i Bennys affär, för att notera ledtrådar. Och ibland, när vi inte var trötta nog, bytte vi pyjamas och säng och ropade sen på mamma eller pappa för att överraska den som kom in. På fredagskvällarna fick vi dela en läsk. Med varsitt sugrör sörplade vi oss igenom en Vira Blåtira, Panda eller Zingo. Jenny gav mig alltid den godaste biten, den största bullen, skålen i stället för slickepotten och vi har aldrig någonsin varit avundsjuka på varandra. Vi kan ringa för att höra lite kort hur det är, och en timme senare komma på oss själva med att sitta och sjunga Phoney Ladies från Neneh Cherrys skiva som vi köpte i London 1989. Vi kan alla texterna.

Med undantag för en kort sejour söder om söder, så har vi aldrig bott på cykelavstånd.
En ny era börjar.
Jenny, ta fram Raw like sushi - jag kommer och dansar!

juli 27, 2010

Hela havet stormar på natten

Skurken försöker se oskyldig ut.

Att sova en hel familj i en vanlig dubbelsäng kräver övning, tolerans och kreativitet. Om man inte planerar noga, kan natten bli som den som just passerade.

Startfältet:
Man, somnar på två sekunder, kan sova var som helst.
Kvinna, vaknar lätt, kräver särskild temperatur, mörker och bekvämlighet.
Pojke, 7, somnar gärna, vaknar tidigt, kan inte somna om efter 5.
Flicka, 4, somnar sent, sparkar hårt, ramlar ur om hon ligger på en kant.

Om jag hade fått se en snabbspolning av i går natt, uppspelad till knasig Benny Hill-musik, så skulle jag förmodligen ha skrattat, men när jag är mitt uppe i ett nattinferno, är jag en väldigt ilsken typ. (Det är nog enda gången jag svär, när jag tänker efter. Och varje gång känns det lite förläget på morgonen.)

Natten började med att Hannes sov på madrass på golvet (där Risto ändå brukar hamna ett par timmar in på natten, så vi tänkte att vi lika gärna kunde mysa till det där direkt). I sängen bredvid honom låg Risto, Hilda i mitten och jag på andra kanten. Efter ett par timmar började jag bygga en täcke-mur mellan mig och Hilda för att undvika sparkarna, samtidigt som jag kämpade för att fånga hennes ben som hela tiden flög upp mot Ristos huvud. För säkerhets skull bullade jag efter ett tag upp kuddar även mellan dem.

Ungefär klockan två börjar Hilda tröttna på kuddmurarna och raserar dem argt, väcker till och med Risto, som yrvaket frågar "men varför sparkar hon så mycket?". Jag föreslår att R och Hannes byter plats, så Hilda och mina murar får mer utrymme. En halvtimme går. Hannes sätter sig argt upp och fräser att Hilda sparkar honom i magen. Jag försöker bygga mina murar igen, men Hilda är nu halvvaken och misstänksam. Hon sparkar mig jättehårt i ansiktet, så jag ställer mig upp, skakar Risto onödigt våldsamt och säger ingenting, bara viftar ett "BORT!" med armen. Hans natthumör är motsats till mitt, så han flyttar sig snällt upp på sängen igen, så jag kan lägga ner den boxande terroristen på madrassen. "JAG VILL LIGGA ENSAM!" skriker hon. "MEN DU FÅR JU LIGGA ENSAM! skriker jag. "NEJ, JAG VILL LIGGA BREDVID MAMMA! skriker hon. "BORT!" skriker jag, till stackars Hannes och Risto, som får maka sig, när jag lägger mig på sängen med Hilda på magen. Hon somnar. Risto gör en full cirkel när han kapitulerar till madrassen igen. Resten av natten tillbringas knuffandes, vid ett tillfälle vaknar Hannes och säger "Det finns ju ingen säng här!", så jag flyttar ytterst på min kant för att få plats med murarna och terroristen, utan att störa honom.

Klockan halv åtta vaknar jag utmattad, av att Hilda letar kläder i resväskan och vill ha just den klänningen som ligger i smutspåsen. Tyvärr fattar hon inte heller att hon ligger på minus och bara borde smyga ut i köket i stället. Stackars ilskna mamma.

juli 24, 2010

Varför inte "brännbart skräp"?

Det kommer tillfällen när man förstår varför finnar ibland kan tänka att de där svenskarna tror att de är lite förmer.

juli 23, 2010

Den tuffa barnmorskan

Min mvc.

Folk frågar mig ofta om Sverige och Finland är lika, eller om det finns stora skillnader, och jag brukar svara dem lite varierande, beroende på vad jag tänker på för tillfället. Innan vi bodde i Finland trodde jag att det var som att flytta till en annan stad i Sverige, fast med ett annat språk. I min finlandssvenska mammagrupp, och genom Husis, som jag prenumererade på, fick jag dessutom inpräntat att tala svenska i affärer och med myndigheter, eftersom det var min rätt som svenskspråkig i ett tvåspråkigt land. Ja, så kan man ju hålla på, men inte lär man sig någon finska av det, och inte får man reda på särskilt mycket heller.

I viktiga skeden i livet är det hur som helst en rättighet att få hjälp på svenska, så med en blivande Hannes i magen, fick jag gå till en hälsocentral där en svenskspråkig barnmorska gav sin omtänksamma hjälp, på sitt väldigt finska vis. Som nyinflyttad tyckte jag att Susanne var väldigt hård och tuff, men förstod snart att det låg omtanke bakom grymtandena. Det är en vanlig föreställning att Finland är kargt och tystlåtet, rakt på sak, och det stämmer till viss del. På mvc och bvc i Finland fanns inte plats för något gullegull eller "det känner du bäst själv" som är så vanligt i Sverige. Jag minns så tydligt en gång när jag kom till Susanne med tvåmånadersbebis, utan annat ärende än att jag var ledsen och vilsen och att Hannes hade ont i magen hela tiden. Jag satt på stolen mittemot henne, hon rörde inte en min, tog bara resolut Hannes från min famn och sa: "Nå, släpp ner axlarna nu, Jessica. Här är numret till Sofia, en svensk flicka som får barn om några veckor, ring henne. Gå på babyleffa, här är öppettiderna. Går du på lenkki? Nå, så gör det."

Jag kommer ihåg att jag blev helt paff. Jag hade snarare väntat mig att hon skulle krama om mig, trösta och fråga vad det var som var fel, än ge mig konstruktiva förslag. Jag satt där med tårar på kinderna och tänkte "hennes ögonbryn blir inte ens bekymrade", och jag blev irriterad på det just då. När jag sen kom hem och hade ringt till Sofia, så kunde jag så tydligt se omsorgen, hur den tog sig ett finskt uttryck. Och sedan dess har jag lärt mig att uppskatta även den finska, tysta, tuffa omtanken. Som är en av de största skillnaderna mellan Sverige och Finland.

juli 22, 2010

Dagens outfit


Tröja:
risifrutti hallon
Shorts: damm från barnsandaler
Skor: sandiga ballerina

Solbrillorna är privata.

Skojar och skrattar med små hattifnattar

Från Muminvärlden ser man om presidenten är hemma i sommarstugan. På Kultaranta (Guldkusten) hissas flaggan när herrskapet är på plats.

Liksom presidenten, var vi också på plats i Nådendal tidigt. Vi fick närmast och gratis parkering, kom in först, och hann krama både muminfamiljen och Lilla My innan horden kom. Kamera upp, kamera ner, innan de andra suckers ens hann säga Snorkfröken. Rutinerat? Njae, äsch, jo.

Hela dagen i dag har vi funderat över när vi egentligen varit på Muminvärlden senast. Lite är det ju så, att parkerna och åren flyter ihop. Vi har dessutom varit i Åbo fler gånger än vi har åkt vidare till Muminvärlden, och som grädde på moset, så blandar jag alltid ihop Åbo och Tammerfors. Man får i stället hänga upp funderingen på enstaka ledtrådar. Hannes ramlade och slog i en tand i Åbo, då måste han varit tre år..? Vi hade barnvagn, för vi kommer ihåg kringlederna runt trapporna, men kommer inte ihåg att vi sett Hilda krama någon figur...bebis? Vi hade varit på Astrid Lindgren-världen innan, för vi jämförde parkerna...2005?

Till slut tog vi det på att jag inte hade bloggat om Muminvärlden förut, och jag har bloggat hela Finlandssemestern under de senaste tre åren. Och där - mina vänner - kom äntligen anledningen till att jag har en blogg!

Nu ska jag i stället börja skriva om dagens outfit.

juli 20, 2010

Litet ego har också öron

Pojken på bilden har ingenting med blogginlägget att göra. Han är bara söt.

Nu ska jag berätta precis hur självcentrerad jag är. När jag sitter på tunnelbanan bredvid några som pratar med varandra på ett annat språk, så får jag ofta för mig efter ett tag, att de pratar om mig. Det räcker med att någon av dem tittar på mig, sedan ler mot den andre och säger något, så är fantasin igång, och jag anstränger mig desperat för att snappa upp något ord jag känner igen.

I dag när jag kom ut från gymmet, var jag helt säker på att en hel grupp japaner utanför hotellet bara kollade på hur jag bökade ut min cykel, som i vanlig ordning hade ramlat på alla andra cyklar (och lindat in sina handtag i någons ekrar - "Hon tar mig, hjälp, hjälp! Släpp mig inte!") och sedan övergick till att spekulera i hur ful min cykelhjälm var. Synd på en sån perfekt gymfrilla, liksom.

Sen skrattade jag förstås åt mig själv när jag trampade bort därifrån, tassarna pendlande som aldrig förr, som om jag kunde åka ifrån de skallande japan-skratten, och tänkte "where do I get the ego?!" Varför i hela friden skulle ett gäng japaner diskutera min cykelhjälm?

En amerikansk vän som bodde i Sverige, sa en gång att han tyckte det var jobbigt på tunnelbanan, eftersom alla jämt tjuvlyssnade på vad han pratade om. Inte på det där smidiga sättet, med en bok uppslagen, låtsandes läsa, utan så där äckligt - gapande mun, stirrandes rakt på. Jag minns att jag skämdes å mina landsmäns vägnar, men kände samtidigt inom mig att fasen, så där gör jag också! Jag vet inte vad det är med engelska som gör att man vill tjuvlyssna, men det kanske är att man på något märkligt sätt inte tror att det syns, eftersom de inte förstår svenska? Eller så är det så fascinerande att få höra vad "de andra" talar om, när man ändå förstår språket.

Jag känner lite samma sak som han, när jag är i Finland, det är ofta jag ser folk som smygtjuvlyssnar på mig, fast de låtsas att de tittar ut genom fönstret. Ändå försöker jag att prata ganska tyst när jag är på offentliga platser, eftersom R har sagt att finnar tycker att svenskar skriker. Men min sänkning av volymen leder förstås till att de börjar stirra och gapa i stället... Hm... Aha!

maj 30, 2010

Diskbänksrealism

Hemma hos oss är det små älvor som diskar faten, oftast när alla sover. Men ibland fastnar de på kort, om man smyger riktigt tyst.

Hilda gör ungefär fyra klädbyten om dagen en vanlig söndag. Det är till exempel shorts, långbyxor, reflexväst med slips och älveklänning. Ofta hänger något plagg kvar från hennes senaste outfit, och skapar ett intressant blickfång. Som schackrutiga strumpor.

maj 09, 2010

Konversation

Hannes och Hilda bygger lego och småpratar.

Hilda: Fast bara pojkar har skägg...
Hannes: Ja, pojkar har skägg.
Hilda: ...när de blir vuxna, när de blir pappor.
Hannes: Jag blir pappa sen.
Hilda: Jag blir mamma.
Hannes: Ja, du blir mamma och får föda ett barn. Det är jättejobbigt.
Hilda: (Tystnad)
Hannes: Hilda, det är jättejobbigt!
Hilda: Jaha...vad jobbigt...men hur jobbigt?
Hannes: Det gör jätteont. Fråga mamma.
Hilda: MAMMA? HUR ONT GJORDE DET NÄR HANNES OCH JAG FÖDDES?
Mamma: Det gjorde ont, men man får bedövning så det inte gör lika ont.
Hannes: MAMMA? HUR LYCKLIG BLEV PAPPA NÄR HILDA OCH JAG FÖDDES?
Mamma: Han blev så lycklig att han grät.
Hannes: Ahaa...men Hilda kolla, jag var en gubbe med en käpp med en RUBIN på!
Hilda: Ahaa. Men jag gillade inte rubiner.

maj 06, 2010

Inget, bara hänger

Hänger utanför skolan, spelar lite DS, cyklar lite...

Vi har en granne som ganska ofta kommer ut genom dörren och hänger på framsidan av huset. Sparkar på en boll, går omkring och nynnar lite eller spikar ihop ett flygplan eller nåt. Han är sex år, kanske jag ska tillägga. Efter en stund så tröttnar han, och ringer på hos oss för att kolla om någon ska med ut. Jag kan sakna det där spontana ringa-påandet.

När jag var liten så gick man bara ut och kollade om någon var ute. På vår gata med tolv hus på en 50 meters-snutt, bodde det ungefär femton barn, så det fanns alltid någon att leka Burken med. Om inte, så var det bara att ta cykeln ner till fotbollsplanen, eller Stora lekis, då träffade man definitivt några att leka med. Ibland fick man ihop ett helt brännbollsgäng på en kvart, men då var det en del dörrknackande involverat.

Numera får man vänta på nästa konferens för att få spela brännboll eller andra roliga lekar. Tänk om man i stället gick ut efter maten och ringde på hos grannarna - drog ihop ett lag? "Tja, skulle bara kolla om ni är med på brännboll? Ok, men kom när ni har ätit klart då, jag springer och ringer på hos Håkan och Maggan så länge!"

Det är ganska många hus här omkring, det vore inte helt omöjligt att några nappar. Hm...

maj 05, 2010

Fyra dagar i bilder

Lite gråt och trädgårdspyssel, söndag 10.55: Hemma hos mormor såg det ut nästan precis som vanligt. Jag tog upp några maskrosor mellan plattorna på uteplatsen, och det fick mig att tänka på vad mormor berättade i somras när vi satt vid korsordet på uteplatsen. Hemtjänst hade veckan tidigare haft med sig några utvecklingsstörda ungdomar i en arbetsåtgärd, deras uppgift var att rensa mormors rabatter.
("Både det ena och andra rykte", skrattade mormor, och petade upp glasögonen.) Handledaren bad mormor att visa vilka växter som skulle rensas bort, och en av dem var gamla hallonplantor. Mormor berättade att en av killarna blev så väldigt upprörd över att hallonen skulle tas bort, så hon lät dem vara kvar. "Jag tror inte jag får bort dem själv, men jag hade inte hjärta att be honom ta upp dem, när han var så fäst vid dem." Fina mormor.


Maffighet, måndag 18.30: Repetition i Berwaldhallen med Lasse och Putte, och så 600 andra då.


Mitt i gatan, måndag 20.42: Oscarskyrkan i kvällssol, i en tom stad.


Vårkänslor, tisdag 18.10: Blåsippor på vägen hem från tåget tar fokus från stressen en stund.


Tävling, tisdag 20.00: Röstningen i förklädestävlingen på Sysidan börjar. Om jag fick rösta, skulle jag rösta på de här snyggingarna. (Man måste ha konto på Sysidan för att rösta) :)

Andningspaus, onsdag 8.35: Lite för tidig till workshopen, och en stor kopp te på Två systrar och en kock, det mysigaste cafét jag har besökt på länge.

april 10, 2010

Min mormor

Min mormor svarar inte när jag ringer. Hennes telefonsvarare stängde jag själv av i går, det var enkelt. Bara att trycka på en knapp. "På/Av" stod det. Mormor brukade tycka att jag var bra på att fixa saker, och jag tyckte om att vara lite hustomte när jag kom dit. Byta några glödlampor, visa en ny knapp på mikron, fixa tillbaka någon inställning på telefonen som kommit dit på något mystiskt sätt. Och bara mormor kunde vara så otroligt tacksam och berömma så mycket när allt man gjort var att byta en glödlampa.

I dag är en typisk dag för att hälsa på mormor. En lugn lördag utan något inplanerat, lite halvdåligt väder. Jag skulle kunna sätta mig i bilen och åka iväg till Norrviken för att dricka te, byta en glödlampa och äta lite korintkakor. Så kunde jag berätta om hur fint Hilda och jag har gjort i rabatten i dag, och fråga om jag fick låna hennes balkonglådor. Jag skulle kunna berätta om någon som varit dum på jobbet, och hon skulle säga "jo, men han kanske..." och på sitt självklara sätt än en gång tala om för mig att alla har sina orsaker att göra som de gör. Samtidigt som hon skulle säga att det är så synd om mig, och att jag är så bra som är så duktig på jobbet. Sedan skulle vi plocka undan fikat och ta fram ett korsord, som vi löser så bra tillsammans. Hon dominerar geografi, litteratur och historia, medan jag brukar lösa precis de ord som hon fastnat på och sånt som har med språk att göra. Vi skrattade alltid åt att jag försökte lösa den långa nyckelmeningen först, utan ledtrådar. Hon lät mig skriva in min påhittade lösning från början, och så försökte vi verkligen att få det att stämma tills det inte gick längre.

Men min mormor går inte runt och pysslar i sitt hus i Norrviken mera.

Mormors kylskåp var fullt av sorg i går. Varje liten sparad crème fraiche-burk jag tog ut ur kylen, släppte fram lite mer gråt från hjärtat. Det var särskilt svårt att slänga sista resten av tårtan från hennes middag i lördags, (och inte bara för att jag har lärt mig av mormor att aldrig slänga något som kan användas). Det är så tomt utan mormor.

Jag är så väldigt ledsen att hon är borta, men är samtidigt glad för vår mysiga tid som rumskompisar, och för att hon fick lära känna mina egna barn. Världens bästa mormor.

mars 29, 2010

En historia i låttexter

Startskottet.

Nyligen lagades mitt keyboard av snälla föräldrar, och jag fick dem också att gräva fram mina noter från förr. "Mina noter" låter så lagom elegant, och visst finns det en eller två böcker med pianonoter, men det mesta är egenhändigt hopsamlat, kopierat och nerplitat. Den här samlingen är otroligt personlig, och har en lång och minnesfylld historia.

I går visade jag den första pärmen för R - den som hyser alla mina låttexter. Den här pärmen påbörjades 1988, när Céline Dion vann melodifestivalen med Ne partez pas sans moi, jag var elva år och sommar-OS hölls i Seoul. Jag tyckte att OS-låten var så fin, och skrev ner texten det finaste jag kunde. Efter hand växte innehållet i pärmen, fler låttexter sattes in och de som redan fanns kompletterades med ackord. Där finns If I fell med The Beatles, det första jag någonsin skrev ut från en dator, och i början av pärmen satte jag kort efter detta in ett register med alla låtar i alfabetisk ordning.

Ibland svindlar det när jag tänker på hur mycket tid det fanns när jag var liten. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade tråkigt i mitt rum. Jag vet att jag var sjutton år när jag satte in de sista texterna i låtpärmen, och det sammanfaller inte helt oväntat med det år som jag träffade min första riktiga pojkvän och började i gymnasiet. Flickrumstiden var över.

mars 25, 2010

Med näsa för god musik

Fruktansvärt roligt djur. HUR i hela evolutionen blev den så?

Varje morgon går jag från Fridhemsplan eller Odenplan, beroende på vilket kontor som ska föräras av min närvaro. Det är fortfarande så kallt att jag måste ha handskar på mig. Märkligt nog funkar det inte att bläddra på en iPod med skinnhandskar på. Det måste vara hud. Problem.

Då kommer min smarta lillasyster, som har tipsat mig om räddningen - ett helt nytt användningsområde för näsan! Därför kan man numera se en kvinna med schwung i stegen och sporadiska dansrörelser, lyfta upp sin iPod mot ansiktet och låta näsan välja låt.

Problem löst.

mars 24, 2010

Månadens tema: halvfärdigt

Tunnelbanans motsvarighet till post-it och överstrykningspenna? (Apropå en annan blogg.)

mars 23, 2010

Aktuella ord

Professor Hannes, till er tjänst!

I dag när vi låg och skulle läsa godnattsaga, så berättade jag hur man kan svälja även fast man ligger ner, eller till och med hänger upp-och-ner:

Mamma: - Vet du vad det kallas? Nu kommer ett svårt ord: peristaltiska rörelser.
Hannes: - Här kommer ett annat svårt ord: antioxidanter!
Mamma: - Oj! Ja, de är väldigt viktiga ämnen som finns i...
Hannes: - ...och det här då: SOCIAL KOMPETENS!

mars 22, 2010

Vardagsspänning


Mycket kan hända mellan Kista och Fridhemsplan. I dag blev en strumpa en kompis, vi hittade fyra figurer ur Bamse, Star Wars, Indiana Jones och Pippi på bokstaven D, och Hilda sprang i strumplästen av tåget för att vi höll på att missa stationen. Rena undret att alla vantar, mössor, väskor och barn var ute på perrongen när tåget åkte vidare. Och en mamma.

januari 19, 2010

En nystart

För den desillusionerade.

januari 18, 2010

Min ordning lite överallt vore bra

Of all the lockers in all the towns in the world...

Det här tycker jag är konstigt. Dagen efter invigningen av det superfräscha gymmet, kommer jag dit som en av de fyra första in i damernas omklädningsrum. När jag 45 minuter senare går in i rummet igen, har någon av alla 200 skåp valt att sätta sitt lås på skåpet precis bredvid mitt, (och det är fortfarande inte fler än femton kvinnor på gymmet). Jag blev omotiverat irriterad.

Här kommer Jessis inte längre oskrivna omklädningsrumsregler:

  • Finns en ledig skåpsrad, så ta ett skåp där. Om det är ont om skåp, ha åtminstone 1-2 buffertskåp till någon annan.
  • Sätt på i alla fall trosor före grundlig insmörjning eller innan du sitter på bänken och småpratar med kompisen.
  • Rakning sker hemma, inte i gymduschen.

Vad skönt det vore att ibland vräka ur sig lite egna regler utan att bry sig om att man förstör stämningen, eller att man får någon att känna sig lite skamsen. Ännu skönare vore att högt och tydligt deklamera dessa regler som om de vore det enda rätta. För det är det ju alltid, det som jag tycker.

I morgon, när jag kommer in i skolan:
"Ursäkta vuxna människa, men det du har på fötterna kallas också för skor, och de är lika smutsiga och blöta som barnens, så kan du också ta av dig dem vid skogränsen, så att alla andras strumpor också kan få vara torra?"

Och sen när jag kliver på den ständigt proppfulla tunnelbanan på Fridhemsplan:
"God morgon allihopa, kan ni flytta in i gångarna, så att jag slipper andas intimt med - vad heter du? ok. - Sven här?"

Eller springa efter när en fjortis "tappar" skräp på Drottninggatan:
"Nämen, du tappade det där kladdiga papperet!" (och sen vänta tills hon har gått tillbaka och plockat upp det ordentligt och helst bli kallad för något ungt och fräscht glåpord)

Nu funderar jag över vad jag mer irriterar mig på, och ingenting dyker upp. Det irriterar mig. Nåja.

januari 04, 2010

En ljus idé

Bara några år till, sedan kan han göra verklighet av alla sina affärsidéer.

Vardagen med barn bjuder på många överraskningar, till exempel när en sjuåring dagen efter nyår säger att han har ett nytt motto för året: "Man ska inte binda sitt kapital i glödlampor."

Efter att ha blivit förbluffad, full i skratt, fundersam och nyfiken (i den ordningen),över den insiktsfulla iakttagelsen, så ville jag undersöka hur mycket han förstod av det han just valt till sitt motto. Hur smart han än är, så tvivlade jag på att han snappat upp både glödlampsförbudet och dess konsekvenser och innebörden av ordet kapital.

Jag: - Var har du hört det?
Hannes: - Jag har kommit på det själv, men jag vet inte riktigt vad "kapital" betyder, jag vet bara att det har med Joakim von Anka att göra.
J: - Kapital betyder "tillgångar", alltså allt man äger och har, och kan använda att köpa annat med.
H: - Ahaa...
J (tvungen att kolla om han visste om glödlampsförbudet): - Hannes, varför ska man inte binda sitt kapital i glödlampor, menar du?
H: - Jag har en idé om att man bara skulle köpa EN glödlampa, sen ta med sig den in i varje rum, så behöver man inte köpa en massa lampor. Då sparar man pengar!

Han är riktigt smart, men har inte koll på allt (ännu). Skönt.

januari 01, 2010

It's not me, it's you

Jag var försten att gå ut ur vårt hus 2010, hurra! (Det är sådant man får tänka, när man pulsar ut för att leta upp 16A-proppar klockan nio en nyårsdagsmorgon.)

Dags att tillkännage årets nyårslöfte: 2010 blir året då jag slutar att ta åt mig av andras humör, och jobbar med att kunna skilja på vad som har med mig att göra, och vad jag inte kan göra något åt. Jag räknar inte med att årets löfte blir lätt, men jag har en del strategier som ska hjälpa mig att fixa det.

Här är tidigare nyårslöften, som alla är överflyttade och traditionsenligt fortsätter att gälla. Vad har ni för nyårslöften?