Älskade kaos

Kungligt besök när Carl Philip lägger till.

Det var så länge sedan jag var på en svensk strand att jag knappt kommer ihåg hur man gör. Nu menar jag alltså att gå till en strand och sedan hänga där halva dagen, som jag gjorde med familjen när jag var liten eller med kompisarna på sommarlov från högstadiet. Det var alltså premiär när lilla familjen följde med grannarna till Mälarhöjdsbadet, och jag försökte att pussla ihop packningen genom att kombinera simhall, picknick och barndomsminnen. Resultatet blev ganska bra, jag kom både ihåg singoallakex, vatten, badkläder och filt. De två väskorna blev så fulla att vi var tvungna att ha dem på magen under cykelturen, men det var väl värt att cykla - den som aldrig cyklat längs med vattnet från Örnsberg till Mälarhöjden har verkligen missat något vackert.

Det börjar alltid bra: filten bres ut slätt och fint (bort med eventuella kottar under!), skor tas av, saft plockas fram, badbyxor sätts på en pojke som är så ivrig att han rivstartar så fort hans andra fot nuddar marken. Sedan säger jag följande: "Akta muggen! Inte där! Torka fötterna! Inte på...åh...äh...fan." och filten är saftig, lerig, skrynklig och jag står upp på ett hörn och kämpar för att inte vara ett jobbo. Ibland tycker jag så synd om mina barn för att jag är så allergisk mot kladd och oordning, så jag försöker verkligen att ta det med en klackspark och anstränger mig för att inte föra vidare något annat än ett sunt ordningssinne som får dem att må bra.

Jag blir bättre och bättre, numera tar det inte mer än några minuter innan jag har lagt band på min iver att rätta till. Så jag sätter mig rakt på en geggig fläck och säger högt (mest för min egen skull) till min man att "vi kan göra så att vi håller handdukarna rena, men det gör ju inget att filten blir smutsig". (Lät det ihåligt? Märkte han något? Såg han att jag gömde barnens kläder i en väska, plockade fram en plastpåse för frukten och att jag flyttade våra skor en halv meter från filten?)

Egentligen är det rätt kul att typerna på stranden är samma som när jag var liten, jag har bara bytt plats själv under åren. Jag började i vattenbrynet, där min dotter samlade sand i dag. (Stoppade lite i munnen, tog lite med tillbaka till filten.) Sen flyttade jag lite längre ut där min son låg med simring i dag, vidare till där tjejerna står på händer och ligger i tills läpparna är blåa. Sen tillbaka till stranden där de lite äldre tjejerna ligger och solar, och rätt in i skuggan där jag satt i dag. Jag kan titta på var och en av dem som jag snubblar över på stranden och tänka "vad skönt att jag inte är där i livet", (särskilt när mina barn kutar rakt över deras filt och stänker sandblandat saltvatten).

I stället trivs jag att jaga runt min geggiga filt och lösa allt pyssel som uppkommer under de timmar vi är där. Det är klart att man kan kasta längtansfulla blickar då och då mot den där svalt eleganta tjejen i stråhatt som ligger under björken med en astjock bok som hon vet att hon kan läsa ut i kväll, eller i natt om hon har lust. Men när jag längtat klart, vänder jag leende tillbaka blicken till vårt älskade lilla kaos, och vet att jag vill vara precis här, precis nu, med precis de här människorna.