Från Söder Mälarstrand till Mexiko med farfar i tankarna

Så här vackert är det när man cyklar till jobbet längs Söder Mälarstrand. Och alltid fastnar en låt i hjärnan när jag cyklar där:

Vi lossar sand
ibland
på Söder Mälarstrand
Vi lossar hela dagen
vi var minst femton man
som lossa' sand
ibland
på Söder Mälarstrand
Vi lossa' hela dagen
vi var minst sexton man
som lossa' sand
ibland...

...och så vidare. Den sjöng farfar för mig och min syster när vi var små, och den dyker fortfarande upp lite då och då. Min farfar var en väldigt speciell farfar, och en dröm för barnbarn. Hans specialitet var att fantisera fram lekar och sagor, och han levde sig så in i dem att jag tror att han själv ibland hade svårt att veta var verkligheten tog vid. En gång missade vi middagen för att vi åkte kanadensare i den lilla sjön på landet utanför Norrtälje, och vi var tvungna att ligga kvar inne i vassen för att inte den andra indianstammen skulle upptäcka oss.

En annan gång hittade han på en vattengud som hette Naaga och som försökte dränka alla som badade i poolen på sommarstället i Benidorm. Han kunde hålla andan länge. När man minst anade det dök han upp, denna två meters alltid grymt solbrända man, frustande och spottande och drog ner en förtjust tjutande unge under vattnet. (Under en av hans senare Afrikaresor köpte han med sig en askkopp i form av en svart orm med sju huvuden som kallades Naaga av befolkningen. Det märkliga var att den också var en vattengud.)

Farfar hade världens bästa sagoberättarröst, och när min syster och jag sov över, läste han högt ur Tusen och en natt eller Astrid Lindgrens sagor. Det spelar ingen roll. Spelar ingen roll i Skymningslandet hör jag hans mörka, lugna röst inuti mitt huvud när jag läser om herr Liljonkvast för min egen son. Den rösten var också praktisk när han skulle lugna sina små patienter, däribland oss. Jag har aldrig varit rädd för sprutor när det varit farfar som gett dem. Jag kommer ihåg när vi skulle resa till Thailand, jag var fjorton år och lite skraj för att någon hade sagt att gammaglobulin-sprutan gjorde så ont. "Anticipation - vet du vad det betyder?" frågade farfar, och innan jag ens hann tänka klart, så hade jag klarat sprutan utan problem.

Jag skulle kunna berätta hundra historier om farfar, men jag avslutar här, med det enda råd han gav mig och min man när vi skulle åka till Yucatán. Efter att tyst ha lyssnat när vi berättade om resan, reste han sig och kom snart tillbaka med en liten lapp. Läs och begrunda, och kom ihåg om ni någon gång åker till Mexiko: