Seriously. Don't do it.När jag skrev mitt blogginlägg i går, blev jag inspirerad att leta upp den tjocka plastmappen med reseminnen från vår bilresa i USA, och hittade där den här plastpåsen. Hur muckig får man vara?! Plastpåsar, broschyrer, muggar och bildekaler - allt pryddes av Texas fyndiga slogan. I USA har alla bumper stickers, och det går förstås trender i dessa klistermärken, liksom i allt annat. Runt skolavslutningarna är det tjusigt att åka omkring med en dekal som säger att My daughter graduated from Virginia Tech, och när vi var i USA senast var det poppis att meddela världen att I support our troops.
Det påminner mig om när det var inne med små runda pins, (fast det hette broscher då). Jag gick glatt omkring med alla möjliga budskap, ju fler desto bättre. Bland mina broscher på väskan i mellanstadiet fanns bland annat Atomkraft - nej tack!, Atomkraft - ja tack!, Rör inte min kompis och Bevara Sverige Blandat. Den finaste var Rör inte min kompis-handen i svart med cerisa konturer. Nu ser man mest broscher på svarthåriga, strumprandade ungdomars mupptygsväskor, och inte vet jag vad de har för budskap.
Kanadensare gillar också pins - de strör sådana omkring sig i någon sorts vänortsvälvilja (kanadensare och norrmän är de mest lätt identifierade ute på tågluff i Europa - de har en generös attityd med sin flagga. Den ska vara på mössan, ryggan och helst på alla människor de träffat under resan också).
Inlägg
... eller vad sägs om den slogan som varenda matställe med aktning hade efter 9/11: "We serve freedom fries!". I alla fall i södra Virginia där jag var.
SvaraRadera