Suget efter kunskap och Frosties

Åh, så vackert?

Jag har inget emot fjärilar. På håll, alltså. Jag kommer ihåg när jag var liten och det vid ett tillfälle var information om fjärilar på baksidan av kårnfleksen, hur vackra jag tyckte de var! Jag lärde mig alla namnen och det är fortfarande från de där flingpaketen jag kommer ihåg mest om fjärilar. Nu har vi en stor buske med lila blommor utanför vår balkong, och jag har ingen aning om vad den heter, mer än att den kallas för fjärilsbuske. Nu ska jag berätta varför.

Varenda fjäril i Hägersten sommarcampar på vår balkong, och kommer gärna in för att ta en titt på lokalerna också. Nu är det så, att fjärilar är inget annat än en äckligt stor insekt i förklädnad. Lägg till det att den dessutom är fladdrig. Om en fjäril kommer in, är det svårt som sjutton att få ut den, och på flingpaketet stod det faktiskt att man inte får röra vingarna, då får den problem att flyga (jag vet, jag har sett med egna ögon hur tunt och förgängligt det där fe-pudret är). Så ena delen av mig är snäll och vill för allt i världen inte skada fjärilen, medan andra delen är äcklad till tusen och vill bara sätta sig ner och blunda med stängd mun tills någon annan kan komma och ta bort den. Därför får balkongdörren bara vara på glänt varma dagar då busken blommar. Och när folk som går förbi prisar den vackra busken och de fantastiska fjärilarna, då försöker jag att inte le för ansträngt (för vad är det för känslokallt weirdo som inte gillar de väna varelserna?)

Jag gillade när det var värt att läsa på flingpaketen. Om inte jag suttit där med filen och varit trött och haft tråkigt, så hade jag kanske inte vetat att lodjur heter Lynx Lynx på latin. Nu står det ju bara om fiber och att det inte är tillsatt socker. Tråkigt. Det kanske är sockerflingornas fel helt enkelt - informationen försvann när Frosties började smaka GRRRRRRRREAT!

(Jag kommer ihåg när jag såg Frosties för första gången - Y, som gick i och ur vårt lilla kompisgäng på gatan, svassade plötsligt en dag förbi oss med en påse sockrade flingor. Eftersom Y var lite svåråtkomlig och dessutom hade varit med i Lilla Sportspegeln en gång, så var vi ganska lättimponerade och lät oss bjudas. Det är enda gången som jag minns att jag kommit hem och sagt att jag ville ha något som jag sett någon annan ha.)

Nu är det sockerfritt som gäller, hur mycket de än försöker pracka på oss choklad- och sockerflingor genom att färglägga dem roligt med skojiga figurer, sätta dem i barnens ögonhöjd och locka med leksak. Mig lurar de inte, (så länge de inte börjar med faktarutor igen).