Att ha kaksmeten och äta upp den

It's alive!

Dagens namn var stress. Är inte det här en perfekt bild för att illustrera den där känslan av att ha jättebråttom och varenda liten grej som inte går enligt planerna blir till ett asjobbigt hinder? Vad i hela friden är det frågan om, när ingen sladd någonsin håller sig slät och fin och otrasslig? Är de som små hustomtar, som börjar leva och dansa avancerad disco så fort man har rullat upp dem fint och lagt dem ifrån sig? Jag blir alldeles tokig! Säg till mig när någon har uppfunnit en sladdvinda på mobiler, ungefär som den på dammsugaren. Jag skulle lätt ta en telefon som var några centimeter större för den sakens skull. Snillen! Jag åberopar er igen!

Allt det här hinner jag tänka och uttrycka i ett samlande "men vafaan då!" när jag står i hissen, tar upp datorn ur väskan och samtidigt balanserar telefonen, lunchlådan och sladdjäveln. Visst är det nästan lite härligt att jobba under stress, men för mycket stress leder till sällan till några geniala beslut, snarare blir det fjantiga val. Det är faktiskt ingen trådlös mottagning i hissen. Det tar faktiskt bara en halv minut att åka upp till fyran, och det går säkert snabbare om jag väntar med att ta fram lunchlådan till kylen tills efter att jag har lagt ifrån mig allt annat. Men löjligt nog så ramlar jag ut ur hissen med allting jag packat så omsorgsfullt på morgonen i stället i mina händer. Och kommer försent till mötet.

För sju år sedan, när min lillasyster var 11 år, skrev hon en lapp till mamma för att hon skulle låta bli att stressa. Den är helskön och bestod av tre punkter. Här är de två sista:

• Försök inte göra allt på en gång, du kommer ändå att ångra dej.
• Gör det du hinner, det du inte hinner, skit i det.

Det kan knappast sägas bättre än så. Lite som när hon skrev ner ett recept på chokladbollar till mig, och avslutade det prydliga receptet med en liten disclaimer:
För att göra det godare, skit i kaffet och ta inte så mycket havregryn.

Jag såg det framför mig, en liten tjej som kommer hem från skolan och blandar ihop allt gott hon kan hitta i skafferiet och bara goffar. Så tror hon självklart att jag vill göra samma sak. Sötnosen. Men det är klart, jag har nog haft min beskärda del av goffande jag också. Liksom de flesta andra sa jag också när jag var liten att jag minsann skulle göra en hel kaksmet och bara äta upp den, så fort jag blev vuxen och fick bestämma själv. Men jag har också gjort det. Måååånga gånger. Det är fortfarande godare än själva kakan, så det så.