Vad har en bro och poker gemensamt?

Gissa var?

Vi fyra som spelade Stockholmsspelet i går kväll var från Helsingfors, Luleå, Boden, och Sollentuna, men vi fixade det riktigt bra. I en del av spelet ska man identifiera kända byggnader eller ställen i Stockholm från en liten bild, och det är överraskande svårt att placera, även ställen som man går förbi varje dag. Man borde helt enkelt titta upp mer. En satte jag direkt i alla fall. Här ovan är en nästan exakt kopia, som jag tog för en vecka sedan när jag cyklade hem från jobbet.

Sällskapsspel är väldigt roligt och det är tyvärr alldeles för sällan som det blir av att vi spelar, fast jag verkligen älskar det. Vad jag minns, så spelade vi nästan varje fredagskväll (som förstås aldrig kallades annat än "myskväll") när jag bodde hemma: Monopol, Bondespelet, Budget, Gangster, vanliga kortspel och förstås Trivial Pursuit. Det finns få tillfällen som jag skrattat så mycket som när jag spelar Pictionary tillsammans med familjen på julen, och när min man och jag åkte till New York första gången för att sedan bila genom USA, var det första vi köpte ett Scrabble. För att det ska bli något sånär rättvist så spelar vi det alltid på engelska, vilket kan leda till fattiga ord och långa betänketider, men ibland också väldigt kreativa lösningar.

Det är inte alltid man tänker på det, men de roligaste spelen är ofta ganska beroende av att man har samma kulturella och språkliga bakgrund. Det är inte helt lätt att vilja vråla ut vad man tror sig se på Pictionary-teckningen, men i stället vara tvungen att först hitta översättningen till finska. Och det är tröttsamt när det hela tiden kommer TP-frågor om Ulla-Bella eller vilken staty som står på någon liten ort i Närke, när man inte har vuxit upp i Sverige. Förmodligen är det därför som poker är så stort, det behövs inga ord. Bara en kortlek med internationella symboler, ett regelverk som alla kan och waaaaay too much time on your hands.