Njennä!

Tänk vad modig man är när man är liten! Det kan väl inte bara handla om att man är lyckligt ovetande? Ettåringen åkte rutschkana själv för första gången, och jag fick bara hjälpa till en gång, sen slog hon undan min hand, drog tag i kanten och flög nerför. "Njennä!" sa hon sen. Det betyder "mer". Jag minns när jag skulle göra en volt från bassängkanten, och varenda sommar var det lika svårt att göra den där första volten. Men när den väl var genomförd, så var det ju inga problem att göra nästa, och nästa.

Det är ju rent halsbrytande aktiviteter man hängav sig åt, hur vågade man?! Jag säger bara en grej: Tarzansväng. Eftersom jag inte är säker på om det är ett vedertaget uttryck eller bara något sollentunianskt, så ska jag förklara: Klättra upp på en av stängerna i lekparken, gärna den högsta, och glid ner så att du hänger i knävecken. Gunga med överkroppen så att du får fart. När du har nått tillräckligt hög fart, släpp knävecken och landa på fötterna. Lätt som en plätt! (Nej, självklart gjorde jag inte det här själv, jag hade trots allt lite självbevarelsedrift. Däremot var min storasyster kungen över stora lekis, och svingade sig glatt från stång till annan till marken med rumänsk avslutning medan jag mest satt och tryckte uppe på taket till "trädkojan", där jag ålat mig ut genom fönstret, som om det skulle vara något slags bragd.)

Det roligaste som finns på teve är America's funniest home videos. Det finns inte mycket annat som visas som bubblar skratt i mig på samma sätt som det programmet. Och det allra roligaste är när vuxna ska göra barngrejer och det blir alldeles fel. Tjock tant på pytteliten rutschkana ner i bassäng - bassängkanten brister - asroligt! Pulkaåkning in i en snöhög, alternativt ner i en bäck, jag känner skrattet bubbla i bröstet bara jag tänker på det! Nån som är på gott humör och ska spexa lite för sina vänner eller sina barn, så blir det bara pannkaka. Det är omåttligt roligt.

Som i vintras, när första snön vräkte ner, och det var en sån där härlig utedag för hela trakten. Alla var i backen, men backen var lite för liten, så det passade sig inte riktigt att de vuxna skulle släppa fram sina inre leksugna femåringar... Det här struntade killen med toppluva i när han med dotterns stjärtlapp i högsta hugg tjöt "se upp i backen!" och tog fart. Jag såg liksom allt från att idén formade sig under tofsen till det katastrofala slutet, därför var det extra roligt att se vart den där entusiasmen ledde. Var gick det fel, liksom? För mig som sett hela processen var det bara en naturlig avslutning att killen rasade in i en grupp småttingar och verkligen slog undan benen för dem - de föll som käglor. (Självklart gjorde ingen illa sig, sånt brukar snabbt lägga band på komiken i det hela.) Men det var så roligt att se honom ragla upp med snö i halslinningen och toppluvan lite på sned och ursäktande borsta av småttingarna samtidigt som han försökte gömma ansiktet för föräldrarna. Jag ville nästan gå fram och skaka hand, tacka honom för en gott utförd sketch.

Så jag hoppas att någon var där i buskarna när jag skulle visa familjen hur man hoppar från en gunga, och flög rakt in i staketet (aj) efter ett ha studsat en gång på marken (aj). Det var inte läge att dra ett malligt streck i sanden med foten där inte. Ingen liten snorunge slår det där.