Rusningstid i ett rus

Långa trappor ska gås.

På tunnelbanestationen vid mitt jobb är det öppna spärrar, och spärrvakten i båset sitter för det mesta och läser. Jag brukar alltid ta upp mitt busskort och visa det ändå, för jag tänker att den som sitter där kanske sorgset sitter och tänker "mitt jobb är helt meningslöst", och det vill jag inte att någon ska behöva fundera på varenda dag. Därför håller jag upp min lilla lapp innan jag kastar mig nerför rulltrappan.

Förut tyckte jag alltid att det var höjden av stress att gå i rulltrappor, men numera är jag själv en sån som går till vänster, mer av vardagsmotionsskäl än något annat i och för sig. Rulltrappor är också plats för det till synes lugnaste man ser i rusningstidsstressen - rulltrappspussar. De åker där i sin lilla bubbla och ser kära ut. Det finns så många olika sorters gå-till-jobbet-pussar i tunnelbanan. Ibland kan man se två personer som man inte ens fattat att de hörde ihop, lägga undan varsin tidning och plötsligt ge varandra en puss mitt på munnen innan den ena går av. Den ger alltid en rolig tennispublikeffekt på folk runt omkring. En annan är den ständiga - där paret står så nära varandra och viskar och ler att det ser ut som de är inbegripna i en lång puss i stället för ett samtal.

Jag har ett favoritpar som ibland sitter mittemot mig på väg till jobbet. De är i 50-årsåldern och sitter och håller varandra i handen och berättar tysta saker för varandra med huvudena ihop. Ibland fnissar hon till som en tonårstjej som just har hört att personen mittemot har gylfen öppen (jag?!), och säger något tillbaka som i sin tur får honom att le. Helt klart nykära. När hon går av, så tittar han ut genom fönstret efter henne, och vinkar. Sedan ser han nöjd ut under en hel station innan hans ansiktsuttryck går tillbaka till ett mer neutralt. Och jag sätter på min podcast igen och slutar tjuvlyssna.