Nu är det slut med nödtofsarna

Jag sätter en ära i att alltid ha det nödvändiga hemma, det får aldrig ta slut. När något paket är lite för lätt, eller om jag tar det sista (helst näst sista), skriver jag upp och köper hem. Vänner som kommer och grillar korv hos oss lyfter inte ens på ögonbrynen när en ketchupflaska tas fram skuren i två delar för att komma åt det där sista i korken. Min man är inte riktigt med på noterna, han tycker det är lite överdrivet tror jag.
Andra delen av den här sparsamma, tidsbesparande och miljövänliga vanan (eufemismer är på sin plats i sammanhanget) är att jag alltid ser till att ha rätt saker hemma. Nu har jag dock gjort två oroväckande misstag på kort tid:

Det första var att det plötsligt stod fem tandkrämstuber i skåpet. Plus två barntandkrämer. Ett mysterium som nog får förbli olöst (har säkert något att göra med att jag försökt vara listig i något skede av packningsiver).

Det andra misstaget skedde när jag var på Ica och hade den enkla uppgiften att köpa ett schampo som vi båda kunde använda på gymmet, och flarran ovan blev resultatet från den shoppingturen. Jag vet inte vad som fick mig att tro att min man skulle uppskatta det här schampot - det kan knappast ha varit att det skimrar i grön pärlemor? Identifierar han sig då kanske med den silverskimrande bilden på en långhårig kvinna? Kittlar det hans manlighet att taglinen är "Fresh & Flowing"? Hur som helst, när han packade gymväskan, höll han upp schampoflaskan i en onaturlig vinkel en bit ifrån sig, (ungefär som när han håller min handväska medan jag gör något annat), och sa: "Jessi, jag tror inte att jag har några problem med att vara 'fed up with emergency ponytails'."
Så packade han ner den gamla tomma schampoflaskan i stället. Fast ingen kniv att skära den i två delar med.