"Vet du, det är konstigt, men jag går aldrig vilse här!" utropade jag glatt till min man utanför svärfars radhus i Joensuu. "Jag kommer alltid tillbaka dit jag startade, det är liksom något jag känner på mig" (jag kände mig tydligen manad att fläska på med att jag skulle ha något slags intuition också - jag som aldrig hittar utan skyltar och karta). En timme senare ringer samma intuitiva geni men med lite mer skamsen ton. Svärfars första fråga efter hejet: "oletko eksynyt?" (är du vilse?) kom lite för snabbt och sved i stoltheten, men hur i all världen skulle jag annars fått se den här vackra viken av ån Joensuu, va? Va?!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar