Fotnot

Men allvarligt Jessi...vad är det här för något?

Min familj har ett konstigt förhållande till strumpor. Mitt eget claim to fame på det här området består i att jag aldrig har tappat bort en strumpa i tvätten. Risto har däremot en annan grej för sig - han har aldrig strumpor överhuvudtaget. Vinter, vår, sommar, höst - inte ens i stövlar eller i skridskor har han annat än sina bara fötter. Under förra vintern, som var betydligt kallare än den här, resignerade vi och skänkte alla hans strumpor till ett härbärge. Who were we kidding, liksom. Han kommer ändå aldrig att ha dem.

I dag hittade han dock ett par som undgått rensningen, och kom ut ur garderoben med en så konfunderad min att jag på allvar blev orolig för att han inte förstod vad de var för något. "Ska jag ha strumpor i dag?" sa han till slut, till min och sin egen förvåning. Jag frågade om det händer något speciellt i dag, men han skakade på huvudet och tillade: "Äh, det går ju inte...vad skulle dagisfröknarna säga." Och med de orden åkte de in i garderoben igen och stannar väl där i nio år till, innan nästa försök.

Jag antar att den där slutsatsen kom sig av att dagispersonalen brukar påpeka att Hannes slänger av sig strumporna innan han knappt kommit innanför dagisdörren, och att det nog är för att pappa aldrig har strumpor heller. Och medan jag skriver det här, ligger Hilda och sover sött under sitt mjuka täcke...med knästrumpor som hon vägrat ta av de små lena fötterna. Tänk vad det kan vara olika.