Inskriven, beskriven, utskriven, avskriven

Just det, det är jag som är jag.

Det finns inget som får mig att känna mig så ynklig och spinkig som att dra på mig en sjukhusskjorta med tillhörande knästrumpor. Är man inte sjuk när man kommer till sjukhuset, så känner man det definitivt komma när man får sig tilldelad en säng och ovan beskrivna klädsel. Då blir man dessutom avidentifierad och får förlita sig till det tajta armbandet för att komma ihåg vem man är. I papperen står det väl lite utförligare beskrivet, om än opersonligt: tvåbarnsmamma, 31 år, jobb utan tunga lyft.

Sjukhus är inte roligt. Antingen ser jag elände omkring mig, eller så är jag själv eländig. Och är jag inte ens eländig, så sitter jag i stället och oroar mig för att jag tar upp viktig tid eller sängplats för någon annan som är sjukare än jag. Jag försökte gå hem flera gånger i dag, men blev kvarhållen första gången när jag rasade ihop för att jag gick upp från sängen för hastigt och andra gången när jag inte fått mitt obligatoriska fika. Så jag satte mig snällt och åt mina skattesponsrade smörgåsar och jobbade på att få upp blodtrycket av ren vilja. Sen fick jag till slut gå till min skjuts och lämna platsen till någon annan. Armbandet klippte sköterskan av, det är inget gröna lund-spararvärde i det, antar jag.

P.S. Ingår det i sjuksköterskornas jobb att hålla handen på min axel eller stryka mig över pannan? Eller är de bara supergulliga människor? Jag älskar sjuksköterskor!