mars 29, 2008

Plutt [plut:] - en liten grej som kan användas till vad som helst

På fackspråk: en plutt

I dag kom jag på att det är ganska många gånger jag har gått in i en affär och bett att få köpa en "plutt". Som tjej är det i det här läget mycket viktigt att snabbt följa upp med någon sorts förklaring så att mannen på byggvaruhuset/cykelaffären/elektronikkedjan inte ska tro att jag inte kan nånting, men ordet "plutt" är en bra beskrivning på många saker. Dagens var en "plutt som man sätter i ventilen för att kunna pumpa min cykel med en vanlig pump", och den inköptes för ynka 25 kronor. (Frågan är som vanligt, varför jag inte har köpt den tidigare, utan i stället cyklat till Shell och lånat den där lilla plutten.)

Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det officiella namnet var på den här plutten heller, om han ens sa det. Vi kanske gjorde som danskarna.

mars 25, 2008

Våffle gör di på dette viset

De dänske våååffle!

25 mars - Våffeldagen med hela svenska folket! För mig i alla fall sedan 1994. Det var då jag för första gången blev inbjuden till våffelfest hos Rebban (senare känd som Fairy godmother). Hon har nämligen den goda smaken att fylla år på en högtidsdag och dessutom bjuda in till kalas varje år. Så i 14 år har jag fått smaka de svenska och de danska våfflorna, och i snart 15 år har jag känt den där roliga, söta, omtänksamma tjejen som inte är rädd för något eller någon. Varje gång jag tänker på att vi fått henne som gudmor, så myser jag.

Mycket ska du vara med om i ditt liv, Hilda, men våfflor lär det aldrig bli brist på!

mars 24, 2008

Slutspurten?

Pappa, Hilda, Mamma och Hannes x 2.

Okej, vi fattar, det är vinter. Kan det bli vår nu?

mars 23, 2008

Buss å tåg å tåg å buss

Från tillkämpat till nöjt leende, Hannes fotar skeendet.

Det är tufft att försöka vara miljövänlig när man går från en ersättningsbuss i snöstorm i Upplands Väsby och får trängas med ett helt fjärrtåg på en pendeltågstation som uppenbarligen var menad för smaller things. Jag är redo att fösas som boskap från en äcklig hiss ("kisshiss" som vår t-banevane femåring säger) med myrsteg mot målet, som i det stora hela är att ge våra barn ett miljömedvetande som vi önskar att vi själva godhjärtat alltid ville följa.

Jag tar ett djupt andetag, (med det följer lukten från den där konstige medresenärens armhåla som råkar befinna sig alldeles för nära mitt ansikte), och säger: "Vilket äventyr det här är, tänk om vi hade tagit bilen och missat allt det här!" så ropar barnen förtjust "Jaa!"...och min man svettas och hans knän skakar under tyngden av en trunk, en tvååring i famnen och folk som inte vet hut och smäller dörrar i ansiktet på oss. Han säger bara "mooo..." riktigt tyst, och där ser jag precis hur mycket han älskar mig och mina idéer. Tur det.

mars 20, 2008

Den oväntade effekten av en valp

Spring så långt rufset bär? (AP-bild)

Jag hade en låg dag i går, men av någon anledning fick den här bilden mig att skratta högt. Annars är jag inte så mycket för söta valpar.

mars 17, 2008

Inskriven, beskriven, utskriven, avskriven

Just det, det är jag som är jag.

Det finns inget som får mig att känna mig så ynklig och spinkig som att dra på mig en sjukhusskjorta med tillhörande knästrumpor. Är man inte sjuk när man kommer till sjukhuset, så känner man det definitivt komma när man får sig tilldelad en säng och ovan beskrivna klädsel. Då blir man dessutom avidentifierad och får förlita sig till det tajta armbandet för att komma ihåg vem man är. I papperen står det väl lite utförligare beskrivet, om än opersonligt: tvåbarnsmamma, 31 år, jobb utan tunga lyft.

Sjukhus är inte roligt. Antingen ser jag elände omkring mig, eller så är jag själv eländig. Och är jag inte ens eländig, så sitter jag i stället och oroar mig för att jag tar upp viktig tid eller sängplats för någon annan som är sjukare än jag. Jag försökte gå hem flera gånger i dag, men blev kvarhållen första gången när jag rasade ihop för att jag gick upp från sängen för hastigt och andra gången när jag inte fått mitt obligatoriska fika. Så jag satte mig snällt och åt mina skattesponsrade smörgåsar och jobbade på att få upp blodtrycket av ren vilja. Sen fick jag till slut gå till min skjuts och lämna platsen till någon annan. Armbandet klippte sköterskan av, det är inget gröna lund-spararvärde i det, antar jag.

P.S. Ingår det i sjuksköterskornas jobb att hålla handen på min axel eller stryka mig över pannan? Eller är de bara supergulliga människor? Jag älskar sjuksköterskor!

mars 12, 2008

Ensoffefamiljen

Förändringens vindar blåser på åsen.

Så var det Blocket-dags igen. När vi köpte soffan som såldes i dag, så fick vi ett infall och gjorde oss inte av med den gamla soffan. Sedan dess har vi alltid haft två soffor, hur litet vi än har bott. Vi har varit de som har två soffor. Nu är det slut på den eran, i alla fall för ett tag. Förändring är bra. Jag gillar förändring.

Den här gången var det en pappa med typ femtonårig son som kom hit och tog med sig soffan. Jag älskar att träffa okända, vanliga människor och se hur trevliga och just vanliga de flesta är. Det stämmer med min världsbild.

Jag pratade på och sonen undvek ögonkontakt, log blygt och svarade enstavigt på det där viset som tonårskillar gör. Det slog mig att jag är vuxen i hans ögon, han tyckte det var lite småjobbigt att prata med mig när pappan var ute och fixade med bilen. Jag blev lite nervös av den insikten, och när de provsatt i soffan och pappan sa "det är han som ska ha soffan i sitt rum", så var det väldigt nära att jag sa något i stil med "ja, den är ju skön när man vill hänga med kompisarna", men jag svalde det i allra sista stund. Herregud! Tänk om jag börjar dansa så där också, med armarna i 90 graders vinkel.

Fast äsch. Vem bryr sig. Allt ska man vara (med om) så småningom.

mars 09, 2008

Övermöblerat är ordet för dagen

I sitt rätta element.

I morse var jag och mamma hos farmor och hämtade hem några möbler från hennes lägenhet. Det var lite av en chock att öppna dörren och känna att det såg ut och kändes som att hon var där, konstigt nog hade jag trott att hon skulle vara borta. När jag gick i skåpen på jakt efter en påse, fick jag en känsla av panik, jag ville ta med allting hem. Ungefär som att en del av farmor fanns i den där kantstötta gamla koppen eller i en kastrull med skev botten.

Jag tog i alla fall bara med mig det jag kom för att hämta. Så nu tronar den magiska godisskålen från Marocko på gamla bekanta teakmöbler, och farmor är förhoppningsvis nöjd med det.

mars 05, 2008

Femåringens blandade logik och fantasi

Snopet monster i exil i vardagsrummet.

Hannes ropar för elfte gången efter släckning:
- Jag är rädd för gosedjuren, för att de ska bli levande.
- Jag lovar dig Hannes, gosedjuren kommer aldrig någonsin att bli levande.
- Men jag är rädd för det i alla fall.
- Vad tror du skulle hända då, om gosedjuren blev levande? De är ju snälla.
- *otålig suck* Meh. Då blir det ju ett himla liv, för mamma tänk efter nu - alla är så jobbiga. Monstret är läskigt, aporna äter så mycket bananer så vi inte får nån mat och elefanten trumpetar så högt att Hilda vaknar...
- Ja, det är klart. Vad vill du att jag ska göra då?
- Okej, ta bort monstret och stjärnkuddarna, så går det bra sen.

mars 04, 2008

Att unna sig


Vår resa hem från dagis började med att Hilda blev livrädd för en transvestit som stod mittemot henne på tåget. Hon började med ett osäkert "mamma...mamma...", jag vände mig om för att se vad hon pekade på och hoppade till lite själv när jag möttes av en solbränd stor kvinna med luggen för ansiktet, men log mot hän och vände mig tillbaka till vanligtvis så tuffa Hilda som brast ut i storgråt och höll händerna för ansiktet resten av resan.

Planeringen hade spruckit redan vid hämtningen, så det var med andan i halsen vi sprang till skolan där gympan skulle vara, bara för att upptäcka att alla dörrar var låsta och att ingen annan heller visste något om vart vi skulle. Hannes blev ledsnare och ledsnare, men var tapper. Jag använde en livlina och ringde vår fairy godmother Rebban som lyckades där nummerupplysningen gick bet och gav mig numret till huvudkontoret där de kunde meddela att vi stod på fel ställe.

Med två ledsna barn och sex iskalla händer, var jag så arg på mig själv att jag tagit fel på ställe. Jag lovade hemmamys i stället - popcorn och film - så började vi traska hemåt. Efter ungefär tio steg fick jag en vision av samma fairy godmother, och hon upprepade sin smarta devis: Man ska unna sig när man kan. Och jag kan ju faktiskt. Så jag ringde en taxi och stuvade in barnen, vagnen och våra goda intentioner där, med hjälp av världens snällaste taxichaufför som skojade med Hannes och lirkade med Hilda för att få henne in i barnstolen som han trollat fram ur bakluckan. Vi myste åt vår lyx, som kostade 99 kronor och var värd varenda krona.

mars 03, 2008

Fotnot

Men allvarligt Jessi...vad är det här för något?

Min familj har ett konstigt förhållande till strumpor. Mitt eget claim to fame på det här området består i att jag aldrig har tappat bort en strumpa i tvätten. Risto har däremot en annan grej för sig - han har aldrig strumpor överhuvudtaget. Vinter, vår, sommar, höst - inte ens i stövlar eller i skridskor har han annat än sina bara fötter. Under förra vintern, som var betydligt kallare än den här, resignerade vi och skänkte alla hans strumpor till ett härbärge. Who were we kidding, liksom. Han kommer ändå aldrig att ha dem.

I dag hittade han dock ett par som undgått rensningen, och kom ut ur garderoben med en så konfunderad min att jag på allvar blev orolig för att han inte förstod vad de var för något. "Ska jag ha strumpor i dag?" sa han till slut, till min och sin egen förvåning. Jag frågade om det händer något speciellt i dag, men han skakade på huvudet och tillade: "Äh, det går ju inte...vad skulle dagisfröknarna säga." Och med de orden åkte de in i garderoben igen och stannar väl där i nio år till, innan nästa försök.

Jag antar att den där slutsatsen kom sig av att dagispersonalen brukar påpeka att Hannes slänger av sig strumporna innan han knappt kommit innanför dagisdörren, och att det nog är för att pappa aldrig har strumpor heller. Och medan jag skriver det här, ligger Hilda och sover sött under sitt mjuka täcke...med knästrumpor som hon vägrat ta av de små lena fötterna. Tänk vad det kan vara olika.