En elefant glömmer aldrig

På dubbel vakt med trumpeterna redo.

Jag har alltid varit jättebra på den där leken när man tittar på några föremål, tittar bort medan någon tar bort några av dem, och sedan ska komma på vad som saknas. Därför såg jag redan i ögonvrån i morse att något saknades på balkongen. Hildas rosa elefantvattenkanna och en av blomlådorna var spårlöst försvunna.

Nu är ju nätterna lite av ett töcken för mig, (om man vaknar fler än tre gånger, så tappar man snart bort vilka tider man var uppe och vad som hände), men jag mindes ändå att när jag stupade i säng klockan 3.46, efter att ha tittat till sjuklingen, så hörde jag några ljud som jag då tänkte var balkongräcket. Inte en chans att jag går upp för något annat än barnrop, så jag brydde mig inte om det. Fast oj, vad jag önskar att jag hade gjort det, och sett de där ligisterna (eller gangsters, som pappa skulle sagt) halvvägs upp på räcket. Jäklar, vad jag skulle ha skrämt dem. Första chocken blir att någon är vaken 3.46 och spanar på sin balkong. Andra chocken blir mitt Elisabeth Höglund-hår, som uppträder när jag lägger mig med blött hår. Tredje chocken kommer sen, när jag skäller ut ungjävlarna (för det kan bara varit en fyllegrej). Eventuellt kastas något ägg i det här skedet.

Lyckligtvis hittades den stulna rosa älsklingen av en granne under gårdsstädningen, men jag är arg fortfarande. Man snor bara inte ett barns vattenkanna. Nästa gång står jag där med skräck i bakfickan. Jag och elefanten glömmer aldrig.