Apropå otäckt

Den perfekta presenten!

När man sitter på tunnelbanan och har glömt boken hemma, så finns det inte så många ställen att titta på innan man måste fästa sin svenska blick på en punkt någonstans emellan personerna mittemot eller i det svarta fönstret (men akta studsen, kolla inte på någons spegelbild!). I början kan man i alla fall titta på annonserna runt omkring. Den här tittade jag rätt länge på, för jag har alltid önskat mig ett radiostyrt plan. Efter ett jag funderat lite över det, såg jag att det minsann finns helikoptrar nu också (fast varför skulle man vilja skjuta ner helikoptern, då går den ju sönder?). Dessutom är det så himla fult med felstavningar i annonser.

Det var inte förrän efter en stund som jag såg den märkliga reklamen till vänster. Tänk vad otäckt att få något sånt i present: "Grattis på födelsedagen - här är en gipsskulptur till köksfönstret!" Eller kanske ännu värre: "Grattis på bröllopsdagen - den här gummiskulpturen symboliserar vårt äktenskap!"

En långsökt koppling: Apropå äktenskap och att R och jag brukar lägga ganska mycket krut på våra nyårslöften, så har jag i dag än en gång infriat årets löfte: Face your fears. (fritt fram att översätta, men den formuleringen var vad som slog mig med full kraft på nyårsafton, så den blev det). Världens största spindel hade fräckheten att klättra upp på badrumsväggen när fyraåringen gjorde sina kvällsbestyr, och jag kvävde snabbt mitt vanliga skräckrop för hans skull. Uppmuntrad av den lyckosamma utgången av det, så bestämde jag mig för att ta saken i egna händer i stället för att fjantropa på R som jag brukar (varpå han tar en tidning, släpper den på en intet ont anande spindel och skrapar upp liket). På väg till tidningsgömman tänkte jag igenom saken lite snabbt (utan att skämmas så ska jag berätta att jag en gång la en GB-glassburk över en spindel som jag inte vågade döda, för att R skulle göra det när han kom hem några timmar senare), och upprepade mantrat för mig själv: Face your fears. Kom igen, Jessi, kom igen. Det är bara en spindel, och den hoppar ju inte ens. Är inte ens lurvig. Kom igen Jessi. Straight face. Tänk på barnen, var lite tuff nu.

Jag gick kisande fram emot väggen med Onoffs reklam i högsta hugg (ha! Nummer 3 på listan!) och BAM! SPLAFF! AAAAHH! smackade jag ihjäl spindeln och gick triumferande ut i köket med Onoff så långt ifrån kroppen som möjligt. Jag fick stå där och samla mig en stund innan R upptäckte vad jag hade gjort och kunde säga att jag var så tuff.