Inte förrän det tredje tåget kom in på stationen när jag åkte hem i dag, lyckades jag klämma mig på, och då var jag redigt fräck. Men så ser jag det här - vad handlar det om?! En tom plats, mitt i trängseln. Titta noga så ser ni att det ligger en broschyr där. Aha. Paxat. Attans.
Det är inte nådigt att sitta och vräka sig på två platser på det där viset (ni skulle bara hört grymtandena runt omkring mig när jag bökade upp mobilen och låtsades sms:a), men det uppstår sällan annat än just grymtanden och en och annan som säger något i stil med "om vissa kunde flytta sina grejer, så kanske fler skulle få plats..." för sig själv. Så sätet stod tomt ända från Östermalmstorg till Liljeholmen.
Och apropå att paxa plats, så satt jag bredvid en kille på bussen hem, som jag gick i skolan med en gång i tiden. Vi gick i Montessoriklass, där vi slagit ut väggarna i klassrummen och gick tillsammans i en 1-2-3:a och 4-5-6:a. Jag kände honom inte särskilt väl, men när vi ses på Ica med varsin barnvagn, så nickar vi båda och jag ser att hans leende är lika stort som mitt. På något vis känns det som att vi har så mycket gemensam historia att det inte spelar någon roll att vi aldrig pratade, att han är ett år äldre och att jag tyckte han var lite märklig. Vi spelar i samma lag liksom. (Det kanske vi gjorde, förresten, i klarremarre eller stick.)
När jag åker buss hem till mina föräldrar, så hoppas jag alltid att det ska gå på någon gammal klasskompis som jag kan få prata med och fråga hur de har det. Eller vänta - tänk om plötsligt alla gamla lirare skulle gå på från sina vanliga stationer, och ja ba sku ställa mig upp och ropa: Klarremarre eller stick! Härliga tider.
Inlägg
Ni montessoribarn hade alltid lite konstiga saker för er: Klarremarre, vad är det för nåt??
SvaraRaderaJust det - jag måste Förklaaara. Okej, när någon sprungit ut och paxat planen för miniboll eller fotboll, gick det bra att släntra ut själv och ta över med ett enkelt "klarremarre eller stick", vilket såklart betyder "klassmatch eller stick". Innebär alltså att de måste dela med sig av planen och köra en klassmatch eller bita i det sura äpplet och äsch-kasta kepsen i marken och...ja...sticka. Om ändå livet vore som när man var liten!
SvaraRadera"När jag åker buss hem till mina föräldrar, så hoppas jag alltid att det ska gå på någon gammal klasskompis som jag kan få prata med och fråga hur de har det."
SvaraRaderaGet the fuck. Jag hoppas att jag slipper träffa 99% av alla klasskamrater jag haft i alla former av skolgång. Ever. Jag har svårt att tänka mig något mer skitnödigt än det tvingade samtal man måste ge sig in i när man hamnar ihop med en gammal klasskamrat/kursare på buss, flyg eller varsomhelst.
Den resterande procenten snackar jag gärna med, men de springer man ju aldrig på. Nä. Är det inte Söderberg med sina visdomar "Den skit jag vill ha den tar jag och den skit jag inte vill ha den skiter jag i" (sic!) så är det någon av raggarpumorna som med gulblendröst ska skvallra om någon tredje klasskamrat som jag bryr mig ännu mindre om än raggarpuman.
Det _kan_ bero på att mongon tycks dras till mig. Det _kan_ också bero på att skolstyrelsen i Sundsvall haft mig som ett experiment. "Hmm, vi låter honom hamna med byfånar, trallhäckar, gonnabepundare och dönickar vad han än väljer att plugga".
--end of rant
Åh herregud, där slog jag an en sträng! :) Det finns många som kan intyga min ovilja att kallprata med meningslös utgång, men det finns tydligen en romantisk myskänsla runt min skolgång som inte finns hos andra...
SvaraRaderaMen det allra roligaste här var att jag trodde att "anders" var min pappa, läste inledningen tre gånger och började allvarligt fundera på att ringa upp och fråga om stressen got the better of him.
Jag trodde också det var Pappa Anders! Första "get the fuck" viftade jag bort som en felstavning (fuck/fact - lätt att missa), men sen blev jag mer och mer konfunderad.
SvaraRaderaJag trodde nästan att Rebell-Anders gjort en oväntad comeback...
Är er pappa Anders också från Sundsvall då, eller?
SvaraRadera