Jag och min Billy

1. Men det där går ju inte. Ta ut och försök igen.

2. Spikarhjälp.

3. Ordning!

Ikea på en söndagsmorgon är ett nytt hett tips. Lagom med folk, inga som stressar. Utom jag, för min man tror att jag tycker att det är roligt att strosa omkring på Ikea, och när jag säger att jag bara ska gå in och hämta en bokhylla så ler han så där menande och säger "en timme...? Ska vi säga två direkt i stället?" Så jag hade lite bråttom för att visa honom att han hade fel, och hann bara rafsa åt mig några burkar och möbeltassar på vägen till lagret.

Väl där la jag ingen tid på att krafsa mig i huvudet över att lådan vägde 38 kilo, utan bökade upp den på vagnen under visst déjà vu-obehag. (Undrar hur många Billy jag har byggt ihop i mina dagar?) Att sedan få in den i bilen är en annan utmaning. Det finns faktiskt inte plats egentligen, men låter man den sticka fram lite mellan framsätena så går det ju i alla fall. Det här var i alla fall det som tog längst tid.

När jag kom hem efter 50 minuter, var jag triumferande och fick hjälp att bära in kolossen. Jag råkade säga två gånger att den vägde 38 kilo.

Två hyllmeter släkt

Ett mått på fyra generationer.

Hos min farmor står en bokhylla där vi alla har mätt oss vid olika tidpunkter i livet. När jag mätte Hannes där i helgen, var han exakt lika lång som jag själv var 26 februari 1982, 12 dagar efter att jag fyllt fem, och sex dagar innan jag blev storasyster. Jag lyckades också mäta Hilda, och hon var inom felmarginalen exakt lika lång som jag var i september 1978, det vill säga när jag var 1,5 år som hon. Det känns så mäktigt. Att min mamma eller pappa har suttit där och petat dit ett streck och datum när jag var lika liten som H2 är.

Något annat som är mäktigt är de högsta strecken, som förstås tillhör min farfar - 1,93 m i sina dagar.