Same, same, but different

När jag är i Finland, räknar jag inte det som utomlands, eftersom det är familjens andra hemland. Men plötsligt märker man att man inte är hemma, till exempel när Cola-flaskorna inte heter Johan, Emil, Emma och Julia, utan Kaisa, Anssi, Harri och Mikko.

En annan sak som skiljer sig är nationalsporten, som inte alls är som brännboll i motsats till vad många tror. Jag har aldrig sett en baseball-match i hela mitt liv, varken live eller på tv. I måndags blev jag indragen i något liknande, när familjen skulle demonstrera nyinköpta pesis-grejer (jag säger "pesis", eftersom jag är expert, men du kan kalla det för pesäpallo) på Ristos gamla skolgård, där vi hänger när vi inte har annat för oss.

Så här går det till:

1. Den lilla, (men aj så tunga), bollen kastas upp i luften bredvid slagmamman, som drämmer till (inte för hårt, för att inte knocka killen på BMX som står mitt på den uppritade sandplanen).

2. Slagmamman springer åt rätt håll, det vill säga till första basen. Sen fortsätter hon till nästa om hon hinner. 

3. Brännplattan är inte där man startade, utan flyttar sig beroende på var slagmamman är. (Det är inte ok att skrika "fusk" när man blir bränd någon annanstans. Då himlar barnen med ögonen och ser sig nervöst omkring, trots att de aldrig berättat reglerna för mamman.)

4. Att utropa "FRIVARV, FRIVARV!" är inte heller kutym i den här sporten.

Nästa vecka ska jag kolla på baseball i New York, och försöka reda ut vad som är baseball, vad som är pesis, och vad som är ren hittepå.

Den röda bollen må se ut som en mindre version av en tennisboll, men försök inte ta lyra på den utan handske, om du vill ha naglar kvar och fingrar obrutna.

Da Capo Code

Förut när jag skulle prata med finska banken, brukade jag öva högt för mig själv på vad jag skulle säga, tills jag tyckte att det flöt perfekt. Det gjorde det också, ända tills jag fick en svada till svar. Min nya strategi är att stappla lite på orden i början, så att de fattar att jag inte är finskspråkig, och sen gå uppåt därifrån. Då svarar de enklare och långsammare (och ganska ofta lite högre, lustigt nog).

När man frågar en finne "Do you speak English", så svarar hon eller han nästan alltid "A little bit", vilket är lite förvirrande, för det kan lika gärna vara på nivå med min skolfranska ("un petit peu!") som att de kan konversera helt utan problem. Ofta det senare. Men jag märker att min respons på "a little bit" blir som deras när jag pratar finska: "I PICK UP VISA CARD, OK?"

Hur det nu än var, så hämtade jag äntligen ut kortet som åkt fram och tillbaka mellan Visa och skåpet på bankkontoret i nästan ett år i väntan på att jag skulle vara i Helsingfors en vardag med passet på fickan. 

Jag gick till ett café, köpte en brownie, och insåg att jag inte fått någon kod till kortet. Jag får öva medan jag äter den. Koodi. CODE!

Den ena är dessvärre icke köpt med hjälp av den andra.

Den tuffa barnmorskan

Min mvc.

Folk frågar mig ofta om Sverige och Finland är lika, eller om det finns stora skillnader, och jag brukar svara dem lite varierande, beroende på vad jag tänker på för tillfället. Innan vi bodde i Finland trodde jag att det var som att flytta till en annan stad i Sverige, fast med ett annat språk. I min finlandssvenska mammagrupp, och genom Husis, som jag prenumererade på, fick jag dessutom inpräntat att tala svenska i affärer och med myndigheter, eftersom det var min rätt som svenskspråkig i ett tvåspråkigt land. Ja, så kan man ju hålla på, men inte lär man sig någon finska av det, och inte får man reda på särskilt mycket heller.

I viktiga skeden i livet är det hur som helst en rättighet att få hjälp på svenska, så med en blivande Hannes i magen, fick jag gå till en hälsocentral där en svenskspråkig barnmorska gav sin omtänksamma hjälp, på sitt väldigt finska vis. Som nyinflyttad tyckte jag att Susanne var väldigt hård och tuff, men förstod snart att det låg omtanke bakom grymtandena. Det är en vanlig föreställning att Finland är kargt och tystlåtet, rakt på sak, och det stämmer till viss del. På mvc och bvc i Finland fanns inte plats för något gullegull eller "det känner du bäst själv" som är så vanligt i Sverige. Jag minns så tydligt en gång när jag kom till Susanne med tvåmånadersbebis, utan annat ärende än att jag var ledsen och vilsen och att Hannes hade ont i magen hela tiden. Jag satt på stolen mittemot henne, hon rörde inte en min, tog bara resolut Hannes från min famn och sa: "Nå, släpp ner axlarna nu, Jessica. Här är numret till Sofia, en svensk flicka som får barn om några veckor, ring henne. Gå på babyleffa, här är öppettiderna. Går du på lenkki? Nå, så gör det."

Jag kommer ihåg att jag blev helt paff. Jag hade snarare väntat mig att hon skulle krama om mig, trösta och fråga vad det var som var fel, än ge mig konstruktiva förslag. Jag satt där med tårar på kinderna och tänkte "hennes ögonbryn blir inte ens bekymrade", och jag blev irriterad på det just då. När jag sen kom hem och hade ringt till Sofia, så kunde jag så tydligt se omsorgen, hur den tog sig ett finskt uttryck. Och sedan dess har jag lärt mig att uppskatta även den finska, tysta, tuffa omtanken. Som är en av de största skillnaderna mellan Sverige och Finland.

Magnetism

Hannes och Hilda var sysselsatta i flera timmar med magneter.

Dagens Finlandstips: Tallskogarna i Mäntyharju, sommarstugestället nummer ett.

Gästbloggare: Hannes 16 juli

Med varsin iPod uppkrupna i ett bankfönster i Helsingfors.

Kapitel tre. Till Finland! 16/7 2009
Godmorgon! Idag vaknade jag tidigt och frågade vad klockan är. Jag njöt i sängen. Sen drog vi upp gardinerna. Och så kopierar jag en skylt härnere [teckning av rökning-förbjuden-skylt].

Okej! Idag ska vi in i Finland. Vänta lite! Jag måste klä på mej. Och idag ska vi gå till leksaksaffären i Finland och så får vi köpa 2 leksaker. Puh! Bra att jag har portmonnän. Nu packar vi ihop allt. Vi åt frukost och titta på tv. Sen gick vi till bilen.

Kapitel 4 Turisterna i Finland 16/7 2009
Bild-galleri. Vi åkte av båten och hämta posten. Sen gick vi till Sokos leksaksavdelning. Sen gick vi till banken och Stockmanns leksaksavdelning. Sen åt vi hamburgare. Och sen va vi på Sanomatalo och fikade. Och sen gick vi till min gamla lekpark. Och sen åkte vi till Mummi och sen gick jag och Hilda till Mummis lekpark och plockade bär. Vi kom in och sköljde av bären och nu är jag i säng och längtar hem. I morgon äter vi opp bären.

Gästbloggare: Hannes 15 juli

Hannes och Hilda försvann plötsligt i leklandet, och hittades på det här viset i tevespelsrummet.

Hannes skriver i anteckningsboken han fick av mormor och morfar, och jag vidarerapporterar här på bloggen. Originalet med bilder och inklistrat, kan läsas när vi kommer hem. /Jessi

Kapitel 1 Färden, 15/7 2009
Idag åkte jag till båten. Jag åkte först till Maxi där mamma köpte glass. Vi vänta i bilen men då började Hilda gråta och när pappa såg mamma kom ut spurtade vi dit.

Kapitel 2 På båten 15/7 2009
Vi gick in i hytten och packade upp. Sen gick vi ner till en lekplats. Sen åt vi lunch. Sen gick vi till leksaksaffären. Sen gick vi till lekplatsen igen och sen gick vi till hytten och drog ner gardinerna och gjorde i ordning sängarna. Och innan jag sätter igång ett nytt kapitel vill jag visa min namn-lapp. Så ha-debra där i Vaxmora och så säger jag godnatt!

Hur jag lärde mig älska Finland

Mammas flicka, mammas jacka, för korta byxor och sned träningsjacka. Heja Sverige!

Hösten 1991 var jag med i planeringsgruppen för att inviga nyrenoverade Edsbergsskolan. Jag hade just börjat åttan, och vi satt i musiksalen, i Edsbergsskolans källare. Maria i nian föreslog att hon och några tjejer till skulle dansa till techno. "Techno? Vad är det?" frågade musikläraren, och vi andra suckade så klart högt och vände oss sedan lite obemärkt mot Maria för att få höra vad det egentligen var. Maria tog fram sin freestyle och drog ur bandet för att sätta in i bandspelaren. Jag vet inte vad de andra tyckte, men när Maria visade lite hur hon skulle dansa, så tyckte jag att hon var hur cool som helst (eller ball, som man kanske tänkte då).

En kväll ringde telefonen hemma, och någon frågade om jag ville följa med till Finland för att representera Sverige i vänortsspelen, en friidrottstävling mellan fyra orter i Norden. (Jag vet fortfarande inte hur de kom fram till att jag var den naturliga kandidaten efter Kajsa Bergqvist och Jennie, men det hade gått ganska bra i skolmästerskapen på Sollentunavallen någon regnig dag när alla andra bara halkade omkring.) Eftersom jag är och alltid har varit en jasägare, så fann jag mig själv indragen i en nordisk höjdhoppstävling, med bara 110 cm i personligt rekord. Och på samma datum som skolans invigning.

Jag minns inte mycket från Finlandsresan, men det var fan inte kul. Jag var jätteförkyld, längtade hem, hade ingen kompis med mig och bodde hos en familj som inte pratade svenska. När vi kom till stadion där vi skulle tävla, hade ingen sagt till mig att vi skulle få enhetliga dräkter, så jag fick ta det enda byxparet som fanns kvar när jag kom ut från omklädningsrummet. De var två storlekar för små.

Själva tävlingen var den enda höjdpunkten och faktiskt en av de få saker jag kommer ihåg, förutom missödet med träningsdräkten (och en felräkning av växlingskursen, när jag råkade köpa ett schampo för över 100 kr på Stockmann). Redan på uppvärmningen saxade jag över mitt rekord, och utklassade sedan de andra tävlande. De sista fyra höjderna hoppade jag själv, och jag tror att jag slutade på 146 cm. Ryggdunkande och hyllningar, och sen tillbaka in i mitt blyga jag, som inte kunde prata med de andra, hur mycket jag än ansträngde mig för att våga.

Så där är hela historien - hur jag blev höjdhoppare i stället för showartist. Och hur min ovilja mot allt finskt skapades. Oj vad jag raljerade, innan grannlandet skickade den finaste, roligaste, märkligaste person jag någonsin har mött i min väg och smulade ner allt det där.

Men jag hatar fortfarande för korta byxor.