Amerikansk vardag

Den här dagen har vi hängt med McBrides så mycket vi bara kunnat.

Tina lär Hilda att ge godis till Noodles. 

Tina skjutsade barnen till camp tidigt, när hon var tillbaka, åkte vi ut på sightseeing i Lexington. Här ägde det första slaget i amerikanska frihetskriget rum, så det lilla området runt centrum är fullt av historia. Och de gillar att berätta den. :) Överallt runt slagfältet (som är jättelitet) har trähusen från 1700-talet plaketter med viktiga händelser och personer, och det är guidade turer kring fältet varje timme, med folk i tidsenliga kläder.

Vi hade vår egen guide i stället, och fick en personlig rundtur kring Battle Green. 

Captain John Parker, leading the Minute Men (patrioternas armé som skulle vara klara på en minut om britterna kom). Battle Green, slagfältet, i bakgrunden. 

Klocktornet som skulle ringa när engelsmännen kom. 

Ganska litet för trehundra man.

Efter lunch tittade vi på Cleos uppträdande, som var avslutning på hennes summer camp. 

Cleo är i mitten med den bruna hatten. Hon är en anka. :)

Glass i gräset med Cleo och hennes kompisar. 

Mari Elsa och Hannes leker med Noodles. 

I morgon åker vi hem till New York tidigt, eftersom familjen ska på semester i Maine. Så nu är det frenetisk packning här. Jag älskar den här familjen, även i kaos är de så mysiga och omtänksamma allihopa! Och det är jätteroligt att få dela deras vardag. Hoppas det inte är sex år tills nästa gång vi ses. 

Torsdag hela veckan

Morgon på Kungsbron med Stadshus.

När tiden och vädret tillåter, tar jag en morgonpromenad från skolan till jobbet. Jag går längs Fleminggatan, lyssnar på musik och funderar över livet. En grå dag i novembras gick jag med blicken nedåt och snabba steg, när en liten farbror med blå mössa stannade och sa något.

"Ursäkta?" sa jag, och drog ur ena hörluren för att kunna förklara vägen. "You look very lovely today", sa farbrorn, varpå jag förstås inte rodnade lite klädsamt eftersom det var jättekallt och jag redan hade rödare kinder än vad både modet och artigheten krävde. Däremot log jag stort mot honom eftersom det var snällt sagt, sa "why, thank you!" och studsade vidare. Ganska glad en lång stund på grund av en flyktig komplimang från en främling.

Tiden gick, mycket på jobbet och jakt på varenda minut gjorde att jag kände mig tvungen att läsa och svara på mejl under den korta tunnelbaneresan till kontoret. Ingen promenad på ett tag. I januari gick jag äntligen på Fleminggatan igen. (Inte för att just den gatan är något speciellt, men det är ju mysigt att gå.) När jag såg farbrorn med den blå mössan, kände jag inte igen honom förrän han återigen stannade bredvid mig. Jag tog ur hörluren just i tid för att höra honom säga "You look very lovely today".

Den här gången log jag stort av en annan orsak. Det var så komiskt att jag hade känt mig så glad över komplimangen förra gången, och nu förstod jag att det var hans morgonrutin att gå ut och berätta för främlingar att de såg fina ut. Fortfarande glad över komplimangen, dock.

I morse sprang jag nerför trappan från skolan med Robyn i öronen, förbi Fridhemsplan, snappade åt mig en broschyr om vinter i skärgården i en snurr. Jag fortsatte att gå lite kaxigt (det var ju Robyn!) längs med Fleminggatan, log för mig själv när jag på håll såg lilla farbrorn gå långsamt framåt, få syn på mig och skina upp. Jag saktade in innan han gjorde det, såg honom mima "You look very lovely today", sa själv "thank you!" och skrattade för mig själv. Det var som när man har spelat en bana i ett dataspel jättemånga gånger, och fastnat på slutet och måste göra allt om igen: Nerför trappan-ta broschyr-hej till gubben-över bron... going through the motions liksom.

Jag älskar att vardagen är så mysig ibland!

Vardagsspänning

Mycket kan hända mellan Kista och Fridhemsplan. I dag blev en strumpa en kompis, vi hittade fyra figurer ur Bamse, Star Wars, Indiana Jones och Pippi på bokstaven D, och Hilda sprang i strumplästen av tåget för att vi höll på att missa stationen. Rena undret att alla vantar, mössor, väskor och barn var ute på perrongen när tåget åkte vidare. Och en mamma.

Livet pågår medan vi fotar

Rutinerad skolpojke som älskar både sommarlov och skolan.

Ett läsår är till ända. I ett år har Hannes flugit upp ur sängen på morgonen och sett fram emot att gå till skolan. (Själv trodde jag aldrig att jag skulle orka morgonflängandet så här länge, måste jag erkänna.) Han är jättestolt, jätteglad, och förväntansfull, precis som det ska vara.

I måndags när jag kom ut från bussen till skolan, så hängde det kläder på streck mellan trafikskyltarna. Då tänkte jag att det vore kul att bara lägga ett foto av det på bloggen, utan kommentar. Särskilt som det känns som att jag har så himla lite tid över till någonting just nu, inte minst att blogga, trots att jag tycker det är så kul. Tyvärr hade jag också så himla lite tid över, att jag inte ens kunde ta mig tid att stanna tio sekunder för att fota. (Här är någon annan som gjorde det i alla fall.)

Samma eftermiddag, när jag gick till dagis från Odenplan, såg jag en annan rolig scen. En man i gubb-beigea, raka kläder stod ungefär två meter från ett skyltfönster, med armarna hängande rakt ner, blicken vänd lite uppåt. När jag kom närmare, såg jag att det stod en kille innanför skyltfönstret och gestikulerade vilt, som om han försökte kommunicera något. Det var liiite för trångt därinne, så hans nästipp var lite tillplattad. Jag såg på den rufsige, plattnäste killen innanför glaset, och sedan tillbaka på navelpillaren framför fönstret, och det var oerhört komiskt. Stressade förbi fönstret, och ögonblicket var borta.

Dagen efter sprang jag genom regnet från dagis, och stannade vid övergångsstället vid Odenplan. På andra sidan gatan stod en man i kostym, med allvarlig min. I hans ena hand fanns en brun portfölj. I andra handen höll han sitt paraply. Ett rött paraply med svarta prickar och två små svarta öron på toppen. Ett nyckelpigeparaply! Underbart.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Kanske att det finns roligheter överallt, bara man håller ögonen öppna? Eller att man inte ska ödsla tid på att fumla med kameran, när det går så lätt att återkalla minnet och le åt det i stället? Att Odenplan och Fridhemsplan är knasiga ställen? Vet inte. :)

Grill i huvudet

Hägerstensåsen 24 maj, 16.50. Med fairy godmother R till Ica för att handla grilligt.

Rullande cirkus

Oh, yes, you are.

Morgonlämningen på två ställen har gått över förväntan. En buss går något så när hemifrån oss till skolans busshållplats - så långt allt väl. För att komma till den bussen måste man korsa ett minfält av mördarsniglar, och efter en regnig natt som den här verkar bli, så kommer det att bli flipperkule-studsande utan like. Efter skollämningen så tar lilltjejen och jag rulltrappan ner i tunnelbanan igen, och åker två stationer, byter till buss och går sedan till dagis. Det låter lagom lugnt, och jag borde inte gå in på detaljer...

...men i dag, när jag skulle hämta barnen på varsitt ställe, det var då jag insåg vidden av våra val. Herregud säger jag bara. Herregud. Det hör ju till att man inte bara kommer dit, sliter med sig ett barn och sticker, man ska helst höra lite hur det har gått, länsa hyllan, kolla schemat efter eventuella extrapackningar nästa dag (att tynga ner mördarsnigel-löpet med) och småprata lagom mycket med personalen. Jag skrattar mig själv rakt upp i ansiktet (om det nu går), när jag tänker att jag på allvar trodde att vi skulle hinna hem för att gå på gympa klockan 17, när jag själv gick från jobbet 15.45. Ha!

17.10 stod vi äntligen utanför skolan, efter att ha vänt tillbaka från busshållplatsen en gång för att använda skolans faciliteter (det går inte att rucka eller sucka på sådant när man försöker inpränta i barnen hur bra det är att gå på en toalett i stället för att bli blöt). När vi sedan är tillbaka på hållplatsen, jag svettig och tillkämpad på alla sätt, så visar det sig att någon har flyttat bussjäveln och inte sagt till mig vart. Efter tre passager över gatan ser jag att den är flyttad till andra sidan den hårt trafikerade vägen. Tyst svärande, svettigt mumlande och rufsigare för varje sekund hojtar jag med mig barnen till en annan buss som vi tar en station och hoppar på vår riktiga buss där. Vi är hemma 17.45, ungefär en timme senare än planerat. Då kan jag säga att det inte är läge för den här mamman att börja laga mat, så jag tar med den villigaste och åker och hämtar mat.

Grannen kommer ner och faller automatiskt in i våra kvällsrutiner, hon hämtar upp tvätten som jag slängde in under Bolibompa och hänger upp den, sen leker och lyssnar hon lugnt med en i taget medan jag gör välling, tvättar hår och allt annat runt omkring.

Klockan nio sover båda, jag är ensam och trött. Jag tittar på babyansiktena och bara älskar, älskar, älskar dem. De är så duktiga. Våra barn.

Nu är det inte mycket ork kvar, men jag orkar i alla fall skicka ett litet grattis på bröllopsdagen till Schweiz. Snart är vi tillsammans igen.

Måndag 2.0

Frukt är godis!

Efter en upp-och-ner-dag är det lyxigt att få åka hem på tunnelbanan med en bok som gång på gång förtjusar med sitt vackra språk, och att sedan komma hem till en glad familj med maten klar på bordet. Toppa sedan med att göra smoothie till kvällsmål tillsammans med en aspirerande kock. Livet är skönt, och vardag inte så dumt.