Hej! Jag heter Jessica och är er servitris i dag!

Sex felstavningar på en enda lunchmeny...nej, ni är inte där än.

Det speciella med restauranger i USA är den naturliga känslan för service, som när den konceptualiseras och flyttas till Sverige tyvärr bara blir löjlig. I USA finns en uppmärksamhet på detaljer som är så cool. När vi skulle gå på min brors examen i Virginia var det febril verksamhet på campus redan klockan sex på morgonen. Till exempel gick det omkring folk med trasor och torkade dagg som säkert ändå skulle försvunnit med morgonsolen från varenda en av hundratals stolar. Andra personer gick sedan efter och rättade till stolarna på centimetern i raka rader och vi var grymt imponerade av hela upplägget. Men när den amerikanska serviceandan ska flyttas till våra förhållanden, till exempel i form av ett restaurangkoncept, så blir det fel på flera punkter. För det första är det helt malplacerat, man vill inte ha så närgången service i Sverige. För det andra finns inte detaljkänslan där, vilket gör att allt känns halvtaskigt. För det tredje så kommer beteendet inte naturligt för de svenska servitörerna, som i stället ger ett tillgjort osäkert och obekvämt intryck.

I dag fick jag tillfälle att fundera över självsäkerhet. Det är enormt tilldragande med självsäkerhet, någon som ser sitt eget värde och inte är rädd att misslyckas. Vad jag seglade vidare på i dag var hur litet spannet är mellan osäker-självsäker-självgod. Man kan nästan nosa upp osäkerhet hos någon som står och talar framför en publik, det spelar ingen roll hur många tricks de har för sig där framme. Osäkerhet skiner igenom ytan ganska starkt. Eftersom jag själv inte tycker det är ett nöje att stå på scen, så ser jag det som min uppgift i publiken att försöka uppmuntra stackaren där framme när jag känner nervositeten ånga ut i lokalen. Jag skrattar åt skämten även om de är tråkiga, jag nickar eftertänksamt om jag får ögonkontakt och jag applåderar starkt när allt är klart och utpustat. Ibland kanske jag till och med tycker det är jobbigare än den som står på scenen.

Å andra sidan - en person som jag började småprata med i dag gav ett första intryck av säkerhet, men det tog bara femton sekunder innan jag insåg att han fullkomligt struntade i mig, han ville bara få fram vad han själv tyckte om saker och ting. Det är inte attraktivt. Jag avslutade snabbt samtalet men satt sedan så jag var tvungen att smyglyssna när han ringde och bokade en resa, och han använde sig inte av "jag skulle vilja boka..." utan "jag vill ha...". Så himla säker på sin egen förträfflighet och förmåga att få exakt vad han ville. Inte snyggt.