Ett jobb för en udda fågel

Man ska inte vara för nyfiken, hörni. Då kan man hamna på en pinne, lite för stel.

Det är så spännande att ge sig in i världar som man aldrig har satt sin fot i. De här två mjukisarna har alltid hängt på väggen i ett av rummen hos farmor, och inte utom räckhåll så där som det brukar vara för en längtande femåring, utan precis i barnahöjd. På nära håll har jag kunnat titta och ibland till och med vågat känna på de mjuka fjädrarna. (Säkert har jag vid något tillfälle även gråtit en skvätt för att det varit synd om de stackars liven också, men det minns jag i alla fall inte.)

Det är ju så med vissa saker, att de har sin tid och de har sin plats. Nu ska alltså de här två kompisarna gå vidare till nya äventyr och jag har fått i uppdrag att sälja dem och lite annat. Det kändes först som ett vanligt Blocket-uppdrag, men ganska snart insåg jag att det här är en helt annan femma. Eller femhundring, om man har tur.

Jag chansade på en myndighet och ringde till Naturvårdsverket för att ställa lite frågor, man vill ju inte plötsligt stå där åtalat för något obskyrt handelsbrott. Jag trodde att de skulle tycka det var konstigt, skicka runt mig några varv och sedan slunga tillbaka mig samma väg jag kom ifrån, men till min förvåning sa redan växeltelefonisten "ok, jag kopplar dig till xx, som har hand om uppstoppade fåglar". Inte bara finns det folk som jobbar med att stoppa upp djur, det finns dessutom en myndighet som tar hand om frågor som uppstår kring att stoppa upp djur och sälja dem. Tjejen i andra änden (som för övrigt lät att vara i min ålder, och inte runt 60 som jag hade väntat mig) upplyste mig snabbt om vilka regler som gäller för att sälja uppstoppade fåglar från Etiopiens 60-tal och önskade mig lycka till.

Asså det här är kanske inte så populärt, men jag gillar myndigheter.

Övermöblerat är ordet för dagen

I sitt rätta element.

I morse var jag och mamma hos farmor och hämtade hem några möbler från hennes lägenhet. Det var lite av en chock att öppna dörren och känna att det såg ut och kändes som att hon var där, konstigt nog hade jag trott att hon skulle vara borta. När jag gick i skåpen på jakt efter en påse, fick jag en känsla av panik, jag ville ta med allting hem. Ungefär som att en del av farmor fanns i den där kantstötta gamla koppen eller i en kastrull med skev botten.

Jag tog i alla fall bara med mig det jag kom för att hämta. Så nu tronar den magiska godisskålen från Marocko på gamla bekanta teakmöbler, och farmor är förhoppningsvis nöjd med det.

Att få en bit av farmor

Försäljare må iakttaga försiktighet.

Farmor skulle ha älskat att se oss i dag. Hon skulle ha myst över hur vi tog upp något ur en låda, ropade ut "är det någon annan som vill ha den här vasen/asken/figuren/broschen/boken?" och sedan med ett tyst jubel fick lägga den till högen med minnen från en farmor som inte var som någon annan. Min käraste skatt från i dag är godisskålen från Marocko. Den står redan på ett skåp hemma hos mig, jag går fram hela tiden och lyfter på locket, men det kommer inget godis.

Det finns andra mystiska prylar, som nog inte kommer att hamna hos mig. Som den uppstoppade ugglan ovanför ytterdörren, en gång placerad där för att släppa något otrevligt på oönskade besökare. Den tanken tilltalade farmor.

Sorgligt, gulligt och roligt

En varm kille, och extatisk.

Det var en känslomässig dag på många sätt. Ceremonin för min älskade farmor, som blev en ängel i julas, var vacker, sorglig och väldigt farmorsk. Det var skönt att tillbringa kvällen tillsammans med familjen, och vara så glad att jag fortfarande har dem hos mig i många år framöver.

Någonting har tagit åt min bror. Kanske har han också haft en extra känslomässig vecka, eller så har han helt enkelt så mycket kärlek till världen att det bara svämmar över på märkliga ställen. Han har tydligen skickat ut den här rufsiga valphälsningen till alla sina Facebook-kompisar, utan att veta om det förrän en av dem skickade ett meddelande tillbaka. "Jävlar! Nu går jag ur Facebook!" sa Jocke, medan Jenny och jag skrattade så vi tappade andan när vi sökte upp hans vänner en efter en och såg samma valpar plira mot oss från varenda wall.

Det var längesedan jag skrattade så mycket. Jag vet inte vad som är roligast - att han har skickat ut det till alla, att han inte gillar hundar, eller att bara en har reagerat!

Gamla löften och nya

Lägg bara till två mammor på semester.

I dag har jag varit lite galen och köpt en gris i en säck. Det var i och för sig en tjusig säck med bra läge, men ändå en chansning. Det var som att jag manifesterade förra årets nyårslöfte (Face my fears) med en värdig avslutning.

Nu har jag varit seriös i nyårslöftandet i några år, här kommer listan:
2007 Face my fears (bästa manifesterandet: hotellet, spindeln i badrummet, konflikter på jobbet)
2006 Gifta mig med min sambo, som friade på nyår (bäst: Las Vegas i augusti)
2005 Laga mat från början, minimera halvfabrikat (bäst: hemgjorda fiskpinnar, köttbullar, upptäckten att allt är godare om man gör det själv)
2004 Köpa mer kläder med färg (bäst: turkosrandig tröja, röd skinnjacka)

2008 kommer att präglas av *ståndsmässig trumpetstöt här*: Bli bättre på att visa för folk i min närhet när jag tycker att de gör något bra eller är bra i största allmänhet. Det borde egentligen inte vara särskilt svårt, särskilt som man vet att det nästan alltid landar i god jord, men det är överraskande svårt att klämma fram det ibland, trots att det kan vara det enda man vill uttrycka i just det ögonblicket.

Min farmor flög iväg för två veckor sedan. Hon var så bra på att ge beröm och kärlek, ibland på väldigt oväntade sätt, och årets löfte är en hyllning till den annorlunda kärleken och ärligheten som hon alltid visade. (En gång när jag var tio, sa hon att mina ögonbryn var vackra och såg ut som svalvingar, sen dess har jag gillat dem mer än jag säkert hade gjort annars.)

När jag ändå är igång, kanske jag ska börja med farmor-kramar också (boaormskramar som nästan tog andan ur en)... Nä. De är hennes.

Två hyllmeter släkt

Ett mått på fyra generationer.

Hos min farmor står en bokhylla där vi alla har mätt oss vid olika tidpunkter i livet. När jag mätte Hannes där i helgen, var han exakt lika lång som jag själv var 26 februari 1982, 12 dagar efter att jag fyllt fem, och sex dagar innan jag blev storasyster. Jag lyckades också mäta Hilda, och hon var inom felmarginalen exakt lika lång som jag var i september 1978, det vill säga när jag var 1,5 år som hon. Det känns så mäktigt. Att min mamma eller pappa har suttit där och petat dit ett streck och datum när jag var lika liten som H2 är.

Något annat som är mäktigt är de högsta strecken, som förstås tillhör min farfar - 1,93 m i sina dagar.

Fredag med det gamla gardet

Hos supermormor och megafarmor serverades kokkaffe, plättar och trettiotalets läseupplevelse.

Hos min mormor får man lära sig att inget går till spillo. Hon har små påsar och crème fraîche-burkar med den minsta lilla rest från förra måltiden, och allting används. Det är fascinerande när hon ber en ta fram elvispen, och den ligger i originalförpackningen från 1981. Eller när man hjälper till att klä hennes julgran och känner igen varenda glaskula plus silkespapperet - eller ännu bättre: hushållspapperet - den ligger i från när man var fem år. Mormors ljudanläggning är ett riktigt åbäke, men snygg som sjutton och med ett högtalarsystem som helt klart slår vårt. (Hannes satte igång disco direkt när vi kom dit, eller "disney", som han kallade det.) Mormor har kvar en dockvagn från när min mamma var liten, och båda barnen drar gärna runt den fylld med dockor från olika epoker och en handväska som jag minns att min syster och jag hade när vi lekte affär. Om en av dockorna har tappat allt hår, eller den där lastbilen som någon (ingen minns vem) har gjort i slöjden har tappat ett hjul, så spelar väl inte det någon roll?

Det är på liknande sätt hos min farmor, där man alltid hittar något nytt (som aldrig är nytt). Jag förstår inte hur det går till, men varenda gång jag går ner i hennes källare, hittar jag något som jag aldrig har sett förut. När jag var liten tyckte jag att den källaren var en magisk plats. I dag visade hon Hannes en snidad noshörning från Afrika, och berättade att noshörningar minsann kan döda andra djur med sina vassa horn, medan Hannes intresserat nickade och sa "jahaaa!", mumsande på godis ur den skål som alltid varit magiskt fylld med geléhallon och gräddkola för oss. Farmors första läsebok fångade Hannes intresse, och den läste han uppkrupen i Onassis-soffan som hon vägrar att byta ut. I dag kom farmor precis innan vi skulle gå, och höll upp och frågade om jag ville ha en liten flaska bläck. En flaska bläck! Hur länge hade hon sparat den?

Det här sparsamma tänkandet skulle verkligen inte skada att spridas lite neråt i åldrarna, och det är väl bara en av alla de fördelar som mina barn får genom en bra kontakt med sina äldre. Det var två trötta barn som somnade i bilen på väg hem, och då hann vi inte ens ner i farmors spännande källare. Nästa gång...