Hannes och jag satt och fnissade åt Mr Bean, som hade köpt en teve och försökte installera den. Jag kom på att jag måste förklara för honom varför det var så roligt att teven bara hade myrornas krig, och sa att han kanske har sett i Kalle Anka hur någon är uppe på taket och vrider på antennen för att få fram den perfekta bilden där nere. Han har ju aldrig varit med om antennproblematik i verkliga livet.
När jag var liten, hade vi norra Europas största parabolantenn. Åtminstone kändes det så, vi var "huset med parabolen", och infarten till vårt radhusområde dominerades av den stora rundeln på vårt baksidestak.
Innan TV3 kom till Sverige så var det exotiskt och coolt med satellit-teve, vi fick in MTV med Ray Cokes och Fun Factory på Sky Channel med He-Man och Lady Lovely Locks. (Fortfarande när jag ser ordet "lovely", så kan jag börja nynna på ledmotivet. Som en annan parentes, så är det ganska roligt hur prinsen "was made to bear a cruel curse", men han är inte en groda eller något, utan en söt, gosig hund.)
Hur som helst - förmodligen skulle det där åbäket till parabol automatiskt rikta sig åt det rätta hållet för att fånga upp satellitsignalen på ett bra sätt, de där satelliterna har ju ovanan att flytta på sig hela tiden, men ibland blev det bara dålig bild. Då skulle pappa upp på taket, och vi bildade en mänsklig kedja där pappa stod på taket och knuffade på parabolen, medan mamma och syskonen stod strategiskt utplacerade ute, i dörren och i trappan för att rapportera resultat:
"BÄTTRE NU?" följdes av tre identiska frågor, och besvarades med "NEJ, BÄTTRE FÖRUT" i tre led, och det var så klart alltid som bäst när pappa gjorde tranan eller något annat komplicerat där uppe på taket.
När vi flyttade ifrån huset, blev parabolantennen kvar, och alla var nog helt okej med det. Såna där saker är nästan alltid som mysigast när man ser tillbaka på dem.
Inlägg
