Månadens tema: halvfärdigt

Tunnelbanans motsvarighet till post-it och överstrykningspenna? (Apropå en annan blogg.)

Vad som pågår medan vi rusar

Favorithäxa.

Så här går det till hos häxorna i Fridhemsplans tunnelbana, enligt Hilda:

Vad gör de därinne?
Leker Pippi Långstrump.

Kommer de aldrig ut?
Jo.

Vad gör de då?
Åker tunnelbana.

Men de är snälla, eller hur?
Nej, de är elaka.

Vad gör de som är elakt?
De tar alla barnen som är elaka.

Vad gör de när de har tagit barnen?
Leker Pippi Långstrump med dem.

Vad var frågan?

Efter rusningstid tröttnade de på tjatet, satte upp skylten och gick hem.

Bakom lyckta dörrar

Där häxorna bor.

Varje gång Hilda och jag är på Fridhemsplans tunnelbana, så säger hon lite mystiskt att "häxorna bor där" och pekar på de små dörrarna på perrongen. Första gången sa jag att häxor bara finns i sagor, men efter att hon envist hävdat vid flera tillfällen att de visst bor där i Fridhemsplans t-bana, så har jag i stället frågat henne om de är snälla, och det är de. I morgon bitti ska jag fråga henne tre saker:

• Vad gör häxorna därinne?
• Kommer de aldrig ut?
• Vad gör de när de kommer ut?

Rapport kommer. Är det någon annan som vill kila in en fråga, så går det bra också. Det är aldrig tråkigt att få höra hur en snart treåring funderar.

Rusningstid i ett rus

Långa trappor ska gås.

På tunnelbanestationen vid mitt jobb är det öppna spärrar, och spärrvakten i båset sitter för det mesta och läser. Jag brukar alltid ta upp mitt busskort och visa det ändå, för jag tänker att den som sitter där kanske sorgset sitter och tänker "mitt jobb är helt meningslöst", och det vill jag inte att någon ska behöva fundera på varenda dag. Därför håller jag upp min lilla lapp innan jag kastar mig nerför rulltrappan.

Förut tyckte jag alltid att det var höjden av stress att gå i rulltrappor, men numera är jag själv en sån som går till vänster, mer av vardagsmotionsskäl än något annat i och för sig. Rulltrappor är också plats för det till synes lugnaste man ser i rusningstidsstressen - rulltrappspussar. De åker där i sin lilla bubbla och ser kära ut. Det finns så många olika sorters gå-till-jobbet-pussar i tunnelbanan. Ibland kan man se två personer som man inte ens fattat att de hörde ihop, lägga undan varsin tidning och plötsligt ge varandra en puss mitt på munnen innan den ena går av. Den ger alltid en rolig tennispublikeffekt på folk runt omkring. En annan är den ständiga - där paret står så nära varandra och viskar och ler att det ser ut som de är inbegripna i en lång puss i stället för ett samtal.

Jag har ett favoritpar som ibland sitter mittemot mig på väg till jobbet. De är i 50-årsåldern och sitter och håller varandra i handen och berättar tysta saker för varandra med huvudena ihop. Ibland fnissar hon till som en tonårstjej som just har hört att personen mittemot har gylfen öppen (jag?!), och säger något tillbaka som i sin tur får honom att le. Helt klart nykära. När hon går av, så tittar han ut genom fönstret efter henne, och vinkar. Sedan ser han nöjd ut under en hel station innan hans ansiktsuttryck går tillbaka till ett mer neutralt. Och jag sätter på min podcast igen och slutar tjuvlyssna.

Klarremarre eller stick!

Inte förrän det tredje tåget kom in på stationen när jag åkte hem i dag, lyckades jag klämma mig på, och då var jag redigt fräck. Men så ser jag det här - vad handlar det om?! En tom plats, mitt i trängseln. Titta noga så ser ni att det ligger en broschyr där. Aha. Paxat. Attans.

Det är inte nådigt att sitta och vräka sig på två platser på det där viset (ni skulle bara hört grymtandena runt omkring mig när jag bökade upp mobilen och låtsades sms:a), men det uppstår sällan annat än just grymtanden och en och annan som säger något i stil med "om vissa kunde flytta sina grejer, så kanske fler skulle få plats..." för sig själv. Så sätet stod tomt ända från Östermalmstorg till Liljeholmen.

Och apropå att paxa plats, så satt jag bredvid en kille på bussen hem, som jag gick i skolan med en gång i tiden. Vi gick i Montessoriklass, där vi slagit ut väggarna i klassrummen och gick tillsammans i en 1-2-3:a och 4-5-6:a. Jag kände honom inte särskilt väl, men när vi ses på Ica med varsin barnvagn, så nickar vi båda och jag ser att hans leende är lika stort som mitt. På något vis känns det som att vi har så mycket gemensam historia att det inte spelar någon roll att vi aldrig pratade, att han är ett år äldre och att jag tyckte han var lite märklig. Vi spelar i samma lag liksom. (Det kanske vi gjorde, förresten, i klarremarre eller stick.)

När jag åker buss hem till mina föräldrar, så hoppas jag alltid att det ska gå på någon gammal klasskompis som jag kan få prata med och fråga hur de har det. Eller vänta - tänk om plötsligt alla gamla lirare skulle gå på från sina vanliga stationer, och ja ba sku ställa mig upp och ropa: Klarremarre eller stick! Härliga tider.

Sura och tråkiga människor

Tröstlöshet

Det är så himla surt när man springer fram till dörrarna på tunnelbanan, som stått där och väntat i fem minuter, så stängs de och tåget åker iväg framför en snopen uppsyn. Den där föraren hade tydligen inte någon särskilt bra dag.

Personalen på Tempo (från min bojkottlista) hade inte någon bra dag i dag heller. Jag var tvungen att lägga min bojkott åt sidan för ett nödinköp av mjölk, och tjejen framför mig hade handlat en barnmatsburk för sina pantpengar (självklart får man inte ut kontanter i den här affären, och inte heller får man betala med kort utan att det läggs på en avgift). Inte nog med att hon måste handla för pengarna, när det diffade två kronor mellan pantkvittot och barnmaten, var hon tvungen att tjafsa för att få ut pengarna! Inte klokt.

Men om man ska se det positivt, så har tågen börjat gå oftare nu igen. Och den där affären går nog snart i konkurs och ger plats för ett mysigt café, som jag ska driva.

Under tiden drömmer jag mig bort på Blocket, där det allt som oftast säljs ut espressomaskiner och inredningar från något konkursbo. Sånt som jag ska starta cafét med. Snubblar däremellan över en Moppe-/Mc hjälm i superbra skick, en Hamsterbur och läser fascinerat att Div. yngel skänks bort. Det är intressant med marknaden för uppdiktade figurer, som den 70 hunter med bra gear som lät spännande nog att klicka på. Tänk om man kunde göra liknande med verkliga livet... köpa och sälja kompisar, till exempel. Eller jobb... Fast jag vet inte vad jag skulle köpa. Jag kanske bara skulle försöka sälja en glad kompis till sura t-baneförare som inte har tillräckligt med livskvalitet för att spilla över lite på andra.