En dag på stan

Paradiset för en finne?

Jag älskar att bo i Stockholm. I dag var en perfekt stadsdag, kanske framför allt för att barnen orkade gå hela Odengatan, för att de orkade sitta kvar på café NoCo tills R och jag själva hade tröttnat, och för att vi inte hade någon plan alls egentligen.

I dag var vi på Lakritsroten, affären för alla lakritsälskare. I små söta påsar, alla med ett fint snöre, snygg etikett och kärleksfullt förpackade, finns svensk, finsk, isländsk, holländsk och italiensk lakrits. R köpte några favoriter, Hannes gick omkring och suckade att lakrits är jätteäckligt ända tills han kom på att det kanske fanns lakritspipor. (Han gillade förstås inte hur de smakade, men de var roliga att leka med i alla fall.) Hilda hittade snabbt en klubba och gick för att stolt betala den med sina två kronor.

Det är så mysigt med såna där små affärer, som drivs av en eldsjäl som älskar vad hon eller han gör och vill dela med sig av det till andra. Det lyser igenom så starkt.

Ska man skratta eller...fälla en tår?

Rolig skylt på många sätt, men det roligaste var högst upp, där det står "Tår här". Jag försökte, men den satt för högt. (Se även längst ner till höger: "en annons för en klient"...)

Hur jag lärde mig älska Finland

Mammas flicka, mammas jacka, för korta byxor och sned träningsjacka. Heja Sverige!

Hösten 1991 var jag med i planeringsgruppen för att inviga nyrenoverade Edsbergsskolan. Jag hade just börjat åttan, och vi satt i musiksalen, i Edsbergsskolans källare. Maria i nian föreslog att hon och några tjejer till skulle dansa till techno. "Techno? Vad är det?" frågade musikläraren, och vi andra suckade så klart högt och vände oss sedan lite obemärkt mot Maria för att få höra vad det egentligen var. Maria tog fram sin freestyle och drog ur bandet för att sätta in i bandspelaren. Jag vet inte vad de andra tyckte, men när Maria visade lite hur hon skulle dansa, så tyckte jag att hon var hur cool som helst (eller ball, som man kanske tänkte då).

En kväll ringde telefonen hemma, och någon frågade om jag ville följa med till Finland för att representera Sverige i vänortsspelen, en friidrottstävling mellan fyra orter i Norden. (Jag vet fortfarande inte hur de kom fram till att jag var den naturliga kandidaten efter Kajsa Bergqvist och Jennie, men det hade gått ganska bra i skolmästerskapen på Sollentunavallen någon regnig dag när alla andra bara halkade omkring.) Eftersom jag är och alltid har varit en jasägare, så fann jag mig själv indragen i en nordisk höjdhoppstävling, med bara 110 cm i personligt rekord. Och på samma datum som skolans invigning.

Jag minns inte mycket från Finlandsresan, men det var fan inte kul. Jag var jätteförkyld, längtade hem, hade ingen kompis med mig och bodde hos en familj som inte pratade svenska. När vi kom till stadion där vi skulle tävla, hade ingen sagt till mig att vi skulle få enhetliga dräkter, så jag fick ta det enda byxparet som fanns kvar när jag kom ut från omklädningsrummet. De var två storlekar för små.

Själva tävlingen var den enda höjdpunkten och faktiskt en av de få saker jag kommer ihåg, förutom missödet med träningsdräkten (och en felräkning av växlingskursen, när jag råkade köpa ett schampo för över 100 kr på Stockmann). Redan på uppvärmningen saxade jag över mitt rekord, och utklassade sedan de andra tävlande. De sista fyra höjderna hoppade jag själv, och jag tror att jag slutade på 146 cm. Ryggdunkande och hyllningar, och sen tillbaka in i mitt blyga jag, som inte kunde prata med de andra, hur mycket jag än ansträngde mig för att våga.

Så där är hela historien - hur jag blev höjdhoppare i stället för showartist. Och hur min ovilja mot allt finskt skapades. Oj vad jag raljerade, innan grannlandet skickade den finaste, roligaste, märkligaste person jag någonsin har mött i min väg och smulade ner allt det där.

Men jag hatar fortfarande för korta byxor.

Helgkavalkad

Just det - en parentes: när jag var liten, så blev den gula karamellfärgen något slags orange, det var därför jag var skenbart smart och bara köpte den till Pippi-håret. Nu visar det sig att de har utvecklat ett nytt recept på de här drygt 20 åren, och den gula färgen är numera klart gul. Pippi kan ju inte ha kycklinghår, trots namnet. Därav det röda. Men är det inte coolt att det sker produktutveckling även på ett sånt område som karamellfärg!

Bajshumor

Den här annonsen satt på insidan av en toalettdörr på Kistamässan. Måste bara fråga - är "skitroligt" ett magiskt ord för er också?

Stötande löpsedlar

Är det fler än jag som ser humorn i den här notisen från DN i morse?

"Piratförlaget får kritik av Marknadsetiska rådet (MER) för sina affischer för Liza Marklunds bok 'En plats i solen'. Affischerna såg ut som kvällspresslöpsedlar och hade rubriker som 'Svensk familj gasmördad i turistparadiset'. Enligt MER kan de lätt förväxlas med verkliga löpsedlar, och reklamkampanjen kan därför uppfattas som stötande och strider mot god sed."

Här är nätversionen, men den är ändrad av någon annan som också tyckte det var roligt.

Balla-da-li, you bastards!

I dag var inte en bra dag för ekonomin. Jag menar alltså i mitt mikrokosmos, inte den globala. Runt 7 000 kr försvann på ett bräde på grund av Volvo (inga fler detaljer, då blir jag bara sur...are). Sedan upptäckte vi av en slump att vår nya bredbandsleverantör Com hem inte har sagt upp vårt gamla avtal som de lovat, utan att vi nu i tre månader framåt måste betala för två abonnemang. Adrenalin!

Telefonsamtal till Com hems kundtjänst, en trevlig röst svarar "oj, men så ska det ju inte vara" och den lilla spirande känslan av att världen är rättvis och den lilla konsumenten har en chans att få rätt, får mig att ta telefonen ut i köket och börja koka te. Sedan svarar nästa person i kedjan, någon som förmodligen är anställd för sina talanger att med ointresserad röst repetera argument och trötta ut de kunder som orkat sig igenom telefonkön. Och då börjar man känna den där hopplösheten som infinner sig när man klagar på något utan att ha några trumf på hand.

För det spelar ingen roll vad killen som sålde tjänsten egentligen sa till oss båda två, vid två olika tillfällen. Det enda som räknas är vad som spelades in på bandet. Ni vet det där som man lyssnar på lite halvt medan man springer efter barn och lägger i en tvätt, medan man mumlar "ja..." och "okej".

"Vill du att vi lyssnar igenom bandet och hör vad det är för villkor som gäller?" frågar min nyfunne fiende med ett oskyldigt tonfall.
"Tror du att ni säger på inspelningen att ni tar hand om uppsägningen?" frågar jag.
"Nä." säger hon, och börjar fila på andra handens naglar.
"Då kan vi skita i det, tycker jag."

Sen fortsätter det i den stilen, och vi upprepar båda våra argument tills jag inte kan med längre, och i stället säger: "Det här är inte ok, tycker jag."
Tystnad i ungefär 20 sekunder.
"Det här är INTE ok."
"Vill du att vi lyssnar på..."
"Det här är INTE ok!"

Och nånstans där fattar vi båda att det inte går längre. Jag säger att jag inte vill vara deras kund längre och att jag känner mig lurad, sen lägger jag på.

När jag beklagade mig för Jocke, som orkade lyssna, så sa han att om han jobbade i kundtjänst, så skulle han haft en panic button som drog igång Balla-da-li när kunderna gnällde. "Så här tycker jag om det": play.
Jag ska nog ha den redo när jag ringer Com hem nästa gång.

Vad som pågår medan vi rusar

Favorithäxa.

Så här går det till hos häxorna i Fridhemsplans tunnelbana, enligt Hilda:

Vad gör de därinne?
Leker Pippi Långstrump.

Kommer de aldrig ut?
Jo.

Vad gör de då?
Åker tunnelbana.

Men de är snälla, eller hur?
Nej, de är elaka.

Vad gör de som är elakt?
De tar alla barnen som är elaka.

Vad gör de när de har tagit barnen?
Leker Pippi Långstrump med dem.

Vad var frågan?

Efter rusningstid tröttnade de på tjatet, satte upp skylten och gick hem.

Bakom lyckta dörrar

Där häxorna bor.

Varje gång Hilda och jag är på Fridhemsplans tunnelbana, så säger hon lite mystiskt att "häxorna bor där" och pekar på de små dörrarna på perrongen. Första gången sa jag att häxor bara finns i sagor, men efter att hon envist hävdat vid flera tillfällen att de visst bor där i Fridhemsplans t-bana, så har jag i stället frågat henne om de är snälla, och det är de. I morgon bitti ska jag fråga henne tre saker:

• Vad gör häxorna därinne?
• Kommer de aldrig ut?
• Vad gör de när de kommer ut?

Rapport kommer. Är det någon annan som vill kila in en fråga, så går det bra också. Det är aldrig tråkigt att få höra hur en snart treåring funderar.

Alla är minst någon gång

"Och han blev sittande och lyssnade på den väldiga tystnaden. Så satt han en hel timme och stirrade, men till slut kände han sig så ensam så han hämtade en penna och skrev ett brev till De ensammas klubb.

Och han måste ha fått fatt i en jättebra penna, för han kom ihåg så mycket bokstäver så han skrev ett långt brev om att han var matematiksnille och nästan präst, finsnickare samt storsamlare på ekorrar. Och så skrev han att han ville ha lite kamrater, helst ljusgröna papegojor om det fanns. Sist stoppade han ner ett fotografi av sig själv och så klistrade han igen kuvertet.

"Ja, är det ingen som går på det här, så vet jag inte hur de är skapade", sa Loranga och gick till brevlådan med brevet.

Han satte sig en stund på en sten och väntade på svar, och rätt som det var så damp det ner ett!

Då slet han upp kuvertet och drog fram ett brev som det stod lite ord på:

Ånej, så ensamma är vi inte, stod det. Hälsningar från Ensamma klubben."

(Ur Loranga av Barbro Lindgren)

Alla är störst någon gång

Du heter...vad, sa du?

"Bork, bork, bork!"

Det har varit en extra jobbig period för alla med phpbb-forum senaste tiden. Spambots registrerar fenomenalt mycket användare just nu, och användarnamnen blir svårare och svårare att skilja från de vanliga. Jag antar att de anpassar namnen till övriga användarnamn på forumet. Trots det extra jobb det innebär att gå igenom och radera alla, så är det lite roligt ibland när man ser hur "de" uppfattar våra svenska och finska användarnamn. Lite svenska kocken över det hela: Oxirankibrig, Nogfeegenap...

Ibland är jag tvungen att ta hjälp av R för att reda ut vad som är finskt och vad som är spampåhitt. Ungefär som när barnen var små, och mapa frågade "är det där finska?" så fort de sa något obegripligt. :)

Bryta normerna

Loranga och Masarin.

När vi åker buss på morgonen, brukar vi leka olika lekar. För det mesta är det alfabetslekar som "säg ett land på A...", men ibland ger vi poäng för saker man ser. En ekorre brukar vara 13 poäng, en röd bil 2 poäng, ett lejon 350 poäng och en blå buss 7 poäng. Listan kan göras hur lång som helst, och det är ju det som är meningen. Jag är ganska snäll, och ger fina poäng till sånt som jag ser snart kommer förbi bussfönstret. Det kanske vore roligt att någon gång i stället göra som Loranga (för övrigt en av världens roligaste barnböcker):

"Nu slutar vi tävla, nu sätter vi i stället poäng på saker", sa Loranga. "En talgoxe till exempel blir ett poäng. En uggla blir tio poäng och en tiger blir tusen poäng, ja du förstår vad jag menar."
Masarin förstod inte ett skvatt men han var med i alla fall.
"Jag ser en gråsparv!" skrek han. "Där i björken!"
"Jaha, det blir fem minuspoäng", sa Loranga. "Och jag, jag ser en hackspett, det blir sju poäng, och så ser jag en död humla, tre poäng."
"Nu ser jag en gräshoppa och en jättestor fluga", sa Masarin.
"Ja, det blir tyvärr inga poäng, just där går gränsen", sa Loranga.
Och sen såg Loranga en sönderslagen tillbringare och några stora blåa blommor, och då bara dråsade det in poäng.
"Jag ser en solros och en rostig hammare", sa Masarin.
"Ett poäng, nästan", sa Loranga.
Sen blev de törstiga och gick in och drack Pommac.
[...]
När de räknade ihop sina poäng visade det sig att Loranga hade femhundrasextioåtta och Masarin sju.
"Men om du gör i ordning lite chokladpudding med vispgrädde så får du femhundrasexiett poäng till och då har vi vunnit båda två. Grattis!" skrek Loranga.

Ordinflation

I dag fann jag mig själv säga att "det var lite snökaos i morse". Tack för den, kvällstidningarna.

Dåtid och nutid

Så här var det i Egypten förr i tiden. Typ på sjuttiotalet.

I dag gjorde Hannes en teater som imponerade på oss så mycket. Som jag tidigare har skrivit, så är han väldigt noggrann när han gör sina föreställningar, han förbereder med scenografi, ljussättning och ibland även manus. Föreställningen i dag handlade om Kleopatra och (åh, vad jag önskar att vår videokamera varit laddad) hade ingredienser som kärlek, krig, drama och humor, allt i en historisk ram och scenografi byggd i duplo.

Scen 1: En skylt med årtalet hålls upp (1970). Hannes berättar: ”Kleopatra är drottning av Egypten och det är krig. Hennes älskade är chef för kriget” (här får publiken se exakt hur tuff den legogubben är, han svingar sin hillebard med precision, inte en enda från de ondas armé kommer undan). Kleopatra sitter i sitt torn och tittar ut genom fönstret på slaktscenen nedanför. När bara den egna armén är kvar, kommer hon ut och pratar vidare strategi med sin general.

Scen 2: ”Kleopatra är inte bara godhjärtad” berättar Hannes, och byter scenografi. Nu sitter hon i stället på sin tron. ”Här är drottningens två säkerhetsvakter, och så här händer det om man inte har betalt hyran...” (två säkerhetsvakter, varav en i röda hängselbyxor!, knuffar ner en stackars figur på marken och kedjar fast honom. Han vaknar i fängelsehålan: ”Va? Var är jag? Varför sitter jag fast? Hjäääälp!”

Scen 3: En ny skylt med årtal (2008). På scenen står nu en gul pyramid. ”Drottningen befallde att bygga en pyramid, och där ligger hon nu och är...DÖD! Men vet ni varför hon kunde bygga pyramiden, och varför det också var krig...?” Hannes tar fram skattkistan och öppnar den andäktigt med blicken stadigt fäst vid oss, för att riktigt se guldet glimma i våra ögon. ”GULD. Men vet ni vad...varje natt när solen gått ner...” (snabbt avbrott för att släcka lampan) ”...så kommer hon igen...som en MUMIE! Men vet ni vad...” (springer tillbaka till lampan och tänder) ”...mumier tål inte solen, så blööörk, försvinner de för alltid!”

Applåder och busvisslingar, Hannes bugar stolt. Sen säger han: ”vill ni se de bortklippta scenerna?”

Jessi blandar och ger

RecPlay tjugo år senare.

Jag har upptäckt den verkliga anledningen till att använda Spotify, för en som sällan lyssnar på musik hemma: Blandbands-revival! I dag tog jag fram alla mina blandband och sökte upp de bästa låtarna i Spotify.

Det är så synd att det inte blandbandas längre, det bästa sättet att få en känsla för en tid i livet är att lyssna på blandbandet från just den tiden. Det är så mycket känsla i varje låt man har valt att spela in. Ibland (ofta) är det inte särskilt bra låtar, men när jag hör en låt som Hear the drummer get wicked och Turtle Power (Blandat -90) så myser jag av hemliga 13-års-Jessi-skäl. Gud, vad jag tyckte de var tuffa. Exterminate med Snap! (Blandat jul-feb -93) är kanske också ett kapitel man helst vill glömma, men videon är fortfarande snygg.

Topp-5-lista med fynd från blandbanden:

1. Play it cool - Freiheit (Blandat mars -93)
2. (Hey you) the Rock Steady Crew - The Rock Steady Crew
3. Cornflake girl - Tori Amos (Blandat okt. -94)
4. You ain't the first - Guns 'n' roses (Super, juni -93 (Frankrike))
5. Too blind to see it - Kym Sims (Blandat jul-feb -93)

Skönt att få höra lite gamla låtar som inte redan spelats sönder på "bästa musiken från 80- och 90-talen". En bonus var att hitta lite låtar av Pontus och amerikanerna (Blandat -90). De finns inte på cd ens. Nu ska jag fortsätta lyssna!

Apropå mångalenskap

Don't get between a man and his wolfman.

Svenska kyrkan har nu anpassat sig för att för första gången kunna viga alla Guds kärlekspar i kyrkan. Men för att ändå visa att man inte har förlorat, så tar de bort ordet "äktenskap" från vigselakten. Vad viktigt det är med terminologin:

SACRAMENTO, CA—Activists on both sides of the gay marriage debate were shocked this November, when a typographical error in California's Proposition 8 changed the state constitution to restrict marriage to a union between "one man and one wolfman," instantly nullifying every marriage except those comprised of an adult male and his lycanthrope partner...

Mångalen

You knew just what I was there for.

I morse förklarade jag för Hannes varför månen ser extra stor ut i kväll. Om jag skulle berätta om månen för vem som helst, räcker det kanske att förklara att eftersom månens bana är elliptisk, så är den som närmast jorden i dag. Det krävs lite mer än så för att en sexåring ska greppa, men det är hur coolt som helst att få vara den som berättar något för första gången.

När jag började gymnasiet, hade de precis infört "individuella valet", några timmar i veckan som kunde läggas på i stort sett vilket ämne som helst. Mitt första val var Astronomi, och jag bara älskade det! En engagerad fysiklärare, intresserad grupp och som avslutning på terminen fick vi gå med läraren en kväll upp till det stora teleskopet i Häggvikskolan och titta på månen.
Så. Fantastiskt. Vackert.

Den som inte har tittat på månen genom ett teleskop än, kan inte föreställa sig hur oerhört mäktigt det är. När vi klättrade ner från observatoriet den kvällen, var jag helt yr. I kväll tog vi ut vårt lilla teleskop och kikade på månen genom det, och den var lika vacker som jag mindes den, även om det var i mindre skala den här gången. I februari ska jag försöka få plats vid AlbaNova, vem hänger med?

P.S. Apropå att höra något första gången - i dag hörde jag båda våra barn spela fiol i Konserthuset!

En för alla - alla för en!

Musketörskal i väntan på lek.

Det är fortfarande härligt att se fram emot saker, och nog händer det att jag går och längtar även nu, men åh - när man var liten! Den där fantastiska, fruktansvärt jobbiga känslan av att se fram emot något så jättemycket att man inte kan sova kvällen innan! Som på julafton, när timmarna segade sig fram och mapa gav oss varsin pysselbok på morgonen för att vi skulle ha något att sysselsätta oss med.

Eller som när man har haft jullov i tre veckor och ens bästis varit i Finland sedan skolavslutningen, och man äntligen ska träffas för att leka en hel dag. Allt är klart och utlagt på golvet - en skurk och en musketör. Mamma är så glad för att han är uppspelt, att skurken får låna skinnhandskarna. Mamma fryser om händerna hela dagen, men är varm som hjärtat inuti.

Effektivitetsgalenskap

Vådan av överdriven simultanförmåga.

Det är sällan jag gör en sak i taget, och tandborstning är en aktivitet som är omöjlig att göra utan att samtidigt plocka undan, läsa eller annat. Men: varför tror jag att jag sparar tid på att klä på mig och borsta tänderna samtidigt? Har det någonsin varit effektivt att dra en tröja över huvudet med en tandborste utstickande från munnen? Nej.