När jag är i Finland, räknar jag inte det som utomlands, eftersom det är familjens andra hemland. Men plötsligt märker man att man inte är hemma, till exempel när Cola-flaskorna inte heter Johan, Emil, Emma och Julia, utan Kaisa, Anssi, Harri och Mikko.
En annan sak som skiljer sig är nationalsporten, som inte alls är som brännboll i motsats till vad många tror. Jag har aldrig sett en baseball-match i hela mitt liv, varken live eller på tv. I måndags blev jag indragen i något liknande, när familjen skulle demonstrera nyinköpta pesis-grejer (jag säger "pesis", eftersom jag är expert, men du kan kalla det för pesäpallo) på Ristos gamla skolgård, där vi hänger när vi inte har annat för oss.
Så här går det till:
1. Den lilla, (men aj så tunga), bollen kastas upp i luften bredvid slagmamman, som drämmer till (inte för hårt, för att inte knocka killen på BMX som står mitt på den uppritade sandplanen).
2. Slagmamman springer åt rätt håll, det vill säga till första basen. Sen fortsätter hon till nästa om hon hinner.
3. Brännplattan är inte där man startade, utan flyttar sig beroende på var slagmamman är. (Det är inte ok att skrika "fusk" när man blir bränd någon annanstans. Då himlar barnen med ögonen och ser sig nervöst omkring, trots att de aldrig berättat reglerna för mamman.)
4. Att utropa "FRIVARV, FRIVARV!" är inte heller kutym i den här sporten.
Nästa vecka ska jag kolla på baseball i New York, och försöka reda ut vad som är baseball, vad som är pesis, och vad som är ren hittepå.
Den röda bollen må se ut som en mindre version av en tennisboll, men försök inte ta lyra på den utan handske, om du vill ha naglar kvar och fingrar obrutna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar