Litet ego har också öron

Pojken på bilden har ingenting med blogginlägget att göra. Han är bara söt.

Nu ska jag berätta precis hur självcentrerad jag är. När jag sitter på tunnelbanan bredvid några som pratar med varandra på ett annat språk, så får jag ofta för mig efter ett tag, att de pratar om mig. Det räcker med att någon av dem tittar på mig, sedan ler mot den andre och säger något, så är fantasin igång, och jag anstränger mig desperat för att snappa upp något ord jag känner igen.

I dag när jag kom ut från gymmet, var jag helt säker på att en hel grupp japaner utanför hotellet bara kollade på hur jag bökade ut min cykel, som i vanlig ordning hade ramlat på alla andra cyklar (och lindat in sina handtag i någons ekrar - "Hon tar mig, hjälp, hjälp! Släpp mig inte!") och sedan övergick till att spekulera i hur ful min cykelhjälm var. Synd på en sån perfekt gymfrilla, liksom.

Sen skrattade jag förstås åt mig själv när jag trampade bort därifrån, tassarna pendlande som aldrig förr, som om jag kunde åka ifrån de skallande japan-skratten, och tänkte "where do I get the ego?!" Varför i hela friden skulle ett gäng japaner diskutera min cykelhjälm?

En amerikansk vän som bodde i Sverige, sa en gång att han tyckte det var jobbigt på tunnelbanan, eftersom alla jämt tjuvlyssnade på vad han pratade om. Inte på det där smidiga sättet, med en bok uppslagen, låtsandes läsa, utan så där äckligt - gapande mun, stirrandes rakt på. Jag minns att jag skämdes å mina landsmäns vägnar, men kände samtidigt inom mig att fasen, så där gör jag också! Jag vet inte vad det är med engelska som gör att man vill tjuvlyssna, men det kanske är att man på något märkligt sätt inte tror att det syns, eftersom de inte förstår svenska? Eller så är det så fascinerande att få höra vad "de andra" talar om, när man ändå förstår språket.

Jag känner lite samma sak som han, när jag är i Finland, det är ofta jag ser folk som smygtjuvlyssnar på mig, fast de låtsas att de tittar ut genom fönstret. Ändå försöker jag att prata ganska tyst när jag är på offentliga platser, eftersom R har sagt att finnar tycker att svenskar skriker. Men min sänkning av volymen leder förstås till att de börjar stirra och gapa i stället... Hm... Aha!