Allra käraste syster min

Montage från tiden före Photoshop (1992).

Tredje dagen ensam hemma. Jag och cykeln är ett. Jag är så ansvarsfull, har hjälm trots att ingen ser mig, jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Just nu till exempel! Nötter och druvdryck!

En stor förändring har skett i mitt liv. Eller, jag vet inte ännu om det verkligen är en stor förändring, men det känns så. Min storasyster och jag bor i samma stad, för första gången på nästan nio år. I dag ringde hon på morgonen och sa att hon och systerdöttrarna just ätit frukost. Jag avslutade min egen frukost, tog den lilla röda Fucken och brände av mot mitt föräldrahem, nu min systers hem. Kände mig ung - en singel i en skrotbil.

Vi promenerade, tränade på gymmet, pratade om allt möjligt och det känns så märkligt. Är hon verkligen här för att stanna? Det känns liksom lite för lyxigt för att vara sant.

Jenny och jag har alltid haft stora planer. Mest var det hon som kom på dem, som att vi skulle åka motorcykel genom Europa eller bo ihop när vi blev stora. Inget av just de två planerna blev det något av, men många andra. Två gånger tågluffade vi, båda gångerna innan jag fyllt sexton, första gången var vi klädda likadant när vi åkte från Stockholms central. Vita hängselshorts och vita solhattar. Hela vägen ner till Köpenhamn roade vi oss med att mima frenetiskt till låtar på vår freestyle, som vi delade med hjälp av en skarvkontakt.

Vi har alltid delat. När vi var små delade vi rum tills vi kanske var lite för stora för det, men vi älskade det. Låg och pratade sent, hängde ut genom fönstret när larmet gått i Bennys affär, för att notera ledtrådar. Och ibland, när vi inte var trötta nog, bytte vi pyjamas och säng och ropade sen på mamma eller pappa för att överraska den som kom in. På fredagskvällarna fick vi dela en läsk. Med varsitt sugrör sörplade vi oss igenom en Vira Blåtira, Panda eller Zingo. Jenny gav mig alltid den godaste biten, den största bullen, skålen i stället för slickepotten och vi har aldrig någonsin varit avundsjuka på varandra. Vi kan ringa för att höra lite kort hur det är, och en timme senare komma på oss själva med att sitta och sjunga Phoney Ladies från Neneh Cherrys skiva som vi köpte i London 1989. Vi kan alla texterna.

Med undantag för en kort sejour söder om söder, så har vi aldrig bott på cykelavstånd.
En ny era börjar.
Jenny, ta fram Raw like sushi - jag kommer och dansar!