Rullande cirkus

Oh, yes, you are.

Morgonlämningen på två ställen har gått över förväntan. En buss går något så när hemifrån oss till skolans busshållplats - så långt allt väl. För att komma till den bussen måste man korsa ett minfält av mördarsniglar, och efter en regnig natt som den här verkar bli, så kommer det att bli flipperkule-studsande utan like. Efter skollämningen så tar lilltjejen och jag rulltrappan ner i tunnelbanan igen, och åker två stationer, byter till buss och går sedan till dagis. Det låter lagom lugnt, och jag borde inte gå in på detaljer...

...men i dag, när jag skulle hämta barnen på varsitt ställe, det var då jag insåg vidden av våra val. Herregud säger jag bara. Herregud. Det hör ju till att man inte bara kommer dit, sliter med sig ett barn och sticker, man ska helst höra lite hur det har gått, länsa hyllan, kolla schemat efter eventuella extrapackningar nästa dag (att tynga ner mördarsnigel-löpet med) och småprata lagom mycket med personalen. Jag skrattar mig själv rakt upp i ansiktet (om det nu går), när jag tänker att jag på allvar trodde att vi skulle hinna hem för att gå på gympa klockan 17, när jag själv gick från jobbet 15.45. Ha!

17.10 stod vi äntligen utanför skolan, efter att ha vänt tillbaka från busshållplatsen en gång för att använda skolans faciliteter (det går inte att rucka eller sucka på sådant när man försöker inpränta i barnen hur bra det är att gå på en toalett i stället för att bli blöt). När vi sedan är tillbaka på hållplatsen, jag svettig och tillkämpad på alla sätt, så visar det sig att någon har flyttat bussjäveln och inte sagt till mig vart. Efter tre passager över gatan ser jag att den är flyttad till andra sidan den hårt trafikerade vägen. Tyst svärande, svettigt mumlande och rufsigare för varje sekund hojtar jag med mig barnen till en annan buss som vi tar en station och hoppar på vår riktiga buss där. Vi är hemma 17.45, ungefär en timme senare än planerat. Då kan jag säga att det inte är läge för den här mamman att börja laga mat, så jag tar med den villigaste och åker och hämtar mat.

Grannen kommer ner och faller automatiskt in i våra kvällsrutiner, hon hämtar upp tvätten som jag slängde in under Bolibompa och hänger upp den, sen leker och lyssnar hon lugnt med en i taget medan jag gör välling, tvättar hår och allt annat runt omkring.

Klockan nio sover båda, jag är ensam och trött. Jag tittar på babyansiktena och bara älskar, älskar, älskar dem. De är så duktiga. Våra barn.

Nu är det inte mycket ork kvar, men jag orkar i alla fall skicka ett litet grattis på bröllopsdagen till Schweiz. Snart är vi tillsammans igen.