Etapplopp i Stockholm

Strutsigt värre!

Att gå till dagis. Visst låter det enkelt? De flesta kanske ser framför sig hur man går ut genom dörren i sitt lilla radhus, går eller halvspringer de 200 metrarna till områdets dagis, åtföljd av sina små telningar som snällt ser sig för när de går över cykelvägen där alla ändå kör superförsiktigt.

Andra har en lite annorlunda morgonrutin.

Att göra i ordning en liten familj på morgonen kräver förhandling, samarbete, peppning och simultanförmåga. När vi har kommit så långt att vi går utanför dörren till vårt hem, följer 45 minuters högspänning:

Etapp I: hem-buss
Vägen till den första bussen är som intervallträning. Skjutsa fram den ena med en lätt hand på ryggen, springa tillbaka, lirka med den andra som absolut vill gå själv och inte bli buren, trots att vi ser bussen komma vid hörnet. Springa framåt och ropa till den första att han inte går för nära trottoarkanten, sedan tillbaka igen och locka den andra att springa så fort hon kan. Ibland har bussen inte kommit, då är det rutin att klättra upp på berget bredvid hållplatsen och läsa tidning.

Etapp II: buss-tunnelbana
Efter första bussresan har vi hunnit lugna ner oss lite, och springer ut på torget till t-banan, där tidningsutdelaren alltid ler och vill byta tidning med barnens Bamse. Spurt till spärrarna och ner i rulltrappan, in på tåget där vi i bästa fall får sitta. Liten kamp för att få Hilda att sitta i knäet, och att hindra hennes små smutsiga tassar att nudda knäna mittemot. Om vi får stå är det rinnande svett och krampande arm, till de klagande tonerna av en femåring som bara vill sitta och läsa.

Etapp III: byta tunnelbana
Håller ihop så gott det går när dörrarna öppnas och vi springer rakt över perrongen och in i nästa tåg precis innan dörrarna stängs. Se etapp II.

Etapp IV: Odenplan
Ah! Andningshålet Odenplan, där det ofta är fem minuter tills bussen går. Det finns tid att springa runt, runt för två av oss, och att stå still och lufta sig för en av oss. För att få dem att sitta stilla på bussen har jag halvuppfunnit ett gupp i gatan, som man bara kan känna om man sitter med benen rakt fram, längst bak i bussen.

Etapp V: Farligt
Här är den enda delen av resan där jag inte kan lita på att de klarar sig själva. Fyrvägskorsning, tvååring som vägrar att hålla i handen och korta grönperioder. Jag gillar verkligen att folk runt omkring håller koll på barnen, ofta om jag går några steg efter dem, så ser jag hur flera tittar så att de inte är på vift. Det känns tryggt.
På den allra sista gatstumpen, brukar de springa runt hörnet och utan att jag ser det (hehe) hoppa in i en port och sätta sig där och blunda hårt. De tror att de inte syns! Otroligt sött. Sen är vi framme, och kan pusta ut.

Det låter ganska stressigt, men det är faktiskt harmoniskt emellanåt. Jag får vara stolt över hur bra de sköter sig och hur gulliga de är när de vill sitta bredvid varandra, kramas, läser för varandra eller leker. Dessutom är det en fördel att våra barn kan röra sig i stadstrafik - de står till höger i rulltrappan, springer aldrig ifrån oss och kan rabbla knutpunkterna på röda och gröna linjen. I vår stressiga tid får man väl vara jätteglad att man har tid att prata med sina barn en hel timme på morgonen, utan en massa morgonsysslor som stör.

Jag ser med spänning fram emot måndag, då ett nytt moment läggs till loppet...lämning på två ställen.