Hela den här dagen har jag varit "hungry and irritable", som den roliga körläraren i Columbo sa. Exakt den känslan. Hungrig, och arg på alla för att jag var hungrig, som om det var någon sorts konspiration att jag inte kom iväg på lurre tidigt nog. Blir faktiskt lite irriterad bara jag tänker på det.
Nu är det så här – att jag blir inte så ofta irriterad. Ibland kan jag se utifrån att det kan vara irriterande när jag inte blir irriterad, till exempel om någon bredvid mig ställer hypotetiska frågor om rusningstrafiken, och jag svarar logiskt. Eller ännu värre, säger emot lite lugnt. Men är jag hungrig, så är jag irriterad. När jag tänker tillbaka på dagen, så ser jag minst fyra personer som jag var som jag inte ville vara emot. Och då blir jag ledsen (och lite irriterad).
Det är stor skillnad på att vara arg. Skönt arg, som i We're not gonna take it eller oantastbart arg, nynnandes en viss MC Hammer-hit. Det finns den sortens arg som man gillar efteråt, som när man skyddat någon eller sagt ifrån. Och så finns det den irriterade sortens arg, som bara är löjlig och småaktig. Jag snäste nyss till R att jag inte gillar trumpet. Trumpet?! Sen när? Och varför är det så viktigt?
Det finns bara ett sätt att bryta detta. Mysbyxor och choklad. Och humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar